[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

Glädjen över Silvio Berlusconis avgång och Mario Montis inträde på posten som ny italiensk premiärminister, blev inte långvarig. Den nya regeringen tvingas brottas med samma svårigheter som tidigare. Statsskulden i Italien på cirka 120 procent av BNP har inte försvunnit. Nu växer det folkliga missnöjet på Italiens möjligheter, att åter kunna balansera budgeten.

Den stora rysaren är därför Italien där effekterna av en liknande utveckling som i Grekland och Spanien som skulle få stora konsekvenser för hela världsekonomin. Tidigare var det främst den grekiska räntespreaden som tagit stryk. När det gäller Italien har landet den näst högsta statsskulden relativt sett, inom hela Europa.

Det italienska parlamentet har därför beslutat att göra åtstramningar, för att försöka eliminera underskottet i 2013 års budget, inklusive försäljningar av nationella tillgångar och höja pensionsåldrarna för de pensionsberättigade.

Italiens tillväxt är fortfarande låg och behöver förstärkas genom strukturella reformer. Det kommer därför att ta tid för Italien att återuppta en mer acceptabel tillväxt, enligt Italiens premiärminister Mario Monti. Hans målsättning är att göra sitt yttersta för att reformera den italienska arbetsmarknaden, vilket kan komma att lätta på restriktionerna, trots starkt motstånd från vissa partier och fackföreningar.

Det är svårt för företag i Italien att blomstra. Höga skatter och en långsam tillväxt, besvärliga regler och rättsliga ramar, gör det svårt för företagare. Korruptionen är utbredd i de flesta branscher. Den organiserade brottsligheten sägs stå för minst 20 procent av den ekonomiska produktionen.

Enligt Wall Streets Journals 2011 års index of Economic Freedom, är det lättare att göra affärer i Uganda, Fiji, Rwanda och Botswana än Italien, som rankas 87 i ett fält av 92 relativt fria ekonomier.

Italiens styrka under liran visade sig vara dess största svaghet i den monetära unionen inom EU. När tiderna är hårda kan Italien inte längre devalvera sin valuta för att göra sina Fiatbilar. Euron är ju en klubb där alla medlemmarnas intressen måste tillgodoses.

Vad man nu fruktar är att italienska storbanker som Unicredit och liknande storbanker skall gå i konkurs. Frågan är också hur man kan hantera en allt skörare bankmarknad inom EU ? De kan ogärna strama åt hur mycket som helst för då riskerar hela det europeiska banksystemet att braka ihop.

Problemet med Italien är inte att landet är fattigt. Även om statsskulden är hög är den långt ifrån Greklandsklass. De italienska hushållen är rika medan staten är fattig. I norra Italien är industrin välutvecklad och kan uppvisa en hygglig budgetdiciplin. Det är nog därför Italien inte haft så stora problem att finansiera sina statsskuld på 1.900 miljarder euro – drygt 17.000 miljarder kronor.

Under många år har Italien saknat en duglig politisk ledning med förmåga att genomföra tillräckliga reformer för fri konkurrens. De gamla strukturerna finns kvar och likaså maffians makt i södra Italien. Däremot gynnas storföretagen i Italien som den förre premiärministern Silvio Berlusconi och hans omstridda mediaföretag.

Förlorare är liksom i Sverige och Spanien, många ungdomar, som inte hittar några jobb.

Resultatet av den förda politiken har blivit en kompetensflykt från Italien som saknar motstycke i den utvecklade världen. Arbetskraften relativt gammal, främst 40 plus, vilket också förklarar varför så många 30-åringar fortfarande bor kvar hemma.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund