” I vårt fall är det helt oförskyllt”, säger Nordeas styrelseordförande Hans Dalborg i en stor intervju i Dagens Nyheter (DN, 2009-02-23). ” Vi har inte orsakat någon kris eller haft höga rörliga löner. Vi har inte haft några riskabla lån på den amerikanska bostadsmarknaden”, säger Hans Dalborg i sitt stora försvarstal till tidningen.

Det var ungefär samma tongångar som när Hans Dalborg, som nybliven verkställande direktör i den delstatliga banken begärde och fick regeringen och med staten som huvudägare att gå in och garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor hösten 1991. I denna emission lurade han staten att teckna aktier för 4,2 miljarder, och svenska staten ägde därefter 77 procent av aktierna i den gamla Nordbanken.

Eftersom Dalborg var skyldig att upprätta kontrollbalansräkning och begära banken i konkurs redan när han tillträdde sin tjänst som VD 1991, (eftersom Nordbanken var konkursmässig redan den 1 februari 1990, när den inte längre kunde uppvisa lagstadgad kapitaltäckningsgrad) betraktar jag detta lurendrejeri som mycket grovt.

Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992, stod det dock klart att problemen i banken var mycket värre än man vågat redovisa. I stället för att sparka ut Hans Dalborg och styrelsen, bemyndigade riksdagen regeringen att, inom en ram på 20 miljarder, omstrukturera banken. Därefter tvingades staten av de privata aktieägare som blivit lurade att köpa ut de övriga delägarna för totalt 2 miljarder kronor. (20 kronor per aktie)

Men det var inte bara Nordbanken som var illa ute. De andra bankerna befanns sig också i kris. Första Sparbanken som sedan bytte namn till Swedbank vara på väg att redovisa kreditförluster för helåret 1991 på 4,5 miljarder kronor, nästan en miljard mer än dess eget kapital. Första Sparbanken blev den beryktade ”Bankakutens”, som startade efter det att Nordbanken redovisat sina gigantiska förluster, första stora utryckning. Senare under hösten 1991 rekonstruerades Första Sparbanken där staten ställde upp med lån på 4 miljarder kronor.

Även Gota Bank som var konkursmässig redan den 1 februari 1990, som jag tidigare skrivit flera artiklar om i Finanstidningen och min första bok: Från bankkris till börskris (2003) lyckades hemlighålla och sälja vidare banken i två etapper. Det blev försäkringsbolaget Trygg Hansa som stod med Svarte Petter och tvingades delta i flera nyemissioner för att rädda Gota Bank. Men ingenting hjälpte. När krisen väl var över hade också Gota Bank gått i konkurs och köpts upp av Nordbanken, som även gick igenom en stor omstrukturering.

I Gota försvann under åren 1990 – 1993 hela 37 procent av utlåningen. I Nordbanken och Sparbanken Sverige 21 respektive 17 procent. De statliga insatserna enligt Bo Lundgrens bok: När bubblan brast (Bokförlaget DN, 1998)

Orsaken till den förra bankkrisen var att storbankerna hade lånat ut alldeles för mycket pengar, till ett litet antal stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning. Summan av alla förlusterna den gången uppgick till cirka 200 miljarder kronor.

Det blev en otrolig härdsmälta som jag redan skildrat i min bok: Härdsmälta (2005)

Under den förra krisen var det ingen som slog larm i tid, i varje fall inte så det hördes. Samma sak gäller under denna globala bankkris. När Hans Dalborg säger att han inte varit med och spekulerat i amerikanska subprimelån, är detta dessutom ett felaktigt påstående. Det har han visst varit. För cirka 1 miljard kronor som spararna i Nordea inte lär få tillbaka.

Nu är vi där igen. Förlusterna för de svenska bankerna väntas stiga för 2009. Nordea blev den tredje storbanken att stärka kapitalbasen med en nyemission. Handelsbanken är den enda av de fyra storbankerna som inte signalerar nytt behov av ägartillskott.

Redan i slutet av 2008 ökade kreditförlusterna i tre av de fyra storbankerna. I Nordea med tre miljarder trehundrasextiosex miljoner kronor. SE-Banken med en miljard sjuhundratjugotre miljoner kronor och i Swedbank med en miljard sexhundra miljoner kronor. Handelsbanken är fortfarande bäst i klassen och redovisade ”bara” sexhundranittiosex miljoner kronor i kreditförluster för 2008.

Nedskrivningar och stigande kreditförluster väntas öka dramatiskt under 2009. Det beror på den stora utlåningen till riskkapitalbolagen och i Baltikum, som jag tidigare redogjort för i åtskilliga artiklar. Den här gången är det således inte fastighetsbolagen som drabbas värst, utan riskkapitalbolagen och Baltikum.

Ukraina är redan på väg mot konkurs. I många banker finns inte längre pengar att betala ut till spararna. Efter Island är kanske Ukraina det land som har drabbats allra hårdast. Swedbank i Ukraina tillhör också de drabbade. Swedbanks köp av TAS-Kommerzbank 2007 för drygt 7 miljarder kronor har tidigare försvarats hårdnackat, men nu har banken redan tvingats skriva ner värdet i Ukraina med 1,4 miljarder kronor.

Med alla lån till riskkapitalbolagen är nog Nordea den bank som drabbats hårdast eftersom banken har större utlåning till riskkapitalbolagen än vad de övriga tre bankerna kan redovisa tillsammans.

Hans Dalborg som började sin bana som VD i Nordea, med att begära en nyemission på 5,2 miljarder kronor avslutar sin karriär i Nordea som styrelseordförande med att begära en nyemission på 2,5 miljarder euro, cirka 26,7 miljarder kronor. Regeringens andel i Nordeas nyemission blir svenska statens pro rata- andel även denna gång 5,2 miljarder kronor. Det vill säga lika mycket som staten till slut fick gå in och betala vid den förra nyemissionen.

Men hur mycket staten tvingas stötta de svenska bankerna med denna gång, är det ingen som vet. Vad vi vet var att 60.000 skötsamma företagare som helt oförskyllt tvingades i konkurs av bankerna under den förra bankkrisen

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund