Efter min stora debattartikel i Aftonbladet den 23 oktober 2003, som berättar om hur försäkringsbolagen skor sig på försäkringstagarna, och hur dessa bolag nu går igenom samma stålbad som bankerna gjorde under perioden 1987 - 1993, som jag inleder med uppmaningen: ”allt mygel måste fram i dagsljuset”, börjar plötsligt allting hända.

Samma morgon gick min telefon varm på arbetet. Telefonsamtalen fortsatte hela dagen, och och senare på kvällen hemma i bostaden. Det var upprörda fastighetsägare och företagare som ringde och berättade om hur de blivit rånade av krisbankerna och statliga ”skräpkreditföretag” under bankkrisen. Många privatpersoner ringde också för att berätta, hur de fått sina pensioner sänkta, bara för att försäkringsbolagen skott sig på sina kunder.

Marschorder
Samma torsdag som artikeln publicerats som en helsida i Aftonbladet, begärde Agneta Gille (s) under riksdagens frågestund på eftermiddagen svar från sin partikamrat, den biträdande finansministern Gunnar Lund (s), vilka åtgärder han tänkte vidtaga mot försäkringsbolagen med anledning av alla avslöjade skumraskaffärer.

Till slut kunde Gunnar Lund inte längre stå emot frågeställaren uppmaning om en ordentlig utredning av hela försäkringsbranschen. Han lovade att äntligen börja utreda vad som skett. Därefter gav Gunnar Lund Finansinspektionens (FI) nya chef Ingrid Bonde marschorder. Hon fick i uppdrag genomföra en snabb granskning av de av mig i pressen hårt kritiserade koncerninterna affärer, som under lång tid skett inom de olika försäkringsbolagen.

Samma dag uttalar sig även konsumentombudsmannen (KO) Karin Lindell i pressen. Hon är minsann också kritisk till hur illa Skandia behandlar pensionsspararna. Lindell berättar att hon inte tänker vara sämre än Gunnar Lund. Hon avser nu att anlita advokaten Stefan Lindskog för att undersöka rättsläget. Därmed hoppas hon att att moderbolaget Skandia tänker kompensera Skandia Livs 1,2 miljoner pensionssparare, som drabbats av Skandias olika skumraskaffärer.

Överåklagare Christer van der Kwast som hittills inte ansträngt sig över hövan för att utreda alla turer kring Skandia, får samma dag som min artikel var införd i Aftonbladet Ekobrottsmyndighetens uppdrag att göra en ordentlig granskning kring Skandia. Han måste snabbt kunna ta ställning till om det finns förutsättningar för att inleda förundersökning.

Rättslig prövning
Allt talar också för att den nu kommer att ske en rättslig prövning av de personer i Skandias ledning som misstänkts för att ha låtit företaget betala renovering av lyxlägenheter på Östermalm i Stockholm. Kostnaderna för dessa renoveringar misstänks för att ha dolts i bokföringen, sedan de godkänts av personer i koncernledningen.

Skandia är inte ensamma att sko sig på spararnas pengar. Trots allt är Skandia fortfarande det bolag som har den bästa likviditeten. Då är Folksam mycket värre ute ekonomiskt. Tore Andersson är VD för både Folksam Liv och Folksam Sak. Det borde han inte vara. LO:s ordförande Wanja Lundin-Wedin är ordförande i Folksam Sak, samtidigt som hon är vice ordförande i Folksam Liv. Det borde hon heller inte vara. Dessa två har det övergripande ekonomiska ansvaret för vad som sker och som redan skett i Folksam.

Viftar bort
Livbolagen och Folksam hade enorma problem redan i början av 90-talet. Folksam har gjort flera kritiserade affärer under senare år som gynnat sakbolaget på livbolagets bekostnad.

Folksams VD Tore Andersson fortsätter att vifta bort kritiken. Han menar att dessa affärer inte behöver granskas. Därmed struntar han både i de nyss framställda kraven från regeringen och Finansinspektionen.

I Folksams bagage finns flera kritiserade affärer som jag tidigare skrivit om. För tre år sedan köpte Folksam bl a livförsäkringsbolaget KPA som kostade 1,35 miljarder kronor. Ett mycket högt pris, med vilka mått man än mäter. Köpet betalades av pensionsspararna i livbolaget. Trots detta delades inkomsterna med sakbolaget. Andra liknande affärer har också förekommit, som ensidigt gynnar sakbolaget men missgynnar spararna i Folksam Liv.

Tvungen att granska
Finansinspektionen som själva tidigare varit med att godkänna flera av de tvivelaktiga internaffärerna som försäkringsbolagen begått, uppmanar nu livbolagen att själva ta tag i frågorna, om vidlyftiga bonusar och lägenhetsaffärer. Själva blir Finansinspektionen tvungen att granska många av de olika internaffärer som man tidigare godkänt.

Men de tidigare affärerna som handlar inte bara om krisbankernas obeståndssituation och när den inträffade vill man fortfarande inte utreda. Den dåvarande Bankinspektionen tillät ju både Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) att bedriva verksamhet trots att de var på obestånd redan den 1 februari 1990.

Hur krisbankerna fick politikernas tillstånd att under bankkrisen råna de kunder ”som inte längre passade in i bankernas portfölj” är forfarande inte belyst. Detta trots att riksdagen för mer än ett år sedan begärt att en sådan utredning skall komma till stånd.

Inte svar på
Inte heller har vi fått svaret på frågan hur regeringen bar sig åt för att lägga beslag på 250 miljarder av pensionsspararnas pengar, för att kunna betala ränta på den självförvållade statsskulden, som jag skriver om i min bok: ”Från bankkris till börskris” (Bankrättsföreningen, 2003)

Det är tydligt att det inte går att råna 1,2 miljoner pensionssparare utan att någon till slut reagerar. Men att beslagta fastigheter och bolag för 60.000 företagare som skedde under bankkrisen kan ske ostraffat. Och att staten själva beslagtar en del av pensionsspararnas pengar, för att man skall kunna betala räntan på den självförvållade statsskulden, har kunnat ske utan att någon hittills granskat dessa mycket större affärer, med politikernas goda vilja.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt