[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Nu har bankkrisen nått Sverige ännu en gång. De banker som ser ut att ha råkat mest illa ut är S-E-B och Swedbank. Det var tidningen Wall Street Journal som avslöjade att av Swedbanks affärer och fordringar på 9 miljarder kronor till konkurshotade Lehman Brothers, består nästan hälften av fastigheter, som ännu inte är färdigbyggda.

Lägg därtill till S-E-B:s och Swedbanks affärer i Baltikum, så förstår man att både S-E-B och Swedbank befinner sig på fallrepet. Dessutom har Swedbank lån på flera hundra miljarder kronor, som förfaller till betalning inom ett år.

Men att få nya lån på nuvarande kapitalmarknad är nästan omöjligt i den brinnande globala bankkris som härjar i både USA och Europa. Swedbanks ledning hoppas nu ännu en gång på Riksbanken för att få akuthjälp, precis som Gota Bank, Sparbankerna (som Swedbank tidigare hette) Nordbanken (som numera heter Nordea) fick hjälp av staten under den stora bankkrisen 1987 – 1993.

Ulf Pettersson som är Veckans Affärers börsreporter försöker dock lugna tidningens läsare den 2 oktober 2008, med att de fyra svenska storbankerna fortfarande har goda marginaler. Han påstår att de fyra storbankerna kan göra förluster på 140 miljarder kronor, utan att aktieägarna behöver skjuta till mer pengar för att stötta bankerna.

Vad grundar han det antagandet på ? Redan dagen därpå, den 3 oktober, skriver Dan Lucas i Dagens Nyheter, att Riksbanken måste låna ut 60 miljarder till svenska banker eftersom dessa inte längre får låna på marknaden. Det fick dom inte under förra bankkrisen heller, fram till dessa att svenska staten gick in, och garanterade de svenska krisbankernas fortbestånd.

Tillsammans med andra åtgärder meddelar Riksbanken och Riksgälden den 3 oktober att de hösten 2008, förutom de utlovade 60 miljarderna tänker låna ut minst 364 miljarder kronor till bankerna. Detta meddelande från Riksbanken gäller bara under helgen. Måndagen den 6 oktober 2008, meddelar Riksbanken att man kommer att tillföra bankerna ytterligare 140 miljarder kronor i veckan, utöver de pengar som man annonserade ut den 3 oktober.

Så går det till i den svenska bankvärlden. Man berättar inte gärna för kunderna vad de skall göra för att skydda sina pengar, innan katastrofen väl är ett faktum. Det gjorde man inte heller under den förra bankkrisen 1987 – 1993. Då var såväl Första Sparbanken, Gota Bank och Nordbanken på obestånd redan den 1 februari 1990, för att de inte uppfyllde gällande kapitaltäckning i enlighet med Basel 1- reglerna, som bankerna den gången förbundet sig att följa.

Men ändå väntade dessa banker till hösten 1991, med att berätta de dåliga nyheterna om sin verkliga obeståndssituation för både bankens kunder och ägare. Under den förra bankkrisen var det fastighetsägare och företagare som råkade mest illa ut. Under denna bankkris är det bolånen som pressar hushållen. De allt högre boräntorna är på väg att stjälpa många familjers ekonomi. Bankernas krav på vad ett hushåll ska ha råd med har i många fall redan passerats.

Även denna gång är det allmänheten och företagen som får hjälpa till att betala för den svenska bankkrisen – genom höjda räntor och statliga kapitaltillskott. Trots att Riksbanken ännu en gång pumpar in pengar till bankerna, vältrar bankerna över en stor del av kostnaderna på sina bolåne– och företagskunder.

Medan bankkunderna drabbas hårt även denna gång, smörjs bankerna med 364 miljarder kronor plus de utlovade 140 miljarderna av Riksbanken och Riksgälden. De svenska bankerna får all den hjälp de behöver. Totalt handlar det om insatser vid fyra olika tidpunkter. Det är därför lätt att konstatera att när det är bankkris, är det betydligt lättare att vara bank än företagare eller bolånetagare.

Förra gången det var kris, var det Carl Bildt och den moderate bankministern Bo Lundgren som tillät de svenska krisbankerna att straffa skötsamma, företagare som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”.

Europas övriga ledare tänker annorlunda. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Europeiska centralbankschefen Jean Claude Trichet, EU-kommissionens ledare Jose-Manuel Barosso och Italiens premiärminister Silvio Belusconi som träffades i Paris för att diskutera den globala bankkrisen i helgen, vill i stället hjälpa företagare och bo-lånetagare och straffa bankerna för vad det ställt till med.

Det är tvärtemot vad man gör i Sverige. Här hemma behöver bankerna denna gång inte heller uppfylla dom grundläggande kapitalkraven som Basel 2 reglerna stipulerar, att en bank vid varje tidpunkt skall ha en kapitalbas som minst motsvarar summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. De svenska krisbankerna struntar också i att begära stöd från sina aktieägare i tid. I ställer ber man ännu en gång om hjälp från allmänheten, företagen och staten – så fort man misskött sig riktigt allvarligt – precis som under den förra bankkrisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen