[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Men ett vet vi. Det är att krisen kommer att få både förlorare och vinnare. Vilka vinnarna är i denna kris är för tidigt att uttala sig om. Vilka som var vinnarna under den förra svenska hemmagjorda bankkrisen vet vi. Det var storbankerna och bolagskapare som lade beslag på alla de friska företag som såldes ut av storbankerna själva eller deras ”skräpkreditföretag”. Vilka som var förlorarna under den förra svenska bankkrisen, och vilka som är förlorare under denna kris, vet vi redan till en del.

Medan svenska politiker under den förra bankkrisen, reagerade alldeles för sent, har världens politiker denna gång på ett tidigt stadium fått upp ögonen för vad som kommer att hända om man låter bankerna och företagen förfalla, i den utsträckning som skedde i Sverige under den förra bankkrisen 1987 – 1993.

Då, under 1990 och 1991 var det Allan Larsson som var finansminister i Sverige. Larsson är mest känd för att som ung utredare i fackförbundet Metall. Han hade författat den motion till LO-kongressen 1971 – som ledde fram till förslaget om löntagarfonder 1974 – när man ville socialisera stora delar av det svenska näringslivet.

Som socialistisk finansminister blev det Larssons första uppgift att försöka hantera den brinnande svenska bankkrisen. De flesta svenska bankerna var på obestånd redan den 1 februari 1990, då de inte längre kunde uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad på 8 procent.

Som jag redan berättat om i min första bok om bankkrisen: Från bankkris till börskris (2003) så brydde sig aldrig de svenska storbankerna den gången om att följa reglerna för bankernas kapitaltäckningsgrad före och under bankkrisen. Huvudprincipen för dessa regler (Basel 1 reglerna) var att ett kreditinstitut som står under offentlig insyn måste ha minst en kapitaltäckningsgrad som motsvarar 8 procent för att kunna uppfylla sin soliditet.

Allan Larsson var politiker, utan någon som helst finansiell bakgrund. Jag tror han fortfarande inte vet vad kapitaltäckningsgrad är för något. Men att han var företagens fiende nr 1, känner de flesta svenskar till. Därför lät han bankerna fortsätta sin verksamhet trots att de var på obestånd. Bankerna tilläts sedan att försätta skötsamma företagare i konkurs i en utsträckning, som Sverige aldrig varit med om tidigare. 60.000 skötsamma företagare försvann.

I sin analys av den förra bankkrisen, skriver Nils-Olof Ollevik i Svenska Dagbladet (SvD 20 oktober 2008); sanningen är att det svenska banksystemet hade brakat ihop utan de svenska skattebetalarnas stöd bakom ryggen. Utan det stödet hade till exempel inte den dåvarande SE-banken, inte fått in en enda krona i nytt riskkapital från sina kunder. Utan skattebetalarnas pengar hade Nordbanken (Nordea) inte klarat sig.

Den gången betalades kostnaden för kalaset av allmänheten, företagen och pensionärerna och alla de som blev arbetslösa i den flod av företagsnedläggelser, av kommuner som fick minskade intäkter och ökade socialbidragskostnader, som följde av den förra bankkrisen.

För löntagarna gick det lika illa. Fattigdomen i Sverige men än fördubblades under perioden 1991 – 1997, skriver Olle Svenning i sin ledare i Aftonbladet den 19 oktober 2008. Femton procent av alla barnfamiljer hamnade under fattigdomsstrecket. Bortåt 2 miljoner löntagare var arbetslösa någon gång under perioden 1992 – 2000.

Det tog bortåt ett decennium för att LO-medlemmar skulle nå samma reallön som 1991. Sjukligheten klättrade upp mot svindlande höjder. Särskilt kvinnorna försvann in i psykisk ohälsa. Skolorna tömdes på stora delar av sina resurser och lärartätheten drogs ned med bortåt 20 procent.

Om den globala bankkrisen som drabbat Europa med full kraft, skriver Niklas Ekdal i sin ledare den 19 oktober 2008. Han berömmer den franske presidenten Nicolas Sarkozy som sjösatte en räddningsplan för hela kapitalismen, inspirerad av ett brittiskt förslag och inspirerande för det sargade USA.

Ekdal prisar också den engelske premiärministern Gordon Brown som tidigare varit hånad i parlamentet och i brittiska medier. Nu har han kraftfull intervenerat i England och förstatligat ett stort antal engelska banker för att rädda förtroendet för det finansiella systemet och bankerna kunder.

Genom att nationalisera de engelska krisbankerna har premiärministern lyckats med ett tredubbelt reptrick; marknaden är lugnad och väljarna imponerade – av en vänsterman som gör att det faller sig naturligt för honom – att socialisera nästan hela den misskötta engelska finansbranschen, för att rädda bankkunderna.

Allan Larsson verkar inte ens vetat om att det var kris i Sverige under den förra bankkrisen. Han gjorde absolut ingenting för att rädda företagen, undan krisbankernas härjningar. Det gjorde inte heller den förre statsministern Carl Bildt efter att han ärvde makten efter socialdemokraterna efter deras stora valförlust 1991. Inte heller Bo Lundgren som blev utsedd till ”bankminister” 1991, gjorde någonting positivt för att skydda företagen under den förra krisen.

Förlorarna både då och nu är även alla företagare som oförskyllt drabbades av bankernas uppsägning av krediter. Även aktieägarna i de banker som fick omstruktureras, fick se sina besparingar gå upp i rök. De flesta stora svenska börsbolag har nu sålts vidare till utlandet. Pensionärerna fick uppleva hur en tredjedel av deras sedan länge ihopsamlade svenska pensionskapital gå upp i rök. Den dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis såg till att allmänheten och företagen fick betala räntor upp till 500 procent, när krisen var som värst..

I denna globala bankkrisens spår blir det också aktieägare, allmänheten, bolånetagare, företagare och pensionärer som får se stora delar av sina besparingar försvinna. Bara för att politikerna inte orkar reglera finansbranschen ordentligt, eller hindra de vilda spekulationer med andras pengar som bankerna ägnar sig åt, som visat sig urholka hela det globala finansiella systemet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen