[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort]

I sin söndagskrönika i Dagens Nyheter (DN 2012-06-17) skriver den politiske redaktören Peter Wolodarski att skälet till att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris berodde på utlåning till fastigheter med negativ direktavkastning. Ett faktum som jag redan förklarat i flera av mina böcker, var den viktigaste orsaken till den svenska bankkrisen 1987 - 1993.

Under den svenska lånefesten som inleddes i mitten av 80-talet, skriver Wolodarski, blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och de svenska krisbankerna – precis som under den pågående ekonomiska krisen i Europa – och bankerna var på obestånd.

Därefter skedde en dramatisk försvagning av den svenska ekonomin, som under året 1993 resulterade i ett rekordunderskott på hela 13 procent av BNP. Värt att notera, anser Peter Wolodarski om detta stora underskott, att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budgetöverskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Det var ju bankerna som var illa ute. Men den stora skillnaden kring dagens eurokris och den svenska bankkrisen 1987 – 1993 är hur företagarna behandlas i Sverige i jämförelse med övriga Europa.

I vilket annat land i Europa skulle banker och politiker som förtalar skötsamma företagare i både domstolar, via olika olagliga förtalslistor, i bankernas eget registerbolag UC och i pressen få gå fria ? I vilket annat land skulle högt uppsatta domare i rätten, som avbryter rättegångar, byter ut referenter strax innan huvudförhandling, bara för att bankkunderna inte skall få rättvisa rättegångar tolereras ? I Sverige tystas dessa rättsvidriga skandaler ner medan de ansvariga inom bankerna, domstolarna och politikerna går fria.

Fram till 1990 ökade de svenska bankerna lånestocken till landets hushåll med 100 miljarder kronor per år, tre gånger snabbare än tidigare. Företagskunderna (främst fastighetsbolagen) uppvisade en ännu större aptit. Där ökade kreditvolymen med nära 200 miljarder kronor om året, sex gånger snabbare än förr. När sedan allting kraschade passade gjorde bankerna allt för att de skötsamma företagen skulle betala för bankernas vårdslösa utlåning.

När bankrestriktionerna avskaffades levde Sverige ännu med hög inflation och det gamla skattesystemet med sina ”perversa” ränteeffekter. Låntagare av alla de slag kunde lugnt öka sin skuldsättning i tron att penningvärdeförsämring och ränteavdrag skulle göra jobbet.

Vad som sedan hände har författaren Bengt Ericson skildrat på ett föredömligt sätt där han i boken: Antonias revansch (Bokförlaget Fischer & Co, 2007) också berättar hur en av Sveriges skickligaste företagare, Antonia Ax:son Johnson som under den förra bankkrisen var en av de många som utsattes för bankernas godtycke, men lyckades rädda sitt affärsimperium och komma tillbaka som vinnare.

Först hamnades statens egen bank Nordbanken (som senare tvingades byta namn till Nordea) i gungning. Sedan fick SE-banken att få sin egen aktie värderad på samma prisnivå som en korv med bröd, skriver Bengt Ericson.

Det var för att bankerna var på obestånd som de försökte lägga beslag på sina kunders alla tillgångar. Inom SE-banken hade man arbetat på en plan för att försätta hela Axel Johnson koncernen i konkurs. Det framgår av ett s k ”diskussionsunderlag” från Enskilda Corporate Work-Out daterat den 1 juli 1993 och markerat med strikt konfidentiellt, som jag tagit del av.

Men som tur var lyckades inte kuppen. Genombrottet för Axfood, i kombination med andra affärer, hade gjort underverk med moderbolagets ekonomi. Ett par år in på det nya millenniet kunde Axel Johnson berätta att man var skuldfritt samt hade en soliditet på 61 procent.

Försöket från SE-banken att lägga under sig hela Johnsonkoncernen gruvligen misslyckats. Däremot lyckades bankerna desto bättre med att plundra och likvidera 60.000 skötsamma företag, utan att någon enda bankmänniska, hittills straffats för vad de ställde till med och vilka personliga tragedier de orsakade.

För 20 år sedan, när Sverige befann sig i den största bankkrisen i Sveriges historia, borde ansvariga svenska politiker tagit intryck av den i sin beskrivning av dagens eurokris. Det gjorde man aldrig. Bankerna som räddades på bankkundernas bekostnad kunde fortsätta med sin våldsamma och spekulativa affärer som om ingenting hänt.

Europas banker fungerar ju som ett pyramidspel, som jag skriver om i min bok: Pyramidspel (Bankrättsföreningen, 2009) och Birgitta Forsberg skriver om i sin bok: Fritt fall. Spelet om Swedbank (Ekerlids förlag, 2010.)

Banker lånar ut mycket mer pengar till sina kunder än vad de får in i inlåning. För att täcka mellanskillnaden lånar de dagligen pengar på marknaden. Varje månad, vecka och dag vet banken hur mycket av lånen som förfaller och hur mycket de behöver låna upp. Ofta buffrar de likviditet i förväg.

Bankerna lånar självfallet upp pengarna till lägre ränta än de senare lånar ut pengarna för. Mellanskillnaden kallas räntenetto och utgör vinst. Räntenettot skall täcka den risk som bankerna tar, när det inte längre gör det hamnar bankerna på obestånd. Det var det som hände under den förra stora svenska bankkrisen. Det är detta som händer i dag när krisbankerna åter har spekulerat bort både spararnas och sitt eget kapital.

I slutet av den förra bankkrisen 1990 – 1993 drog Swedbank på sig kreditförluster på nästan 39 miljarder kronor, skriver Birgitta Forsberg i sin bok, nästan 18 procent av utlåningen. Ett bottenrekord endast slaget av statliga Nordbankens knappt 46 miljarder eller drygt 21 procent av utlåningen. Som en jämförelse landade kreditförlusterna hos den starkaste storbanken, Handelsbanken på 16,5 miljarder kronor, eller 9,5 procent av utlåningen under samma period.

Trots alla analyser av den förra bankkrisen skulle Swedbank göra exakt samma felprioritering i Baltikum på 2000-talet, det vill säga sätta lönsamheten i förarsättet och kontrollen i baksätet, vilket är det som orsakat den stora europeiska bankkrisen som hela Europa nu drabbats av.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund