Som arbetande styrelseordförande i de två föreningarna: Sveriges Bankkunders Riksförbund (sedan 1996) och Bankrättsföreningen (sedan 2001) har både jag och andra också haft all anledning att informera den svenska regeringen och riksdagen om vad som redan hänt och vad som nu åter håller på att hända, fast i mycket större skala.

Reaktionerna har heller inte låtit vänta på sig, även om riksdagen tagit god tid på sig för att agera, skriva motioner och föreslå regeringen vad man måste göra för att skydda allmänheten och företagarna mot de svenska bankerna när det är bankkris i Sverige.

Om den förra bankkrisen skrev Siw Persson (fp) och Kenth Skårvik (fp) en utmärkt motion (2000/01: Fi 709.) De tyckte det borde vara dags för en oberoende kommission att utreda vad som hände under den svenska bankkrisen. Deras mening var att kommissionen också borde utreda hur omfattande den tvångsmässiga nedläggningen av livskraftiga företag var under krisåren.

Kommissionen borde även utreda i vilken mån förmögenheter omfördelats från låntagare till långivare i samband med de många konkurserna, då 60.000 livskraftiga företagare gick i konkurs och 400.000 människor kastades ut i arbetslöshet.

Siw Persson och Kenth Skårvik menar att kommissionen dessutom borde utreda regelverket för bankernas och andra finansiella företags verksamhet, samt om den svenska konkurslagen är ändamålsenlig i ekonomisk svåra tider.

Utredningen borde också handla om hur Finansinspektionen och ansvariga departement i förhållande till banker under krisen agerade på ett sätt, som dessutom bidrog till att livskraftiga företag drevs i konkurs alldeles i onödan under bankkrisen.

Förslaget till riksdagsbeslut från Persson och Skårvik var också att utredningen borde omfatta om de svenska domstolarna, som plötsligt fick en stor mängd tvister av ett nytt slag, hade tillräcklig ekonomisk kunskap för att förstå de konsekvenserna av sina ställningstagande

Motiveringen till motionen var att det var många företag som gick i konkurs och/eller lades ner i Sverige under den värsta bankkrisen i Sverige sedan trettiotalet. Antalet konkurser 1992 var tre gånger så många som under 1989.

Den gången var det bland annat en alldeles för hög ränta, ett orealistiskt försvar av kronkursen, uppsägning av krediter, bankernas nedvärdering av många fastighetsbestånd och kreditstopp mot många företagskunder, som bidrog till de många konkurserna.

Ett stort antal företag tvingades helt enkelt i konkurs bara för att deras banker som främsta långivare sade upp lån eller begärde in helt andra säkerheter än de man tidigare kommit överens om. Bankerna och deras systerföretag med ansvar för lånen blev sedan stämda för brutna kreditlöften eller andra kontraktsbrott, som ledde fram till konkurserna för deras kunder.

Det stora antalet rättsfall (tvåtusen mot Nordbanken bara i Stockholms Tingsrätt när krisen var som värst) tyder på att låntagarna, (företagarna) känt sig orättvist behandlade och utan några möjligheter att påverka sin egen situation, vare sig mot bankerna eller när fallen kom upp i rätten.

I själva verket är bitterheten, för att inte säga ilskan, mot både banker, domstolar och myndigheter efter den förra krisen djup och utbredd bland landets svenska företagare.

Dessa hävdar att en stor del av de företagare som tvingades i konkurs på grund av inställda eller reducerade krediter, när företagen i själva verket var i hög grad livskraftiga.

Konkurserna under den förra krisen har således lett till helt onödig arbetslöshet, företagsnedläggningar och omfattande förmögenhetsförluster för svenska företagare till bankerna och deras aktieägare. Den gången fick företagarna stöd för sin sak i en utredning från SAF (som numera bytt namn och heter Svenskt näringsliv).

Interna brev som jag tagit del av visar att hos den då statliga statligt helägda Nordbanken (1992) till och med uppmanade sina regionsschefer till en översyn av kreditportföljen, för att få den bättre anpassad kundstock till den ”nya” Nordbanken som sedan blev Nordea.

Cheferna i Nordbanken uppmanas dessutom i brevet att se över vilka friska lån och krediter som kunde sägas upp och flyttas till det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum för att banken skulle få en bättre balanserad ”portfölj”.

Nu är vid där igen. En mycket större bankkris än förra gången är redan under uppsegling. Swedbank har redan genomfört en nyemission på cirka 12 miljarder kronor. SE-Banken har annonserat om en nyemission på cirka 16 miljarder och gamla Nordbanken som numera heter Nordea behöver 26 miljarder och ytterligare hybridlån från staten för att överleva.

Eftersom både statligt ägda Nordbanken och de andra storbankerna förra gången aktivt medverkade till att säga upp krediterna för välskötta företag är det nog fler än jag som undrar hur det kommer att gå denna gång när det visar sig att bankernas pengar bara räcker till de svenska börsbolagen ?

Varför har regeringen fortfarande inte genomfört den föreslagna oberoende utredningen hur bankerna behandlade sina kunder under den förra krisen ? Målsättningen med den utredning som Siw Persson och Kenth Skårvik föreslog var ju att på allvar utreda bankernas hantering av sina lån och sin omsorg om sina företagskunder.

Är inte detta en fråga, som borde intressera både Sveriges regering och oppositionen när vi nu befinner oss i den djupaste bankkris som världen skådat ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund