[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

En sak är i alla fall säker: Det är att när Bo Lundgren var bankminister i den borgerliga regeringen, under åren 1991-1994 – avslutade Sverige den största bankkrisen någonsin – som hittills är den svåraste finanskrisen i Sveriges historia.

Men sedan går våra åsikter helt isär vad som hände under krisen. Vad Bo Lundgren skrev i sin bok: När bubblan brast (Bokförlaget DN, 1998) var att göra det lätt för sig, genom att bara beskriva en del av händelserna under den förra stora svenska bankkrisen, medan han helt utelämnade de stora ekonomiska påföljderna för Sverige, företagarna och alla framtida pensionärer som blev en direkt följd av hur illa krisen hanterades av bankminister Bo Lundgren och Carl Bildt, som var Sveriges statsminister under denna period som jag själv redan berättat om i min första bok: Från bankkris till börskris (Bankrättsföreningen, 2003)

Politikerna verkar inte vilja lära sig något av vad som hänt tidigare inom den svenska banksektorn. Vad som hände 1987 – 1993 var ju inte första gången det var bankkris i vårt land. Lars Magnusson som är professor i ekonomisk historia i Uppsala berättar i sin bok: Sveriges ekonomiska historia ( Norstedts 2010) om den första större kris som på ett tydligt sätt är kopplad till den nya industrialismens dynamik och som dessutom fått äran att utnämnas till ”världskris” drabbades västvärlden 1857 och 1858. Den hade föregåtts av flera års högkonjunktur, vilket inte minst hade lett till ett väldigt uppsving av svenska exportvaror som trävaror och järn.

Som i övriga västvärlden kom bakslaget i Sverige snabbt och träffade hårt, skriver Magnusson. Under 1856 talade man om överspekulation på fastigheter och det varnades – precis som under de två senaste bankkriserna – för brist på pengar och starkt försämrad betalningsbalans.

När så hösten 1857 flera handelshus och banker i Hamburg liksom i England – inklusive Hoare,, Buxton & Co med sina omfattande svenska kontakter – började ställa in betalningarna kunde pressen rapportera de första svenska förlusterna. För Wallenbergs del drabbades finansfamiljen av stora problem först 20 år senare. Läget blev akut för banken när Stockholms ledande järnexportör, NM Höglund & Co, inställde betalningarna 1878. Tre dagar senare utsattes Stockholms Enskilda Bank för sin första – men inte sista ”run”, det vill säga en situation där inte insättarna längre litade på banken utan ville ta ut sina insatta pengar.

André Oscar Wallenberg fick uppbåda alla sina kontakter för att få stopp på uttagen. Till viss del lyckades detta – inte minst viktigt i detta sammanhang var att självaste kungen Oscar II den 7 december gick mot strömmen och lät sätta in 10.000 kronor på sin upp - och nedskrivningsräkning.

Trots detta verkar politikerna, vare sig i Sverige eller utomlands, inte lärt sig mycket hur man skall hantera en bankkris. Den förra bankkrisen och den nuvarande eurokrisen har ju flera samspelande orsaker. Krisen är ju en skuldkris hos underkapitaliserade banker och en våldsam spekulation inom fastighetssektorn. Under den förra bankkrisen redovisade ju inte heller bankerna sina riktiga resultat, eftersom de nödlidande krediterna bara redovisats som ”befarad kreditförlust”, som utgjorde mer än hälften av den samlade kapitalbasen. Därför gjordes heller ingen reservering för några kreditförluster som man borde ha gjort.

När Gota AB senare gick i konkurs drabbades ett antal småsparare och småföretag som köpt på sig certifikat i Gota AB. Dessa certifikat hade sålts av Gota Bank utan att man hade gett tillräcklig information för att köparen skulle inse att det inte var banken som var utgivare.

Hur illa det i själva verket stod till i Gota Bank ser man på en utredning som gjordes om bankens likviditet. Credit Suisse First Boston (CSFB) hade fått i uppdrag av det svenska Finansdepartementet att göra en bedömning av den ekonomiska situationen i banken. CSFB gjorde bedömningen att för att uppnå och vidmakthålla lagstadgad kapitaltäckning på 8 procent skulle banken behöva årliga kapitaltillskott på sammanlagt 12 miljarder kronor, förutsatt att bankens samtidigt bantades.

Av Gota Banks tillgångar på 70 miljarder kronor klassade man cirka 50 miljarder som riskabla och under observation. Inte undra på att banken efter åtskilliga kapitaltillskott från ägarna slutliges sattes i konkurs.

Men under denna period varierade starkt mellan de olika bankerna. Av riskengagemangen var nästan 60 procent fastighetsrelaterade och ytterligare 10 procent gällde utlåning till finans- och försäkrings-verksamhet, som i sin tur till stora delar var relaterad till problemen inom fastighetssektorn, skriver Bo Lundgren i sin bok: När bubblan brast. Att den dåvarande Bankinspektionen inte hade någon som helst kontroll över bankerna under denna period får nog tillskrivas att generaldirektören för Bankinspektionen som var Hans Löwbeer inte hade någon som helst kunskap om den finansiella sektorn.

Hur slutade det då för bankerna under den förra bankkrisen: Två banker, Nordbanken (som senare bytte namn till Nordea) och Gota Bankbanken (som gick i konkurs) förstatligades. Sparbanken Sverige, Föreningsbanken och S-E banken klarade sig med ett nödrop med hjälp av staten och ordentliga kapitaltillskott. Östgöta Banken klarade sig med ordentliga kapitaltillskott från familjen Lundberg, medan Handelsbanken redan ut stormen av egen kraft.

Hur det gick för företagarna som försvann och arbetslösheten som exploderade under den förra bankkrisen vet vi redan genom mina böcker. Vad vi fortfarande inte fått klarhet i är hur regeringen trots den stora misskötsel bankerna gjorde sig skyldiga till sett till att alla bankerna kunde gå fria från åtal.

Det finns en bestämmelse i bankrörelselagen som säger att en styrelseledamot som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar banken då han fullgör sig uppgift skall ersätta skadan. De skador som den förra bankkrisen orsakade är enorma, både mot den svenska staten och alla företagare som drabbades. Redan 1990 var det dock möjligt att gå vidare och utreda om det fanns förutsättningar för skadeståndstalan, vilket aldrig gjordes.

Staten valde, tillsammans med den samlande domarkåren som fick stå ut med alla processerna som under bankkrisen 1987 – 1993, att ensidigt ta ställning för bankerna och mot allmänheten och företagarna och genom att underkänna de flesta skadeståndskraven och låta bankernas styrelser och ledning slippa straffansvar för vad de ställde till med.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen