[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Del 4. Hur Sverige kan rädda välfärdsstaten

Men att göra en utredning redan nu, hur några av de svenska storbankerna denna gång agerat i Baltikum som man gjorde i Sverige under den förra bankkrisen innan ens vi kan skymta facit av denna bankkris, är som att recensera en fotbollsmatch redan efter första halvlek. Ingen vet ju ännu hur denna kris kommer att sluta.

Vad regeringen snarast borde göra i stället är att utreda hur de svenska bankerna agerade under den förra bankkrisen 1987 – 1993, som de närvarande politiker lovade i samband det stora seminarium som ägde rum den 9 maj 2000 som handlade om saneringen av den förra bankkrisen, dess politiska beslut och konsekvenser, där jag själv närvarade.

Deltagande politiker i den efterföljande debatten den gången var: Bo Lundgren (m) Rolf Åbjörnsson (kd) Siw Persson (fp) Lena Ek (c) Johan Lönnroth (v). Socialdemokraterna saknade representant efter att Erik Åsbrink lämnat återbud dagarna innan seminariet.

Strax efter seminariet lämnade också Siw Persson och Kenth Skårvik in en motion till riksdagen för att utreda orsaker till, kostnader för och efterverkningar från den stora företagsdöden under bankkrisen, vilket ännu inte resulterat i den oberoende utredning som bland annat jag själv krävt i mina böcker.

Genom mina egna och andras artiklar och böcker i ämnet vet nu många ändå vad som hände, hur krisen slutade och till vilka gigantiska kostnader. Sverige drabbades dessutom hårt genom det idiotiska kronförsvaret och uppsägningen av 60.000 skötsamma företagares krediter, vilket gjorde att 400.000 svenskar kastades ut i permanent arbetslöshet, som man till största delen dolde genom att förtidspensionera de drabbade, under Görans Perssons tid som statsminister.

Nationalekonomen Stefan de Wylder delar min uppfattning vad som bör göras för att på nytt få Sverige på fötter igen i sin bok: Världens springnota (Ordfronts förlag, 2009) och vilka åtgärder som måste vidtagas att för att inte samma kris skall upprepas på nytt i Sverige för tredje gången på kort tid. Baselreglernas kapitaltäckningskrav på bankerna måste stärkas. Kraven måste höjas för att de svenska storbankerna inte skall råka ut för samma elände på nytt.

Fastighetsmarknaden måste regleras hårdare. I ett land som Sverige har det statliga företaget SBAB varit trendsättare – och bidragit till minskade krav på egeninsats och lägre räntor på så kallade topplån till att göda bostadsbubblorna. Kraven måste höjas på både presumtiva bostadsköpare och kommersiella fastighetsinnehavare så att samma bubbla som fick den förra bankkrisen att explodera inte upprepas på nytt.

I Spanien har landet, trots en extrem kollaps på fastighetsmarknaden, hittills lyckats undvika allvarligare bankkrisen genom kraven på högre kapitaltäckningsgrad för de spanska bankerna när det gället utlåningen till fastigheter, skriver Stefan de Wylder i sin bok.

Behovet av att ”bädda in finansmarknaderna” och skapa motrörelser mot deras dominans, framstår i dag som mer angeläget än någonsin, anser Wylder. För att minska risken för kommande finanskriser måste vi också minska den finansiella sektorns storlek.

I stället måste företagsamheten gynnas – som under Sveriges tidigare ekonomiska storhetstid, efter andra världskriget. Det går inte att försöka detaljreglera företagens verksamhet som sker i dag. F-skatten som diskriminerar företagare som av någon anledning råkat illa ut, vars motsvarighet inte finns i andra länder måste bort. Aktiekapitalet för bolag sänkas och anställningsvillkoren regleras så att många företag slipper att gå i konkurs, varje gång konjunkturen vänder.

Den våg av varsel, fabriksnedläggningar och försäljning av bolag till utlandet som följde av den förra svenska bankkrisen har hittills mötts av förvånansvärt lama folkliga protester, vilket nog kan förklaras med den effekt som uppstod när politikerna under slutet av bankkrisen äntligen förstod att släppa kronan fri och den svenska kronan sjönk ner till sitt rätta värde vilket på nytt satte ordentlig fart på den svenska exporten.

En effekt av en bankkris är att staten tvingas till stor offentlig upplåning. Staten lägger därför beslag på en betydande del av det kapital som finns tillgängligt. Företagens möjligheter att finansiera sina kreditbehov med till exempel banklån eller företagscertifikat blir därmed sämre och dyrare, vilket också bidrog till att så många företagare drabbades hårt under den förra krisen.

En annan konsekvens av en växande offentlig upplåning är att räntebetalningarna och statsskulden växer och därmed minskar den offentliga sektorns möjligheter att lägga pengarna på nyttiga saker som hälsovård och utbildning.

Stefan de Wylder delar min uppfattning att den förra svenska bankkrisen var välförtjänt.

En dålig ekonomisk politik i kombination med utslagningen av livskraftiga företag fick sitt rättmätiga straff. Vi kan i dag vara tacksamma för att valutaspekulanterna lyckades besegra de halsstarriga politikerna av alla färger, som i det längsta och till svindlande kostnader försökte försvara en övervärderad svensk krona.

Den baltiska krisen som de svenska bankerna har medverkat till är ett annat exempel på hur försök att försvara en fast växelkurs kan förvärra krisen. Det var den flytande kronan – som först sjönk och senare flöt – räddade Sverige undan ett ännu värre öde.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen