[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Boken handlar om den framgångsrike aktie- och derivathandlaren Vuk. I Vuks himmel finns inga moln. Livet leker. Han är lyckligt gift med Disa, har två underbara barn och har just åtagit sig ett nytt spännande uppdrag, när bomben briserar.

Fina Firman, hans tidigare arbetsgivare vinstvarnar. Därefter anklagas både Vuk och hans närmaste två medarbetare på bankens tradingavdelning för att otillbörligt sko sig själva, genom omfattande ekonomisk brottslighet. Drevet går: på spaltmeter efter spaltmeter i medierna tillåts Vuks häva ur sig de mest grundlösa anklagelser. Vänner och tidigare bekanta drar sig undan. Har Vuk och hans avdelning verkligen förskingrat de mångmiljonbelopp, som Fina Firman hävdar ?

Upptakten till Ondskans herrar är lika spännande som en kriminalroman och visar hur det går till när styrelse och ledning för en misskött men välkänd investmentbank, tillåter sig själva vilka bonusar som helst, på medarbetarnas och kundernas bekostnad. När sedan den som ser till att företaget genererar de största vinsterna till banken säger upp sig, vet de inte längre hur det skall agera för att driva banken vidare.

Hade boken bara varit fria fantasier skulle jag lagt ifrån mig den med en gång. Men den sanna verklighetsbakgrunden är alldeles för uppenbar. Boken handlar om investmentbanken Carnegie, vars förra styrelse med ordförande Christer Zetterberg och VD Stig Vilhelmsson, inte beviljades ansvarsfrihet på investmentbankens årsstämma den 8 april 2008.

Det kloka beslutet på bolagsstämman, gör det nu möjligt för rättsligt efterspel, där de tidigare ledamöterna kan stämmas. Carnegies nya styrelse har redan gett två advokatbyråer uppdrag att utreda ansvarsfrågorna kring förra årets största svenska tradingskandal som hittills kostat Carnegie 630 miljoner i nedskrivningar och 50 miljoner i böter till Finansinspektionen.

Det som slår mig först när jag läser boken är hur inkompetent den förra ledningen måste ha agerat, för att försöka bevisa de tidigare medarbetarnas ”brottslighet”. Att basunera ut till hela marknaden att portföljen skulle stängas, var som att spela poker med öppna kort.

Det går helt enkelt inte att dumpa ut så stora poster av en och samma option samtidigt som skedde. Då finns det inga köpare som kommer att betala ens i närheten av det ”rätta” priset. Förlusterna var således helt självförvållade, genom styrelse och ledningens vansinniga direktiv, som skedde först efter det att de tre oskyldigt brottsanklagade hade slutat.

Det andra som slår mig är vilka brottsliga metoder man i Sverige använder sig av, för att utan några som helst grunder förtala sina tidigare medarbetare och kunder. Samma förtalsmetoder som skildras i boken Ondskans herrar , användes också av krisbankerna under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Då anklagade de bankrutta krisbankerna både tidigare medarbetare och kunder i pressen och i olika förtalsregister, för att vinna processerna mot de gamla skötsamma kunder som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”.

Denna rakt igenom olagliga metod, som skedde i oändligt mycket större skala, än mot de tre brottsmisstänkta Carnegiehandlarna på tradingavdelningen, var också mera framgångsrik. Många domstolsprotokoll jag tagit del av från den tiden visar hur domstolarna inte prövat dessa mål, på det sätt som de är skyldiga att göra.

Uppsägning av bankgarantier – som inte kan sägas upp – godkändes av domstolarna i stor utsträckning. Uppsägning av krediter, där bankerna har bevisbördan för att säkerheterna hade försämrats, prövades i de flesta fall inte av domstolarna. Företag såldes vidare, medan ägarna fortfarande ägde bolagen. Bankerna tog bolagen och behöll vinsterna. Företagsledarna blev skyldiga att betala förlusterna.

De förtalsregister, författade av bankerna, som självaste rikspolischefen Sten Heckscher (s) kände till, och som också spreds inom de olika domstolarna gjorde att bankkunderna i de flesta fall förlorade mål, som de annars borde ha vunnit. De olagliga registren, och bankjuristen Henrik von Krusenstjernas kränkande ”svarta lista” som jag själv polisanmälde, utreddes aldrig av vare sig polis eller åklagare, trots att jag lade fram alla bevis och hade en del av registren, som jag fått av en upprörd bankjurist, i min ägo.

Därför borde den o b e r o e n d e utredning som riksdagen redan har beslutat om också ta in synpunkter från alla de som orättfärdigt drabbats genom de bägge intresseorganisationerna Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund.

Kan bankerna intresseorganisation, Bankföreningen som till och med tjänar som remissinstans i Högsta domstolen, (HD) borde åtminstone de bägge f r i s t å e n d e organisationer som tjänar bankkundernas intressen, nu få lägga synpunkter på hur en o b e r o e n d e utredning om bankkrisen bör genomföras.

För de kan väl aldrig ligga i medias intressen att bankerna skall kunna fortsätta att spela högriskpoker, mot både skötsamma medarbetare och kunder, när nästa bankkris inträffar ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen