På grund av krisbankernas och politikernas dåliga hantering av den förra svenska bankkrisen, steg statsskulden i Sverige från 600 till 1.300 miljarder kronor i slutet av krisen, mellan 1990 – 1994; det motsvarade en ökning från 44 procent till 78 procent av BNP.

Det var nog det som gjorde att politikerna godkände bankernas stora utslagning av skötsamma företag under den förra krisen, för alla företagare som inte längre passade in i krisbankernas ”portfölj”, samtidigt som man lät bankerna passa på att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50 – 70 procent. Dessutom tvingades politikerna till kraftiga nedskärningar av de offentliga utgifterna.

Bara en del av den ökade statsskulden i Sverige har hittills kunnat amorteras med hjälp av bland annat utförsäljningen av statliga bolag som inbringat ett antal miljarder, som tidigare inbringat stora förtjänster till statskassan. Men försäljningen av dessa bolag hjälper inte långt. Prognosen är att statsskulden åter beräknas växa till 1.300 miljarder år 2010.

Att svenska statens (allmänhetens och företagens) utgifter inte skulle bli större än 60 miljarder för att rädda krisbankerna denna gång, motsvarande 2 procent av BNP som chefen för Riksgälden Bo Lundgren hävdar i Dagens Industri (DI 13.6.) tror jag bara är Lundgrens önsketänkande. Bara utgifterna för att rädda statliga Nordbanken under den förra krisen kostade ju 60 miljarder i direkta utgifter från staten. Riksgälden egen utredning visar att statens lånebehov ökar ju kraftigt. Bara under år 2009 med närmare 200 miljarder.

Precis som Sverige gjorde under slutet av 80-talet, drabbas nu Baltikum hårt av de Nordeas, SEB:s och Swedbanks bankernas aggressiva utlåning. Pensionärer och statsanställda får ta den största smällen i Lettland. De statsanställdas redan dåliga löner minskas nu ytterligare med 20 procent och pensionerna med 10 procent. För pensionärer som fortfarande tvingas jobba minskar pensionen med hela 70 procent.

Vad svenska politiker har svårt att förstå är att när storföretagen befinner sig i kris mitt uppe i en global bankkris och 60.000 skötsamma företag likviderades under den förra krisen har Sverige stora problem att få ekonomin att gå ihop. Det finns helt enkelt inte längre tillräckligt många företagare kvar i Sverige.

Det visar sig också genom den höga ungdomsarbetslösheten. Den är nu 25 procent – samma nivå som i de djupt krisdrabbade länderna i Baltikum. Endast Spanien ligger över. De övriga 22 EU länderna har lägre ungdomsarbetslöshet.

Den globala bankkrisen förklarar inte att Sverige ligger på 25 procent medan EU-snittet är 18 procent eller att Danmark ligger på 12 procent. Förklaringen är skillnaden i den ekonomiska politik och i arbetsmarknadspolitik.

Ungdomsarbetslösheten har ökat snabbare än arbetslösheten generellt. Fortsätter det så kommer antalet unga utan jobb nästa år att slå alla rekord. I dag gör regeringen allt för bankerna, men ingenting för att rädda företagen från bankernas höga räntemarginaler.

Bankerna tar våren 2009 ut lika höga räntemarginaler från företagskunderna som bankerna gjorde under den förra krisen, vilket gör att företagen får det allt svårare att klara sig undan ekonomiska svårigheter.

Jag delar Dmitrijs Smirnovs ekonomiska analys av situationen i Lettland. Han är lektor vid universitetet i Vespils: om inte landet devalverar kommer landet att få fallande priser vilket skulle lägga en död hand över ekonomin i Lettland. Tjänar landet inga pengar kommer Lettland aldrig att kunna betala tillbaka sin enorma utlandsskuld som landet nu drar på sig, precis som Sverige gjorde under den förra bankkrisen, för att försvara den inhemska valutan.

Den devalvering som svenska banker och politiker motsätter sig skulle göra att Lettland kommer ut ur krisen snabbare. Oron för ekonomisk kollaps i Lettland har även fått kortjätten Visa att dra öronen åt sig. Kortföretaget kräver nu att SEB och Swedbank deponerar en halv miljard kronor i kontanter för att bankernas kort fortfaranden skall fungera i landet. Även i Lettland och Litauen kan det bli aktuellt med ytterligare säkerhetskrav om den negativa utvecklingen fortsätter i dessa länder .

Letterna känner sig lurade och uppgivna när landet drabbas hårt av de svenska bankernas framfart i Lettland, på samma sätt som drabbade företagare och låntagare gjorde, under den förra svenska bankkrisen 1987 –1993.

SEB och Swedbank är två av de ledande bankerna i Lettland, varför Lettlands kris även angår Sverige. Landet har ett gigantiskt skuldberg. Den privata sektorn dras med lån på 95 procent av BNP. Statsskulden ligger på 25 procent av BNP och de privata utlandslånen på 130 procent av BNP.

När de svenska politikerna helt förlorade kontrollen av den svenska ekonomin i samband med det idiotiska kronförsvaret, steg räntan till 500 procent ! Räntorna i Lettland är på väg åt samma håll. Att låna i lat i Lettland kan i juni 2009, kan kosta så mycket som 150 procent i ränta, även om den officiella uppgifterna hävdar att räntan ligger runt 25 procent.

Om läget i Baltikum förändras ytterligare, så kreditförlusterna stiger till cirka 35 procent i Baltikum och 58 procent i Ukraina skulle både SEB och Swedbank gå back ordentligt och deras kapitaltäckning sjunka väsentligt. Även Nordea skulle visa negativa resultatsiffror.

Därför måste både svenska och lettiska politiker börja ta ett personligt ansvar för händelsernas fortsatta utveckling. Det gör man genom att tillåta devalvering i de baltiska länderna, så att det kan bli fart på sysselsättningen igen. Och våra svenska politiker måste på nytt börja värna om företagen, om de vill att Sverige skall kunna hävda sin roll som företagarland, även i fortsättningen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund