[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om hur de svenska politikerna beslagtog pengar från svenska pensionärer för att betala för den felaktiga hanteringen av bankkrisen 1987- 1993, som jag betraktar som Sveriges största ekonomiska rättsskandal genom tiderna, har jag redan utförligt redogjort för i en av mina tidigare böcker: 
Falskspel i affärer och politik (Bankrättsföreningen, 2006)

När nu en ny bankkris står för dörren är det dags att rekapitulera vad som hände. Och vad som håller på att hända. För att klara av sina förpliktelser behöver AP-fonderna mer pengar och inte mindre, skrev den tidigare generaldirektören för Riksförsäkringsverket KG Scherman 2004, i den läsvärda boken: AP- fonden ”bromsen” och din pension. (Jure Förlag, 2004).

Själv har jag i min egenskap av skribent i finansrätt och i ett antal artiklar i både dags – och fackpress skrivit flera debattartiklar om det nya pensionssystemet. Det har även KG Scherman gjort, i både artiklar och bokform. Schermans första bok: Den nya pensionen. En reform med stora problem (Sveriges Pensionärsförbund, 2000) skrev jag om i Finanstidningen redan den 24 januari 2001.

Det har inte blivit någon välståndsökning för Sveriges pensionärer som utlovades när den allmänna tilläggspensionen ATP infördes under 50-talet. Tvärtom så har kapitalet urholkats när politikerna lagt beslag på pengar från pensionärerna i en så stor omfattning som jag aldrig trodde var möjlig.

När socialdemokraterna satte sig i förhandlingar under slutet av bankkrisen i början av 90-talet, med de partier man tidigare bekämpat under den infekterade ATP- striden under mitten på 50-talet, påstods det att ATP-systemet inte skulle klara framtidens krav.

Trots de ekonomiska effekterna av den förra våldsamma bankkrisen, skulle ATP-avgiften med bara en liten höjning av arbetsgivareavgiften, mycket väl kunna klara framtiden. Men det ville inte den dåvarande statsministern Carl Bildt och bankministern Bo Lundgren, eftersom det då skulle bli offentligt hur taffligt de tillsammans hade hanterat krisen, som orsakade en företagsdöd av gigantiska mått.

Kraven på en pension som sträckte sig över den rena fattighjälpen restes tidigt av den svenska fackföreningsrörelsen. Redan 1936 var den aktuell vid Landsorganisationens (LO:s) kongress.

Många motioner i denna viktiga fråga skrevs till årsmöten och kongresser, men det var först efter 2:a världskriget som denna viktiga fråga nådde Sveriges Riksdag.

Under åren 1955-56 dominerade pensionsfrågan svensk politik. Med en rösts övervikt och hjälp från riksdagsmannen Ture Königsson i Folkpartiet röstades ATP igenom i riksdagen den 14 maj 1959. ATP finansierades genom att arbetsgivarna genom arbetsgivareavgifterna betalade in pengar till de fonder som byggdes upp. De första åren redovisades inbetalningarna till ATP i varje lönerörelse – det stod helt klart att en del av löneutrymmet gick till pension. Pensionen var att betrakta som innestående lön. Dock inte i ett individuellt system, utan i ett kollektivt.

Villkoret för att få ut ATP var att man hade arbetat i 30 år. Av dessa låg de 15 lönemässigt bästa åren till grund för pensionens storlek. Det högsta belopp som betalades ut var satt till 7,5 basbelopp. ATP beräknades ge 70 – 70 procent av inkomsten.

När man ville förändra pensionssystemet, lovade finansminister Ann Wibble, att med den borgerliga politiken skulle snart varje arbetande människa snart ha en hel årslön på banken. När Carl Bildt tillträdde som statsminister 1991 talade han om en stabil politik som skulle bygga på en fast växelkurs anpassad till EU. Båda hade fel.

Likt en ståndaktig tennsoldat försökte Carl Bildt med Riksbankens hjälp vinna en match som var förlorad från början. Följden blev att Bengt Dennis i Riksbanken tvingades höja styrräntan till 500 procent.

Efter det enorma ekonomiska magplask som följde på den svenska bankkrisen, tvingade hela samlingsregeringen lämna ifrån sig makten 1994. Bo Lundgren, som var utsedd till ny partiledare för Moderaterna, fick aldrig någon chans att regera. Men lyckades ändå klara sin försörjning sedan han blivit utsedd som ny chef för Riksgälden. Carl Bildt övergav helt politiken, och började ägna sig åt PR-verksamhet, tills han kallades in som utrikesminister efter 10 års frånvaro från politiken.

Argumenten att ATP-systemet skulle spricka en bit in på 2030-talet på grund av en åldersmässig kurva som skapade fler pensionärer och färre som arbetade, håller inte eftersom ATP-fonderna ända fram till dess avskaffande skapade stora överskott i mångmiljardklassen, trots att utbetalningarna ökade.

ATP-fonderna uppgick vid systemets avskaffande till cirka 750 miljarder kronor. En gigantisk, summa som politikerna ville disponera för att kunna återbetala en del av den stora statsskuld som den felaktiga hanteringen av bankkrisen åstadkom och komma med i EU. .

Det blev den förre statsministern Göran Persson som verkställde stölden av pensionärernas pengar, genom att i två omgångar föra över sammanlagt 258 miljarder från ATP-fonderna till statskassan. Pengar som han sedan lovade att återbetala. Det var dessa pengar som staten behövde för att sanera ekonomin efter bankkrisen och uppfylla kraven från EU, så att Sverige skulle kunna ansluta sig till den Europeiska Unionen, vilket också skedde.

Det nya pensionssystemet har redan kommit till vägs ände.

Dels måste, enligt Försäkringskassan pensionsåldern höjas om inte andra genomgripande åtgärder som berör pensionssystemet ska behöva vidtagas för att undvika underskott. Dels leder det till för låga pensioner, och de orimliga orättvisorna mot pensionärerna som måste rättas till.

Nu har försäkringskassan också kunnat konstatera att överskottet i pensionssystemet under 2007 minskade från 100 till 18 miljarder. Med det nya systemet kommer yngre personer att bli ”fattigpensionärer” när de skall pensioneras. Göran Persson konstaterade i en intervju för några år sedan att ”det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som pensioneras ser vad vi gjort.

Min uppfattning är att vi ser det redan i dag. Politikerna från vänster till höger har således medvetet offrat pensionärerna, både de yngre och äldre för att kunna sanera statens ekonomi och använda pengarna till helt andra ändamål än pensioner. Den fråga som jag vill ställa till våra politiker är vilka metoder ni nu använda sig av, när nästa bankkris redan står för dörren ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen