[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Del 1. Kreugerkraschen

I en serie på 8 böcker och hundratals artiklar i riks - fack och lokalpress, med början i januari 2003 och boken: Från bankkris till börskris (2003) och den avslutande boken: Pyramidspel (2009) har jag skildrat hur de svenska storbankerna ända sedan det stora Kreugerkraschen (1932) – tillåts förtala och plundra bankkunderna – utan att vare sig regeringen eller riksdagen reagerat tillräckligt för att skydda bankkundernas intressen.

Alla böckerna och artiklarna har skrivits med utgångspunkt företagarnas och konsumenternas perspektiv. När det gäller de svenska bankernas plundring av Kreugerkoncernens värdefulla tillgångar, var regeringen tvungen att hemligstämpla hela ärendet under 50 år (!) När den politiskt påtvingade hemlighetsstämplingen hade släppts, var det ju lätt (trots att vissa viktiga handlingar försvunnit) att bevisa och tydliggöra hur plundringen av Ivar Kreugers dödsbo gått till.

Lars-Jonas Ångström har i sin bok: Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin & Blomqvist Förlag i samarbete med tidningen Den Svenska Marknaden, 1990) kastat ett helt nytt och sensationellt ljus över de mest spännande och dynamiska avsnitten i förra seklets historia, när han visar hur det fanns starka och mäktiga intressen i både Sverige och andra länder som hade allt att vinna på att oskadliggöra Kreuger och hans imperium. Lars-Jonas Ångström är den förste svensk som läst igenom hela Riksarkivets 75 hyllmeter av tidigare hemligstämplat Kreugermaterial.

Fil doktor Sven Olof Arlebäck har också kunnat redogöra för hela händelseförloppet i sin faktaspäckade bok Kreugerkraschen. Storbankernas verk ? (Wallgårds förlag, 2000).

Det föreligger därför redan två professionella analyser av hela händelseförloppet, vad som hände efter Ivar Kreugers död.

Sven-Olof Arlebäck visar hur konkursförvaltarna hänsynslöst utnyttjade Ivar Kreugers påstådda självmord för att sprida desinformation och tvingade fram konkursen – som blev en mycket lönsam affär för dåtidens svenska storbanker.

Lars-Jonas Ångström och Sven Olof Arlebäck visar också att Kreuger & Tolls ekonomiska ställning var väsentligt bättre än den konkursförvaltarna redovisade. Stora värdebortfall drabbade dessutom konkursboet genom förvaltarnas oengagerade och amatörmässiga uppträdande, som verkar gått ut på att nedvärdera alla tillgångar och uppvärdera alla skulder.

Varför Ivar Kreuger mördades berodde på att han försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullfölja sina åligganden vilket skulle få mycket långtgående och ödesdigra konsekvenser och de i de egna leden som bedragit honom stod inför sitt avslöjande.

Det fanns starka krafter i både Sverige och utlandet som ville komma åt Kreugerkoncernens mycket stora, dolda tillgångar. Detta ansåg man sig kunna åstadkomma genom att utsätta koncernen för en likviditetspress, undanröja dess ledare och hota respektive oskadliggöra tänkbara efterträdare, vilket också skedde.

Precis som under nästkommande bankkris (1987 – 1993 ) slumpades svenska industri- och fastighetsbolag som ingick i Kreugerkoncernen bort för en spottstyver. Lika lite som under bankkrisen 1987 – 1993, mötte avvecklingen av bolag ingen stor samtida kritik, varken från samhället, marknaden eller massmedia.

I stället drog socialdemokraterna nytta av fallissemanget. Övriga parter var skrämda till tystnad. Inte ens massmedia vågade reagera, vilket inte heller skedde under nästa stora plundringsvåg.

De stora förlorarna i Kreugerkonkursen var aktieägarna, arvingarna och alla småspararna som satsat sina sparade medel i Kreugerkoncernen. Det var därför som Ivar Kreugers motståndare genomförde den största förtalskampanjen någonsin mot en enskild person i Sverige för att kunna rättfärdiga plundringen av konkursboet. Ivar Kruger anklagades för att vara en stor brottsling i media. Han själv och hans bror och övriga släkt blev utsatt för stora förföljelser.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen