[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Men banken var inte ensam om att tvingas redovisa stora förluster. Under samma höst 1991 fick staten som huvudägare i Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor.

Alla tre bankerna var egentligen skyldiga att begära sig själva i konkurs den 1 februari 1990, när de nya kapitaltäckningsreglerna trädde i kraft, utan att någonting hände.

I mars 1992 visade det sig snart att insatsen i Första Sparbanken hade varit otillräcklig. Då omvandlades den statliga garantin till ett statligt lån till den stiftelse som tidigare ägde Första Sparbanken. Först 1999 kunde lånet sägas upp. Därutöver lånade Trygg Hansa SPP i mars 1992 ut 3,5 miljarder till Sparbanksstiftelsen Första och de tio sparbanksstiftelser som stod bakom den tidigare Sparbanksgruppen. Staten gick i borgen för detta lån, inklusive räntor upp till 700 miljoner kronor Först efter 1999 kunde lånet sägas upp.

Redan i juni 1993 visade det sig att stiftelserna saknade medel att betala räntan på lånet från Trygg Hansa SPP. Staten betalade då genom Bankstödsnämnden räntan med cirka 400 miljoner kronor.

Även kapitalet till Nordbanken föreslog inte långt. Redan ett halvår efter nyemissionen 1991 stod det klart att problemen var betydligt allvarligare än vad man velat erkänna. Riksdagen bemyndigade då regeringen, att inom en ram på 20 miljarder omstrukturera banken. Därefter tvingades staten köpa ut de privata aktieägarna – som också hade blivit vilseledda av banken – för totalt 2 miljarder kronor.

Det stod snart klart att et samlade kapitalbehovet i Nordbanken skulle överstiga ramen på de ytterligare 20 miljarderna och banken fick därför redan i november 1992 ett aktietillskott från staten på 10 miljarder kronor.

I september 1992 framkom också att Gota Bank inte skulle uppnå sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad eftersom den banken också varit på obestånd sedan den 1 februari 1990. Trygg Hansa ansåg sig då inte längre kunna skjuta till mer kapital till banken. Regeringen gjorde därför en utfästelse att alla Gota Banks förpliktelser skulle infrias.

Enligt mitt sett att se det var bankernas redovisning under den förra bankkrisen och denna kris ett hån mot allt var redovisning heter. Hur redovisningen skedde under den förra krisen har jag också redogjort för i min första bok om den förra krisen: ”Från bankkris till börskris” (2003) Det egendomliga är därför att ingenting har gjorts för att ställa bankledningarna till svars för vad som inträffade eftersom styrelser och ledningen i företag som inte sätter sina bolag i konkurs när aktiekapitalet är förbrukat, blir personligen betalningsansvariga för vad de ställer till med.

Nu är vi där igen. Sverige befinner sig mitt uppe i en global bankkris. Samma kritik som jag riktade mot bankernas redovisning instämmer nu Peter Malmqvist i Finansanalytikernas Förening i Dagens Industri (DI 2010-02-22) och Fredrik Hartwig doktorand i redovisning vid Företagsekonomiska Institutionen vid Uppsala Universitet (DI 2010-02-24)

Den kritik som både Hartwig och Malmqvist talar om denna gång gäller Första Sparbanken, som under pompa och ståt bytt namn till Swedbank och sedan ägnar sig åt samma vårdslösa utlåning, som man gjorde redan under den förra krisen. Men kritiken borde även gälla Nordbanken som bytt namn till Nordea och SEB. Alla tre bankerna har av olika skäl tvingats till nyemissioner – som jag beskrivit i min senaste bok om bankkrisen: Pyramidspel (2009)

Peter Hartwig ser Swedbanks redovisning som ett skräckexempel, men menar att problemet också omfattar flera noterade bolag såväl inhemska som internationella som tillåts att frisera sin redovisning, utan att någon reagerar. Det gäller inte bara redovisningen av goodwill utan även andra tillgångs – och skuldposter. Goodwillvärderingen är bara en del av de samlande problemen som jag redovisat för i mina böcker om den förr ”hemmagjorda” bankkrisen och denna globala kris.

Peter Malmqvist menar att Swedbanks redovisning av den baltiska verksamheten är ett hån mot allt vad redovisningsregler heter. Den uppenbara övervärderingen vilseför inte bara placerarna utan riskerar också att dödsskallemärka Sverige som börsnation. Samma sak kan sägas om alla krisbankernas agerande och verksamhet under den förra krisen, som ingen mer än jag vågade kritisera öppet, i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund.

Peter Malmqvist är upprörd över Swedbanks värde i balansräkningen på sina tre baltiska verksamheter som är på 31,8 miljarder kronor. Nästan hälften, 12,6 miljarder, motsvaras inte av några materiella tillgångar, utan kallas goodwill.

Min egen uppfattning om bankerna som jag redan gett uttryck för i mina böcker är att vilken regering som än sitter vid makten så tillåter man vilka skamgrepp som helst från bankernas sida – när det gäller både redovisning och uppförandekod – . Det är ungefär som när politikerna skall redovisa arbetslösheten i vårt land när det snart blir val. Då tar man till vilka knep och åtgärder som helst för att visa hur dugliga man varit för att skapa nya arbetstillfällen,

även om statistiken hur det egentligen står till med arbetslösheten i Sverige talar sitt tydliga språk.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen