[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det som slår mig när jag själv skriver och läser böcker om historiska händelser, som gäller både ekonomi och politik, är hur regeringar många länder slår ifrån sig och försöker dölja de värsta övergreppen som olika makthavare gjort sig skyldiga till. Förövare som borde ha straffats går fria och idoliseras, för att passa in i de nya makthavares ambitioner. Låt mig därför bara ge några konkreta exempel från 1900-talet.

2009 fyller folkmordsrepubliken Kina 60 år. Enligt uppgifter, har födelsekalaset firats med stor pompa och ståt i Peking. För bara särskilt inbjudna personer. Säkerhetspådraget var enormt. Men det som firas är egentligen världens största folkmord och allt det lidande som Kinas regim gjort sig skyldiga till ända sedan maktövertagandet 1949, då Mao Zedong och de andra kommunisterna tog över makten.

Vad som då hände har bland annat skildrats av Jung Chang och Jon Halliday i böckerna Vilda Svanar (Jung Chang , Prisma 2005) och Mao (Jung Chang och Jon Halliday, Prisma, 2006) Böckerna är ett fängslande vittnesbörd om en våldsam epok som innebar stora förändringar och där politikens inverkan på människorna i Kina var enorm.

Under Maos styre utrotades närmare 50 miljoner av den egna befolkningen. Nutida uppgifter ger vi handen att det kan handla om ännu större siffror. Många mördades, andra sattes i tvångsarbete eller svalt ihjäl. Den inhemska politiken att försöka glömma genom att radera ut dessa sanna historiska händelser, har varit framgångsrik. Denna glömska kan få förfärliga följder, eftersom det försvagar deras förmåga att se till att något liknande inte händer igen.

Ett annat land som försöker manipulera historia – genom att på nytt försöka idolförklara Josef Stalin – är de nya makthavarna i Sovjetunionen, som efter Berlinmurens fall och förlorade satellitstater, tagit tillbaka sitt gamla namn Ryssland. Om vad som hände under den ryska revolutionen har Simon Sebag Montefiore skrivit den tänkvärda boken: Stalin den röde tsaren och hans hov (Prisma, 2004)

Det var den 25 oktober 1917 som Lenin sköt startskottet till den bolsjevikiska revolutionen.

”Döden löser alla problem”, lär Stalin ha sagt apropå dessa blodiga händelser. ”Inga människor, inga problem” Detta var den bolsjevikiska metoden.

I sin maktutövning omgav sig Stalin med en märklig krets av grymma och blodbesudlade fanatiker, ständigt redo att utföra de mest fasansfulla order – och mer därtill. Boken ger en inträngande närbild av envåldshärskaren och diktatorn som levde i vår tid. Vars brott först nu blivit kända i sin fulla omfattning. I motsats till Hitlertyskland har Sovjet inte haft någon motsvarighet till Nürnbergrättegångarna. Ingen har behövt sona sina brott.

Om Hitlers mord på judar brukar klassas som genocid, folkmord, var Stalins grymma angrepp democid, mord på det egna folket – klasskampen uppskruvad till ren mordlystnad. Josef Stalins segrar hade vunnits till ett enormt pris. Mer än 26 miljoner människor fick sätta livet till, ytterligare 26 miljoner blev hemlösa. Stor hungersnöd härjade i landet.

1900-talet i Sverige har varit betydligt lugnare. Till skillnad från både Kina och Ryssland har vi under de senaste hundra åren förskonats från både folkmord, revolutioner och krig. Men i likhet med många andra länder har inte heller vårt land varit förskonat från stora ekonomiska katastrofer, som både gårdagens och dagens politiker gör allt för att tysta ner.

Det gäller både Kreugerkraschen, den förra svenska bankkrisen 1987 – 1993 och den globala bankkris som nu även härjar i Sverige. Om Kreuger-kraschen har både Sven Olof Arlebäck och Lars-Jonas Ångström skrivit var sin bok: Lars-Jonas Ångströms, Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin & Blomquist Förlag i samarbete med Den Svenska Marknaden 1990) och Sven Olof Arlebäcks, Kreugerkraschen Storbankernas verk ? (Wallgårds Förlag, 2000) Om den förra bankkrisen och den globala bankkris som nu härjar har jag själv skrivit 7 böcker.

Arlebäck visar hur bankerna konkursförvaltarna hänsynslöst utnyttjade Ivar Kreugers påstådda självmord för att sprida desinformation och tvingade fram konkursen – som blev en lönsam affär för de svenska bankerna. Men en stor tragedi för Ivar Kreugers anställda och släktingar. Lars-Jonas Ångström har läst igenom Riksarkivets 75 hyllmeter av tidigare hemligstämplat Kreugermaterial och visar att det fanns starka och mäktiga intressen både i Sverige och i andra länder som hade allt att vinna på att oskadliggöra Kreuger och hans imperium.

Själv har jag ända sedan den förra svenska bankkrisen gått igenom mycket av det material, som speglar både denna förra bankkrisen och denna globala kris. Vad som slår mig är hur lätt de svenska bankerna kan lägga beslag på sina kunders egendomar utan att straffas. Det verkar som om kunskapsnivån på det ekonomiska området hos våra politiker och rättslärda, inte har förbättrats ett dugg, sedan Ivar Kreugers död i den 12 mars 1932.

Vid varje stor och omfattande ekonomisk kris som inträffar i Sverige, ofta på grund av politikernas slarviga ekonomiska bevakning och bankernas egna tillkortakommanden, kan man redan från början under varje ny kris urskilja inblandade bankdirektörers strävan att få vara med och dela på rovet från sina kunder. Det visar både Kreugerkraschen, den förra bankkrisen och den kris som vi nu befinner oss mitt uppe i.

Det måste anses som högst anmärkningsvärt att ingen fram till hösten 1999 kunnat få del av det s k Kreugerarkivet utan justitieministerns godkännande. Politikerna hemligstämplade alla händelserna under femtio år, till glädje för bankerna som skodde sig ordentligt, men till förfång för alla oskyldigt drabbade under Kreugerkraschen.

Vad som i själva verket hände under den förra bankkrisen var att de svenska storbankerna var på obestånd redan den 1 februari 1990. Detta hemligstämplades av bankerna och regeringen, som lät företagarna få all skulden för bankernas vårdslösa utlåning under denna period. Precis som regeringen vill att de svenska bankernas vårdslösa utlåning i Baltikum nu till största delen skall betalas av balterna själva.

Vad som har hänt under tre ekonomiska kriser i Sverige, är hur alla storbankernas krav på olika stöd regeringen accepteras, medan aktieägarnas och bankkundernas intressen negligeras. För de företagare som plundras på sina tillgångar ifrågasätts alla tillgångar medan alla krav (skulder) accepteras. Så kan det gå till i ett fredligt land som Sverige, som säger sig stötta demokrati och utveckling i världen, men som inte lever som den lär när det gäller att skydda äganderätten och privata initiativ i det egna landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen