[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Palmstierna bad alla kreditansvariga i banken att komma och presentera de krediter de hade som bedömdes kunna ge stora förluster på över 5 miljoner kronor. Han framhöll att de kreditansvariga som inte presenterade en kredit, som senare visade sig medföra en förlust för banken över den kritiska gränsen, skulle noteras i ”Svarta boken”

I sin bok erkänner han öppet – säkert utan att tänka sig för – att inga av Pensers olika  engagemang kom upp, när man granskade alla Nordbankens krediter till Penser, och hans olika bolag.

Det visar tydligt att alla Pensers bolag var ”performing”. Att Nordbanken och dess nytillträdde VD Hans Dalborg, ordförande Björn Wahlström och vice ordförande Jacob Palmstierna, var beredda att skylla Nordbankens fallissemang på Eriks Penser och hans bolag Yggdrasil och bankens övriga företagskunder var för att själva kunna behålla sina nyss erhållna jobb i den statliga banken, och få fortsätta att rekonstruera den konkursmässiga banken på företagskundernas bekostnad.

För att komma åt Erik Penser, och alla andra fastighetsägare och företagare, var krisbankerna tvingade ta till drastiska metoder som jag redan beskrivit i min första bok om bankkrisen:

Från bankkris till börskris (Bankrättsföreningen.2003). Dels vidgade man räntegapet rejält för att kunna beslå företagen med högsta möjliga ränta.

Därefter nedvärderade man hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50-70 procent. När inte det räckte sade man upp krediterna även för skötsamma företag. Erik Penser och hans bolag Yggdrasil är bara ett exempel, som alltid hade skött sina engagemang hos bankerna.

Problemet för bankerna under slutet av 80-talet var bristande likviditet. Deras korta upplåning torkade upp och den långa utlåningen frös fast. En klassisk mismatch-situation som fick sin förutsägbara upplösning när bankerna inte längre kunde uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad den 1 februari 1990.

Att inte vare sig Bankinspektionen eller Riksbanken varnade för denna fara, berodde på att de inte visste om den. Att domstolarna dömde till bankernas förmån, berodde på att bankerna inte behövde bevisa att säkerheterna för kunderna hade försämrats. Det illustrerar storbankernas taktik under den förra bankkrisen, bankinspektionens aningslöshet, domstolarnas flathet och aktiebolagsstiftningens otillräcklighet, när det gäller att skydda företagskunderna när det är bankkris i Sverige.

Nu när vi står inför en ännu värre global finanskris kommer säkert detta mönster att upprepas med kort varsel. Frågan som jag ställer är vad regeringen tänker göra för att komma till rätta med dessa stora problem ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen