[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Storbankerna har ett större ansvar än att skapa kortsiktiga värden för sina aktieägare.
Efter två stora svenska bankkriser verkar vare sig de svenska bankerna eller regeringen Reinfeldt förstått detta faktum. Risken för nya bankkriser kan minskas – endast om bankerna tvingas återgå till sin primära uppgift – att skapa värden för företagen, spararna och samhället, och att de själva får ta ett straffansvar, för vad de ställer till med.

Under den förra svenska bankkrisen bestraffade krisbankerna i stället sina kunder, genom att säga upp krediterna för 60.000 skötsamma företagare och beslagta deras tillgångar via statliga skräpkreditföretag. 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet. Många blev helt ofrivilligt förtidspensionärer.

Under denna globala bankkris har bankerna inte vågat göra om samma sak i Sverige. I stället har några av storbankerna utsatt Baltikum, för samma vårdslösa kreditgivning och svåra ekonomiska plågor, som drabbade allmänheten och företagarna och under den förra krisen.

Om hur man bar sig åt i Baltikum har jag redan redogjort för i min senaste bok: Pyramidspel (2009) Och Birgitta Forsberg som har lång erfarenhet av ekonomijournalistik, har redogjort för samma sak, i sin nyligen utkomna bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (2010). Sedan 2006 jobbar hon på tidningen Affärsvärlden, främst med grävande reportage. År 2005 utsåg Sveriges tidskrifter henne till Årets Journalist. Och år 2010 var hon nominerad till Årets Ekonomijournalist.

I sin bok redogör hon för hur Riksbankschefen Stefan Ingves, Finansinspektionens chef Martin Andersson, statssekreterare Urban Karlström och den europeiska utvecklingsbankens chefekonom Erik Berglöf tvingades förklara sig för finansutskottet den 2 februari 2010, hur tala om det kom sig att allt kunde gå åt skogen för några av de svenska storbankerna – ännu en gång – under denna globala bankkris i Baltikum.

Birgitta Forsberg håller med mig om, att man gjorde om precis samma misstag i Baltikum, som man gjorde i Sverige under den förra bankkrisen: man lånade ut mot säkerheter. Man lånade också ut mot fastigheternas fiktiva värden, mer än efter betalningsförmåga. Man utgick från att lönerna skulle stiga med 30 procent per år, vilket var ett helt orimligt antagande.

Man styrde helt på marknadsandelar i stället för bankkundernas likviditet. Faktum kvarstår: man gjorde precis samma sak i Baltikum som man gjorde i Sverige i slutet av åttiotalet under den ”hemmagjorda” svenska bankkrisen 1987 - 1993, som jag redan hunnit skriva 8 böcker om med början 2003 när min första bok: Från bankkris till börskris kom ut.

I samband med Finansutskottets utfrågning hävdade också Erik Berglöf, som inte bara är chefekonom utan också rådgivare till utvecklingsbankens chef, tysken Thomas Mirow, i likhet med mig – som jag tydliggjort i flera artiklar i Aftonbladet – att de svenska storbankerna fortfarande inte lärt sig sin läxa.

Nordea, SEB och Swedbank galopperade alltså mot avgrunden – ännu en gång – utan att någon lyfte ett finger för att stoppa bankerna, innan det var för sent. Alla tre bankerna tvingades att utlysa nyemissioner och få massiv hjälp från svenska staten via försäljning av statsobligationer och garantier. Ändå har inga huvuden rullat för de huvudansvariga inom den svenska bankvärlden, vilket både jag och Birgitta Forsberg beklagar.

På typiskt svenskt maner sitter ändå de flesta aktörerna som misskött sig under 2 bankkriser kvar på fina positioner. Det gäller också toppolitiker som Carl Bildt och Bo Lundgren som trots att de misskött sig å det allra grövsta för att skydda allmänhetens och företagens intressen under den förra bankkrisen, fortfarande sitter kvar i orubbat bo, fast med nya arbetsuppgifter. Deras enda straff var att de blev bortröstade från den politiska arenan, efter deras misslyckade politik under den förrförra mandatperioden, vilket inte fick någon som helst praktisk betydelse för någon av dem.

Det bådar inte gott. Bankkrisen kan snart upprepar sig en tredje gång. En lösning på det hela kan vara, som Martin Andersson på Finansinspektionen föreslog under de långa förhöret i Finansutskottet, att sätta upp gränser för bankernas solvens. När en bank bryter mot dessa gränser så tar staten helt sonika över, utan vare sig förhandling eller diskussion.

Aktieägarna förlorar i ett slag hela sin investering i banken. Det borde få dem att ha bättre kontroll, om regeringen samtidigt ser till att skärpa den svenska lagstiftningen, genom att ställa de banktjänstemän som felat till svars i domstol och i stället för orimliga bonusar och avgångsvederlag utdöma skadestånd för vad de ställer till med.

Mats Lönnerblad
Egen företagare
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen