Vad som skedde vet vi redan. Krisbankerna – med den statliga Nordbanken i spetsen – som var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning och begära sig själva i konkurs redan den 1 februari 1990, valde i stället att säga upp krediter och lägga beslag på sina skötsamma kunders egendomar.

Med den dåvarande statsministern Carl Bildts och bankministern Bo Lundgrens stöd, slapp krisbankerna också att utreda det verkliga värdet i de företag krisbankerna lade beslag på. Tillsammans med bankerna hindrade de dessutom ägarna till företagen att lägga fram objektiva rapporter om bolagens ekonomiska status.

Under förra bankkrisen var det både små och stora företag, som alltid skött sina förpliktelser mot bankerna, sina krediter felaktigt uppsagda och tillgångar beslagtagna av de bankrutta bankerna på ett felaktigt och rättsvidrigt sätt.

Ett av dessa företag var Nobelindustrier. När bankerna hotade med att säga upp alla krediter till det börsnoterade företaget Nobelindustrier och lägga beslag på alla deras tillgångar gav företaget Claude Hankes- Drielsma uppdraget att genomföra en analys och lämna en oberoende rapport där företagets, aktieägarnas och fordringsägarnas intressen beaktades.

Syftet var att klargöra det välskötta företagets position inför bankernas hot om uppsägning av alla krediter. Till denna utredningsgrupp hade fyra tunga namn redan knutits: Mr Michael Coates, revisor, tidigare delägare och huvudägare i Price Waterhouse UK. Doktor Fritz Leutwiler som bland annat är finans – och industriman och knuten till den schweiziska centralbanken, vice ordförande i Nestlé, styrelseordförande i Brown Boveri.

Sir Peter Smithers som är förutvarande generalsekreterare i Europaråden och förutvarande brittisk FN-ambassadör och Mr Vanni Reves juris och huvudägare i Macfarlades, en internationell advokatbyrå med huvudkontor i London och styrelseordförande i två engelska börsnoterade företag.

Vad Claude Hankes-Drielsma snabbt kunde konstatera, redan innan Nordbanken på statens uppmaning lade beslag på hela bolaget, var att Nobels operativa enheter var både starka, lönsamma och välskötta. Hela koncernen hade ett mycket bra utgångsläge för att klara den övergripande budgeten för 1991.

Rapporterna om att Nordbanken, en av Nobels viktigaste kreditgivare, hade hotat att dra in sina krediter var oroande. Aktiespararna var mycket kritiska. De ansåg att det var oacceptabelt om aktieägarna i Nobel med kort varsel tvingades fatta mycket långtgående beslut på en extra bolagsstämma, utan något fullgott beslutsunderlag, enligt ett uttalande från Karl-Evert Wallin som då var ordförande i Aktiespararna.

Aktieägarna krävde därför att den expertgrupp under ledning av Mr Claude Hankes-Drielsma som redan fått i uppdrag att genomföra en oberoende underökning av det börsnoterade bolaget skulle får slutföra sitt arbete, innan den extra bolagsstämman i Nobel utlystes, som bankerna ville.

Detta var inget som bankkonsortiet och den statliga banken Nordea gillade. Lars H Thunell som vid denna tidpunkt arbetade i Nordbanken som vice VD och ville bli det statliga ”skräpkreditföretaget” Securum första chef, lyckade stoppa utredningen, och lade på det sättet beslag på hela Nobelindustrier för Nordbankens räkning. Utan några egentliga bevis, påstod han dessutom att Nobel var på obestånd, och inte kunde fullgöra sina förpliktelser.

Det fick Aktiespararna och utredarna att gå i taket. Den förre generalsekreteraren i Europarådet Sir Peter Smithers, gick till hårt angrepp mot de svenska bankerna, och finansinspektionen för turerna kring övertagandet av Nobelindustrier. Han anser att Nordbankens sätt att ta över Nobelindustrier var ett ”grovt brott” mot normalt bankbeteende. Att den har staten som ägare, gör tillvägagångssättet ännu mer anmärkningsvärt. Särskilt kritisk är han mot den svenska regeringens uppenbara likgiltighet i sammanhanget.

Det är så det gick till under den förra bankkrisen. Så är fortfarande relationen mellan bank och kund i Sverige. Min uppfattning är därför att finansbranschen i Sverige har all anledning att agera preventivt för att hindra att en upprepning av de misstag som skedde under den förra krisen nu upprepas när en ännu större kris står för dörren. Det är därför hög tid att regeringen snarast beordrar att en oberoende utredning om vad som skedde under den förra bankkrisen. Och att denna snarast påbörjas och att Sverige får nya regler om hur man skall hantera de drabbade företagen under en bankkris.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund