[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det är inte bara länder i tredje världen som behöver bättre finansiella skyddsnät säger Martin Andersson i en stor intervju av Gunnar Örn i Dagens Industri (DI 2008-04-28). Enligt honom är den statliga insättningsgarantin i Sverige, som gäller bankmedel upp till 250.000 kronor per kontohavare, lika bristfällig som den brittiska – något som blev uppenbart när det lilla finansbolaget Custodia ställde in betalningarna. Då dröjde det flera månader innan alla fick ut sina pengar.

Hur skall det då gå om den globala bankkrisen nu drabbar Sverige med full kraft ?

Ansvaret för att de dåvarande krisbankerna hade lånat ut för mycket pengar under den förra svenska bankkrisen, faller tungt på bankerna själva. Ansvaret för att krisen kunde uppkomma faller också hårt på de tidigare socialdemokratiska regeringarna och Ingvar Carlsson som var regeringschef under perioden 1986 – 1991. Carlsson och Finansdepartementet gjorde i princip ingenting för att upphäva följderna av att Riksbanken under mitten av 80-talet hade upphävt bankernas alla utlåningsrestriktioner.

Den borgerliga regeringen under Carl Bildt som statsminister och Bo Lundgren ärvde således bankkrisen från socialdemokraterna. Men vare sig Bildt eller Lundgren gjorde någonting för att skydda bankkunderna mot krisbankernas våldsamma ekonomiska övergrepp mot kunderna under den period som den borgerliga regeringen satt vid makten 1991 – 1994.

Under perioden 22 mars 1996 – 6 oktober 2006 var Göran Persson regeringens chef. Trots riksdagsbeslut att utreda bankkrisen ordentligt, gjorde Persson absolut ingenting för att låta en oberoende kommission utreda de allvarliga brott som begicks mot bankkunderna under krisen.

Finansdepartementet har i en mycket omdiskuterad skrift ”Frågor och svar om den svenska finanskrisen” (Finansdepartementet, 2003 ) skriftligen lovat att utreda de brott som begicks under bankkrisen. I skriften erkänner man också utan förbehåll, att statens tillsyn av banker och andra finansinstitut varit otillräcklig, att politiker i ansvarig ställning och myndigheter lade grunden till den svenska spekulationsekonomin under 1980-talet. Det skedde genom felaktiga beslut. Ändå har fortfarande ingen ansvarig bankchef eller politiker ställts till juridiskt ansvar för dessa felaktiga beslut som drabbade bankkunderna med full kraft.

Själv har jag skrivit 6 böcker om bl a hur bankerna behandlade sina företagskunder under krisen. Den senaste med titeln: Pengarna eller livet (Bankrättsföreningen, 2007) Författaren och journalisten Lars Ohlsson har skrivit nästan lika många böcker där han livfullt beskriver många av banktjänstemännen som veritabla ruinmakare – sådana som berikar sig själva genom att ruinera andra.

Kommer då brotten mot bankkunderna att utredas ? Ja, svarade Finansdepartementet redan 1993. På Finansinspektionen initiativ bildades under slutet av 1992 en samarbetsgrupp med representanter för Finansinspektionen, Riksåklagarämbetet och Rikspolisstyrelsen.

De allvarliga förtalsbrott som bankerna gjorde sig skyldiga under bankkrisen för att vinna flera av de stora processerna mot sina kunder till har jag själv anmält till polisen och skrivit åtskilliga artiklar om: i Finanstidningen, Svenska Dagbladet och i några av mina böcker. Men fortfarande har vare sig Riksåklagaren eller Rikspolisstyrelsen utrett dessa allvarliga brott som gjorde att de utpekade bankkunderna behandlades felaktigt i våra domstolar. Den förre rikspolischefen Sten Heckscher (s) som varit rikspolischef, känner mycket väl till vilka banker som är uppgiftslämnare till dessa olagliga förtalsregister. Fortfarande har han inte vidtagit några rättsliga åtgärder mot uppgiftslämnarna.

De många övergrepp som bankkunderna utsattes för i domstol under denna period, som inte ens tagit upp de rätta grunderna för de många ekonomiska brott som begicks mot bankernas kunder, har heller inte utretts ordentligt. Inte heller har de banker som hjälpte till att stjäla företag medan ägarna fortfarande ägde bolagen under bankkrisen utretts, av vare sig Finansinspektionen, Rikspolispolisstyrelsen eller Riksåklagaren.

På frågan varför de ansvariga går fria, svarade Finansdepartementet skriftligen redan 1993:

”Ingen som upptäcks ha gjort något brottsligt kommer att gå fri.” Varför går då de uppgiftslämnare från bankerna som bevisligen spridit falska rykten om sina kunder i domstol och i olika förtalsregister med stor spridning som jag tagit del av fortfarande fria ?

Varför går de banktjänstemän som hjälpt till att stjäla företag från skötsamma företagare fria ? Varför ställs styrelserna och ledningen i det banker som den första februari 1990 var skyldiga att begära sina banker i likvidation – men som inte gjorde det – fortfarande fria ?

Och varför går den dåvarande chefen för Nordbanken Hans Dalborg i spetsen fri ? I brev försäkrade han sina trogna kunder 1991, att banken hade stora ekonomiska reserver, när Nordbanken i själva verket var likvidationspliktig redan den 1 februari 1990. De bankkunder, som blev felaktigt informerade om bankernas obeståndssituation under bankkrisen, har ju förlorat åtskilliga miljarder på bankernas mörkning av deras egen kapitaltäckningsgrad, under den förra bankkrisen.

Därför är det dags att regeringen snarast tillsätter den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om och att de ansvariga banktjänstemän och politiker tar sitt ansvar för vad de ställde till med under krisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet

Bankrättsföreningen