120 miljarder francs kostade det att restaurera den statliga banken Crédit Lyonnais under den förra franska bankkrisen, enligt domaren och författaren Thierry Jean-Pierre till boken: Crédit Lyonnais: l´enqûete (Édition Fixot, Paris 1997) Verkställande direktören i Crédit Lyonnais under denna period var Jean-Maxime Lévêque. Både han och de i ledningen som varit ansvariga för bankens svindlande affärer åtalades, fälldes och fick långa fängelsestraff.

Vad vi kan lära av den förra franska bankkrisen, som jag redan skrev om i min första bok om den förra svenska krisen: ”Från bankkris till börskris” ( Bankrättsföreningen, 2003) är att medan man i övriga Europa straffar bankdirektörerna för vad de kan ställa till med går de ansvariga i Sverige fria. I stället tillåts bankerna att straffa sina kunder, genom att försätta friska företag i konkurs – som inte längre passar in i bankernas portfölj – och beslagta kundernas egendomar.

2009 pågår ett viktigt förtalsmål i Frankrike. Det är den tidigare premiärministern Dominique de Villepin som anklagas för att i en förtalskampanj mot den nuvarande presidenten Nicolas Sarkozy försökt svärta ner sin konkurrent under förra franska presidentvalet. Den tidigare premiärministern anklagas också för att ha spridit falska dokument i syfte att smutskasta sin partikamrat Sarkozy, när båda konkurrerade om att efterträda president Jacques Chirac i valet 2007.

Nicolas Sarkozys namn återfanns på en lista med politiker och affärsmän som påstods ha tagit emot mutor, kopplade till internationella vapenaffärer. Listan med bankkonton kom från finansföretaget Clearstream i Luxemburg och hade förfalskats av en man med nära koppling till franska underrättelsetjänsten. Uppgifterna hamnade hos Dominique de Villepin, som spred informationen vidare, trots att han visste att listan var falsk, enligt åklagarna. Fälls Villepin riskerar han fem års fängelse och 45.000 euro i böter.

Vad vi kan lära från förtalsmål i Frankrike och i övriga Europa är att man tar förtalsmålen på allvar och dömer ut höga böter och fängelsestraff till dem som begår brott genom att förtala oskyldiga människor. När de svenska bankerna med hjälp av olika förtalsregister – som jag tagit del av och redan skrivit om – förtalar oskyldiga affärsmän i både media och i olika listor går de i regel fria.

När det gäller också det olagliga IB- registret som avslöjades av journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou. Den gången var det Jan Guillou som fick avtjäna ett årslångt fängelsestraff för att han avslöjade hur man förtalade många oskyldiga vänstersympatisörer i olika register, så de förlorade jobb och blev arbetslösa. Angivarna går fortfarande fria.

Bankernas olika olagliga förtalslistor som jag själv både varit med och avslöja – skriva om i pressen och anmäla till polisen – fick inga andra konsekvenser än att polisen aldrig tog upp ärendet. Trots att jag hade skriftliga bevis hur många oskyldiga företagare förtalades i

olika register, när de processade mot bankerna för att de felaktigt fått sina krediter uppsagda och tillgångar beslagtagna av bankerna. Följden blev förstås att företagarna förlorade målen, eftersom domstolarna från början ansåg dem skyldiga, till att bankerna sagt upp alla krediterna och lagt beslag på deras företag med hänvisning till att säkerheterna hade försämrats, när det var bankerna själva som var på obestånd.

För att skapa trovärdighet kring bankernas register innehåller de olagliga bankregistren storheter inom gangstervärlden vilka numera är avlidna. På grund av efterföljare med relevanta samband till dessa, kvarstår de i registret som upplysningskälla. I många fall som jag tagit del av visar sig att det inte finns några samband och att många som utpekas i bankernas olagliga register är helt oskyldiga. Eftersom registren sprids i både domstolar och till olika myndigheter drabbas oskyldiga av att bli utpekade som skurkar. Angivarna i bankerna går fortfarande fria.

Under hösten 1991, fick svenska staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor, trots att banken var på obestånd redan den 1 februari 1990. Redan under våren 1992 stod det klart att bankens nytillträdde VD Hans Dalborg som utlyste nyemissionen, inte redogjort för bankens verkliga kapitalbehov. Banken var snart tvungen att ta in ytterligare 20 miljarder för att överleva. Men eftersom inte heller dessa pengar föreslog långt, fick banken fick i november 1992 ytterligare ett kapitaltillskott på 10 miljarder kronor.

Men Hans Dalborg är inte ensam att bluffa om bankens verkliga kapitalbehov. Journalisterna Jan Almgren och Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet avslöjar den 21 september 2009 att Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg hade en hemlig plan när det gällde den första nyemissionen, under denna globala bankkris. Trots att både han och den nytillträdde VD:n Michael Wolf upprepade gånger sade att de 12,4 miljarder som togs in i den förra emissionen under denna kris skulle räcka, så visste de om att så inte var fallet.

Bankledningen och styrelsen i Swedbank höll god min i elakt spel – när de den 27 oktober 2008 basunerade ut att 12,4 miljarder kronor skulle räcka – för att stabilisera den hårt krisdrabbade banken. Redan den 17 augusti 2009 tvingas banken dock på nytt att utlysa en ny nyemission på 15 miljarder kronor. Att bankens räddningsplan misslyckades första gången skapade problem för både Swedbank och för den svenska finansmarknaden. Dessutom är det ett allvarligt brott – som de bägge bankcheferna begått utan att straffas – när man utlyser en nyemission i ett bolag på felaktiga premisser.

Både Hans Dalborg och Carl Eric Stålberg sitter ändå fortfarande kvar i orubbat bo. Numera som styrelseordförande i respektive bank, medan allmänheten och företagen ännu en gång, tvingas gå in och rädda de svenska bankerna från deras egna misstag.