[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det är en felaktig och ensidig bild av den faktiska händelseutvecklingen, som Bo Lundgren ger. Bankkrisen berodde på att de svenska storbankerna hade lånat ut för mycket pengar, och inte längre kunde uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990. I det läget hade de svenska bankerna bara två valmöjligheter: begära sig själva i konkurs eller försöka förmå svenska staten att stötta de bankrutta bankerna.

Att det förhöll sig på detta sätt känner både Bankstödsnämnden, regeringen, de utländska långivarna till de svenska krisbankerna till. Det var därför som den svenska staten, när bankernas förluster kom i dagen, tvingades gå in och garantera bankernas fortbestånd, annars hade alla storbanker utom Handelsbanken tvingats gå i konkurs.

Därför är det konstigt att Bo Lundgren, så lång tid efter bankkrisen, fortfarande försöker förneka det verkliga händelseförloppet till Sveriges genom tidernas största ekonomiska katastrof, där han själv var och regeringschefen Carl Bildt var de politiskt ansvariga från hösten 1991.

I sin egen bok: När bubblan brast (Bokförlaget DN, 1998) erkänner Lundgren utan omsvep, att bara Nordbankens (numera Nordea) kreditförluster sedan 1989 uppgick till ungefär 35 miljarder kronor, vilket motsvarade cirka 8.500 kronor per hushåll. Krisbankerna som var skyldiga att redan 1990, upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs, redovisade således aldrig sina kreditförluster som de var skyldiga att göra.

Det var därför som bankerna ansåg sig inte längre kunna stå fast vid sina kreditlöften, och som de senare (med hjälp av Finansinspektionen) nervärderade hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent. De företag som inte längre passade in i bankernas portfölj, förpassades till något av statens och bankernas ”skräpkreditföretag” som Securum eller Retriva.

Bankerna tilläts att obehindrat säga upp krediterna för det företag som man ville bli av med, utan att utreda om kundernas säkerheter hade försämrats. Utan något annat skäl än att man ville minska sin utlåning. När sedan målen prövades i domstol så brydde sig inte heller domstolarna om att pröva om säkerheterna hade försämrats, trots att det åligger svenska domstolar att i varje ärende göra denna prövning, enligt professor Jan Ramberg.

Bankerna fick således regeringens tillstånd av Bo Lundgren att plundra de kunder man ville bli av med. Det skedde utan någon ordentlig pantrealisation som lagen föreskriver. Inför den globala bankkrisen står de svenska företagen nu inför samma dilemma. Kommer de att behandlas på samma omilda sätt som under bankkrisen, riskerar de företag som överlevde krisen, samma öde som alla de företag som fick sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna under den tidigare krisen. Då har Sverige snart inte kvar några företag längre.

Den grundläggande lagstiftning som Bo Lundgren efterlyser fanns redan i aktiebolagslagen och bankrörelselagen, men följdes aldrig under krisen. Därför håller jag med Lundgren om att lagstiftningen måste förstärkas ordentligt. Denna gång för att skydda företagen mot bankerna inför nästa kris.

Den kris som svenska bankerna genomgick under bankkrisen har drabbat oss alla, skriver professor Johan A Lybeck i sin bok: Facit av finanskrisen (SNS förlag, 1994) Antingen har vi betalat för krisen i egenskap av skattebetalare, eftersom 65 miljarder kronor gått som stöd från staten till bankerna. Eller också har vi enligt min mening, också betalat bankernas förluster i egenskap fastighetsägare eller företagare, som orättfärdigt blivit av med sina tillgångar.

Johan Lybeck skriver att vi också, betalat i egenskap av långivare till bankerna. Det vill säga insättare, eller låntagare. En vidgad räntemarginal på 3 procentenheter som regeringen skänkte bankerna under krisen, betyder att svenska hushåll och småföretag betalat i runda slängar 20 miljarder per år sedan 1991 i merkostnad i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag. Svenska folket har således all anledning att kräva en ordentlig förklaring till bankkrisen.

Den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om för att utreda vad som hände under bankkrisen, måste därför omgående genomföras, så att också alla de företag som orättfärdigt drabbades under krisen skall få upprättelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen