[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Många har frågat mig hur det kommer sig att de svenska storbankerna kunde komma tillbaka så snabbt, efter den förra svenska bankkrisen (1987 – 1993). Svaret är ganska enkelt. Genom det stöd som bankerna fick av staten – på bekostnad av företagen och skattebetalarna – kunde bankerna på olika sätt kamma hem osannolika vinster, både under och efter krisen.

Det sker även denna gång. I Baltikum gör de svenska storbankerna som de gjorde i Sverige, förra gången det begav sig. Först nedvärderar bankerna fastighetsbeståndet mellan 50-70 procent, för att sedan ta hem panterna för alla, som genom den höga räntan, inte längre kan fullfölja sina förpliktelser.

En vidgad räntemarginal på 3 procentenheter under den förra bankkrisen betyder att svenska hushåll och företag under flera år redan betalat i runda slängar 20 miljarder per år sedan 1991 i merkostnad i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag. Hur stor summa det blir under denna kris återstår att se eftersom vi fortfarande inte står med facit i handen.

När sedan krisen i Baltikum är väl är över kan bankerna sälja fastigheterna till fullt pris och ta hem samma osannolika vinster, som bankerna gjorde i Sverige, under den förra bankkrisen.

Skillnaden för Sveriges del denna gång är att räntorna fortfarande är mycket låga och därför har bolånetagarna och fastighetsägarna fortfarande inte drabbats på samma sätt som de gjorde under den förra krisen.

Låt mig då först konstatera att det inte kan vara sunt, att låna ut mer än vad en fastighet är värd. Särskilt om överskulden sedan förföljer individen som tog upp lånet resten av livet. Det var vad som hände i Sverige under förra krisen. Bankerna lånade glatt ut pengar till stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning. När sedan räntan höjdes till astronomiska belopp, som mest 500 procent, kunde inte längre vare sig fastighetsägarna och bolåntagare amortera eller betala räntorna på sina skulder.

Det var på det viset som lånebubblan skapades i Sverige förra gången. Bankerna blåste upp tillgångsvärdena. När det sedan smällde nedvärderade man alla fastigheter med mellan 50-70 procent. På det sättet försattes många svenskar i skuld för resten av livet, medan bankerna, som tagit hem panten, kunde sälja fastigheterna vidare med stor vinst, när priserna gått upp igen.

Genom att ta hem vinsterna och låta låntagarna betala förlusterna påverkar man också många människor, att inte längre lyfta ett finger för att starta om igen, eller att annars försöka vara produktiva. Deras enda skydd är att vara fattiga och tillgångslösa.

Swedbank hotar nu med att lämna den lettiska bolånemarknaden efter att landets regering föreslagit en ny lag som gör att det är bankerna som får ta smällen vid förluster efter bostadsförsäljningar. Min uppfattning är att det är bra lagförslag. Det är dåligt för samhället när skulden följer individen, och inte enbart följer panten.

Det skulle göra bankerna mycket mer försiktiga vid utlåningen om lagen ändrades. Det skulle heller inte bli samma omänskliga konsekvenser för låntagarna, när det är bankerna själva som nedvärderat sina kunders fastigheter och övriga tillgångar för företagare och privatpersoner som annars skulle skött sina åtaganden.

I USA , där bolånekunder som inte klarar av att betala att amortera och betala räntorna kan kunden som sista utväg lämna nycklarna till banken och då bli av med hela lånet oavsett till vilket pris bostaden säljs för. Jag tycker att samma principer borde gälla i Sverige, eftersom det är bankerna och inte företagare och konsumenter som är skyldiga till de kriser som bankerna själva skapar. Därför borde åtminstone kunderna och deras egendomar skyddas, när räntorna går upp till himlen, bara för att bankerna är på obestånd.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Mina böcker:
Från bankkris till börskris
Från folkhem till fattigstuga
Nollkoll
Härdsmälta
Falskspel i affärer och politik
Pengarna eller livet
Finansfrossa

Bankrättsföreningen