[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Del 2. Den svenska bankkrisen 1987 – 1993

Den svenska bankkrisen nådde sin kulmen, när de svenska bankerna var skyldiga att redovisa sin kapitaltäckningsgrad på 8 procent, den 1 februari 1990. Vi hade att göra med krisbanker, som var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning – och i värsta fall – begära sig själva i konkurs. Men ingenting hände.

Upprinnelsen till den förra bankkrisen låg avregleringen av kreditmarknaden i november 1985. Beslutet av Riksbanken uppmärksammades till en början inte så mycket av den svenska allmänheten och våra politiker, men har i efterhand beskrivits i termer som snarast påminner om en statskupp – händelserna i massmedia har kommit att kallas för novemberrevolutionen – och för dem som är verksamma inom finanssektorn kom beslutet mycket överraskande.

I efterhand har avregleringen beskrivits i termer som snarast påminner om en statskupp – händelserna i pressen har kommit att kallas för novemberrevolutionen – för dem som är verksamma inom bank - och finanssektorn kom beslutet mycket överraskande, enligt nationalekonomen Stefan de Wylder i hans nya och mycket väldokumenterade bok: Världens springnota.(Ordfront & Forum Syd, 2009)

Trots rader av krispaket, omfattande och dyrbara stödköp av kronan, räntehöjningar som kulminerade i Bengt Dennis beryktade höjning av styrräntan till 500 procent kort före kollapsen – blev det omöjligt att försvara den fasta växelkursen, skriver Wylder i sin bok. Sverige läckte som ett såll. Valutareserven försvann under okontrollerade former. Först den 19 november 1992 släpptes kronkursen fri för att flyta. På kort tid tappade kronan 20-30 procent av sitt värde gentemot de större valutorna.

Bankerna försökte, in i det längsta, att dölja sina stora förluster. Bankinspektionen brydde sig inte heller om att begära in ordentlig statistik eller kontrollbalansräkningar från de drabbade bankerna med Första Sparbanken, Gota Bank och Nordbanken i spetsen när bestämmelserna om 8 procent i kapitaltäckningsgrad började gälla den 1 februari 1990..

Först torsdagen den 10 oktober 1991 fick regeringen information som visade att den samlade sparbanksrörelsen skulle redovisa stora kreditförluster. I prognosen för 1991 fanns kreditförluster på ungefär 5 miljarder kronor. Drygt hälften av förlusterna härrörde från Första Sparbanken, som på den tiden var Sveriges sjunde största bank med en balansomslutning på 56 miljarder kronor.

De största förlusterna i absoluta tal under andra hälften av bankkrisen åren 1990 – 1993, noterades i Nordbanken med 46 miljarder i kreditförluster. Sparbanken Sverige 38,8 miljarder kronor. Gota Bank 29,1 miljarder och SEB 24,5 miljarder kronor. I procent framstår Gota Bank som den absoluta värstingen med förluster på 35,2 procent av den totala utlåningen.

I själva verket berodde den förra ”hemmagjorda” bankkrisen 1987 – 1993 på att storbankerna hade spekulerat våldsamt i uppgången på fastighetsmarknaden och inte brydde sig om att de stora fastighetsbolagen genererade negativ direktavkastning.

Den f d bankministern Bo Lundgren, som numera är chef för Riksgälden får i dag mycket beröm för att han räddade de svenska bankerna under den förra krisen. Men ingen verkar förstå till vilket pris detta skedde.

Notan har vi i dag. 60.000 skötsamma företag gick i konkurs alldeles i onödan. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Carl Bildt och Bo Lundgren har därför inte så mycket att skryta om när det gäller hanteringen av den förra bankkrisen.

Rekonstruktionen av de räddade bankerna överlät regeringen Bildt på den nyinrättade Bankstödsnämnden, vars chef blev den nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves. På det sättet blev Nordbanken av med de lån som inte längre passade in i Nordbankens ”portfölj” i skräpkreditföretaget Securum. Den lånestock som Gota Bank ville bli av med, hamnade hos Retriva.

Men långt innan detta skedde tillät sig de svenska krisbankerna att säga upp krediterna och beslagta tillgångarna för tusentals skötsamma företagare. De sociala kostnaderna för den förra svenska bankkrisen blev enligt både min och Stefan de Wylders uppfattning mycket skevt fördelade.

Som en sammanfattning anser Sten de Wylder att det finanspolitiska svaret – åtstramning och budgetsanering när krisen var som djupast – knappast kan förtjäna godkänt. Han menar att politiken under denna period handlade om ett slags omvänd keynesianism: under högkonjunkturen var finans – och penningpolitiken offensiv, och när krisen kom blev den upp och ner.

När jag själv skall sammanfatta bankriserna – som jag gör i min sista bok om den ”hemmagjorda” svenska och globala bankkrisen: Pyramidspel som handlar hur jag upplever jag politiska hanteringen av två bankkriser, som noterar slutet för Sverige som ett föredömligt välfärdsland, när det gäller att tillvarata företagsamheten i Sverige.

Hur skall vi kunna ha råd med offentlig förvaltning och välfärd när vi tillåter bankerna att slå ut friska företag som svarat för Sveriges inkomster ? Hur kan man med berått mod slå ut tusentals framtidsföretag, som år efter år levererat rejäla skatteinkomster till Sverige, när de företagsledare satsat på Sverige som framtidsland, får alla sina tillgångar beslagtagna, men får behålla sina skulder för all framtid ?

Hur skall de svenska företag som drabbas av bankernas obeståndssituation kunna försvara sig, när de får både bankgarantier och checkkrediter uppsagda i sina företag, i bolag som punktligt betalar sina bankgarantier, räntor till banken och skatter ?

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen