[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I sin utmärkta ledare ( SvD 2010-04-25 ) skriver PJ Anders Linder, som är Svenska Dagbladets politiske chefredaktör att vi inte får vara rädda i kampen för att försöka skapa rättvisa. Han menar att det inte kan vara en rimlig tanke att mäta graden av rättvisa, med hjälp av inkomststatistik.

Den svenska socialistiska inställningen, har sedan i början av 1930-talet har i stället varit att lägga beslag på andras tillgångar, och vilja leva som någon form av parasit. Benämningarna är olika och varierar från olika begrepp: kapitalfördelning, kapitalreformer, inkomstutjämning och fördelningspolitik.

Men i grund och botten utgör de bara olika namn på en viss – dock ännu ej total – konfiskation. Förhållandena i dag har i grunden inte förändrats, även om förhållandena i Sverige har blivit något bättre, under de senaste åren.

Låt mig därför få förklara något om några andra rättviseaspekter som PJ Anders Linder inte tar upp i sin artikel, vilket är de politiska och juridiska angreppen mot svenska företagare i de fall där bankerna och staten – befinner sig i ekonomisk kris – gör de det alldeles för lätt för sig själva och svårt för framgångsrika företagare, att behålla och utveckla sina företag när Sverige befinner sig i ekonomisk kris.

Det har bankerna och staten visat redan under Kreugerkraschen när bankerna, staten och konkursförvaltarna efter finansmannen Ivar Kreugers död i mars 1932, hänsynslöst utnyttjade Ivar påstådda självmord, för att sprida desinformation och tvingade fram konkursen – som blev en lönsam affär icke minst för bankerna och staten. Till förfång för både Ivar Kreugers släktingar och alla aktieägare.

Vad som då hände hemligstämplades under 50 år och den som först kunde gå igenom alla handlingar var Lars –Jonas Ångström som i sin bok: Därför mördades Ivar Kreuger (1990) och fil dr Sven Olof Arlebäck som i boken: Kreugerkraschen Storbankernas verk ? som tio år senare, visade hur Ivar Kreugers ledande industri och fastighetsbolag slumpades bort för en spottstyver till de svenska bankerna.

Det gäller också vad som skedde under den ”hemmagjorda” förra svenska bankkrisen 1987 – 1993. Och det innefattar också hur bankerna behandlar sina kunder under denna globala bankkris. När det gäller dessa två kriser är jag nog den som skrivet mest om vad som har skett och för närvarande sker. I många föredrag och i flera artiklar i riks – och lokalpress och i 8 böcker har jag redan berättat vad som skedde och nu sker. Den senaste boken har titeln: Pyramidspel och utkom i december 2009.

I mina böcker har jag visat hur det gick till när 60.000 skötsamma företagare förlorade sina företag till de svenska krisbankerna och statliga ”skräpkreditföretag” under den förra stora svenska bankkrisen och vilka konsekvenser det fått för företagen som blev av med sina tillgångar, men fick behålla alla skulderna.

Jag har kunnat konstatera att svenska domstolar innan Sverige gick med i EU inte brydde sig om att följa Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna

Och de grundläggande friheterna (i det följande Europakonventionen) som alla Europarådets medlemsstater ratificerat – Sverige den 11 januari 1952.

I många fall som rör äganderätten, gör man det fortfarande inte, trots att Europakonventionen sedan 1995 är inskriven i den svenska lagstiftningen. Samma sak gäller EU:s direktiv som Sverige inte följer som man borde.

Flera myndigheter är inblandade i dessa affärer, som missgynnar företagarna. Storbankerna och staten verkar få fri företrädesrätt till företagarnas tillgångar när det är kris i landet. Jag har redan skrivit om den statliga stiftelsen Industrifonden, som fortfarande inte brytt sig om att ta sitt ekonomiska ansvar, i samband med System 3R ”affären” utan envist försöker dölja grov ekonomisk brottslighet. Tillgångar med ett marknadsvärde på cirka 175 miljoner kronor, överfördes från Börje Ramsbro till de nya ägarna för 3 kronor.

Sedan dess har Ramsbro som var grundare och huvudägare till System 3 R gjort upp i godo med bankerna, men fortfarande inte fått någon som helst ersättning från de som möjliggjorde denna affär inom bankerna och Industrifonden, som genom olagliga beslut lade beslag på hela hans livsverk.

När det gäller domstolsprövningar åligger det storbankerna att bevisa att säkerheterna har försämrats – vilket som bankerna fortfarande slipper att göra – i de flesta fall jag tagit del av Högsta domstolen (HD) beviljar fortfarande vare sig prövningstillstånd eller resningsansökan från de företagare som felaktigt fått sina krediter uppsagda och tillgångar beslagna av de svenska storbankerna.

Därför är det inte något att förundras över att företagsamheten minskar i vårt land. De flesta börsbolagen ägs numera av utländska aktörer. De medelstora företagen har redan försvunnit och företagsamheten minskar även i de mindre bolagen.

Trots att svenska regeringar försöker hävda motsatsen, missgynnas svenska företag av både de svenska bankerna, domstolar, skatteverket och staten. Det är något som jag försöker ändra på. Men då måste även företagsorganisationerna och media hjälpa till för att förbättra rättskyddet för svenska företagare.

Framgångsrika och förmögna företagare är fortfarande ett lovligt byte i Sverige.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen