Detsamma gäller i fallet mot ”seriemördaren” Thomas Quick, som redan visat sig helt oskyldig i 3 fall där han tidigare blivit dömd, och i det omdiskuterade fallet med Julian Assange, som anklagas för sexbrott.

Det är därför dags att skrota den politiskt präglade svenska domstolsmodellen, där det är alldeles för svårt för felaktigt dömda att få en ”rättvis rättegång” eller att få resning i Högsta domstolen.(HD) Det gäller både brottsmål och tvistemål.

HD säger i genomsnitt ja till prövning alldeles för få gånger per år. I hovrätten har det politiskt präglade domstolsverket beslutat att införa prövningstillstånd i alla mål i hovrätten – eftersom man inte längre klarar av anstormningen av nya mål – och alla överklaganden som sker på grund av alla felaktiga domstolsbeslut – redan i första rättsinstans.

Per Lindebergs granskning av da Costafallet i pocketupplagan av boken: Döden är en man. Styckmordet. Myterna. Efterspelet (Bokförlaget Fischer & Co, 2008) blev en av det senaste decenniets mest uppmärksammade svenska böcker, flerfaldigt prisbelönad. Boken visar om ett rättssystem som sviktade under trycket av politiska opinioner och ett havererat rättssystem.

Bilden av ett rättsligt domstolshaveri tonar också fram i Hannes Råstams nya reportagebok: Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. (Ordfront Förlag, 2012) I en tung granskning pulvriserar han åtal och bevis mot Thomas Quick/ som har anklagats för att vara seriemördare. Johannes Croneman skriver i Dagens Nyheter (DN 2012-08-14) I sin recension av boken hur såväl domare som åklagare som försvarsadvokat gaddat sig samman och dömt Thomas Quick för en mängd mord, som han bevisligen, ens haft några möjligheter att begå.

Hannes Råstam konfronterar alla huvudpersonerna i dramat, inte bara huvudmannen själv. Överåklagare Christer vad der Kwast, Polisutredaren Seppo Penttinen, terapeuten Birgitta Ståhle, försvarsadvokatern Claes Borgström, alla får berätta förklara och försvara. Trots det redan visat sig att Thomas Quick är oskyldig till flera mord, vill ingen av dem erkänna att de begått några allvarliga fel.

Ett annat ärende som är lika aktuellt är Fallet Julian Assange, som betraktas som ett hot mot den svenska rättsstaten. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har Justitieombudsmannen avslagits journalisternas Helene Bergman och Anders Carlgrens anmälan av åklagaren Marianne Ny – som var den som först tog upp ärendet och sedan avskrev det – för att sedan efter påtryckningar från en advokat ta upp det på nytt.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange om sexbrott mot två kvinnor som från början haft frivillig sex med Assange. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv erbjudit sig att vara målsägarbiträde för båda kvinnorna, som var rädda för att bli HIV-smittade, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny. Hon beslöt öppna fallet på nytt, enligt en artikel i Dagens Nyheter (DN Debatt 2012-08-19). Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september 2010, då han lämnade landet efter att fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny, som inte ens brytt sig om att förhöra Assange på nytt, en europeisk arresteringsorder.