För Sverige är detta inte första gången. Hur många minns inte vad som hände under den förra krisen 1987 – 1993, då bankerna skodde sig på allmänhetens och företagarnas bekostnad ?

Det var under slutet av den förra bankkrisen (1991 – 1993) med Carl Bildt som statsminister och Bo Lundgren som bankminister, som regeringen Bildt lät bankerna hållas, och lovade dem utnyttja den höga räntemarginalen för att försätta företagarna i konkurs, utan att någon gjorde några invändningar.

Denna gång har åtminstone den borgerliga regeringen lärt sig något av läxan och är villiga att sätta in pengar i bankerna för att få inflytande och försöka sätta fart på företagsutlåningen igen. Storbankernas ägare gör allt för att hålla emot. Med olika bankpaket och nyemissioner trappas maktkampen upp.

I dag har vart tredje företag i Sverige svårt att få bankkrediter. Precis som under den förra bankkrisen behandlar storbankerna kunderna efter eget gottfinnande och säger upp krediterna för välskötta företag, som inte längre passar in i bankernas ”portfölj”. Bara under 2008 ökade konkurserna med 7 procent till cirka 6.600 fallissemang, vilket inte ger någon vägledning om vad som kan komma att hända.

Bara under december 2008 ökade konkurserna med 28 procent jämfört med december 2007. Min försiktiga uppskattning är att konkurserna för år 2009 ökar med minst 30 procent, eftersom vi fortfarande är långt ifrån de konkurssiffror som redovisades under förra bankkrisen.

Anna - Stina Nordmark som är VD för företagarna delar min åsikt om att kreditmarknaden inte längre fungerar i Sverige. Hon menar att det i dag är börsbolagen som lägger beslag på bankernas krympande resurser och att det är många företag som får sina krediter uppsagda, utan någon som helst förklaring till varför så sker.

Min bestämda uppfattning är, att den svåra situation som Sverige befinner sig i, är en direkt konsekvens av att de svenska bankerna har lånat ut för mycket pengar till Baltikum och till riskkapitalbolagen. Efter mina 7 böcker om de svenska storbankerna (den senaste med titeln: Finansfrossa) är jag ganska säker på att myndigheternas dåliga bevakning och hantering av det svenska banksystemet kommer att ifrågasättas. På nytt slår den stora bristen på krediter, vettlöst och omfattande mot svensk företagsamhet.

I sin ledare i Veckans Affärer ( VA 2009-02-05) talar Pontus Schultz om Anders Borgs gigantiska misstag med att han tillsammans med Riksbanken garanterade ettusenfemhundra miljarder kronor av allmänhetens pengar i likviditet i en brandkårsutryckning i krisens början, när de svenska bankerna var riktigt illa ute – utan att kräva några andra motprestationer än symbolhandlingar som bonus- och lönestopp för bankernas ledning.

Framför allt avsade han sig, till skillnad från sin amerikanske kollega, möjligheten att påverka styrningen av bankerna. Det var ett gigantiskt misstag. För det som han räddade var inte bankerna utan den finansiella infrastrukturen på vilket resten av näringslivet vilar. Men just nu pekar allt på att aktionen i själva verket gjorde tvärtom – Anders Borg gjorde som Bo Lundgren under den förra bankkrisen. Han räddade bankerna, men hjälper bankerna att döda företagen, som är beroende av infrastrukturen.

De svenska bankerna som räknade fel under förra bankkrisen, när de bara orkade med att stötta de stora fastighetsbolagen med negativ direktavkastning, i stället för sina trogna företagskunder, gör om samma räknemiss denna gång, när de stöttar Baltikum och riskkapitalbolagen, i stället för att satsa på företag som inte vill tjäna pengar på pengar, utan strävar efter att få utveckla sina egna företag på en global marknad.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund