I min bok "Från bankkris
till börskris" (Bankrättsföreningen, 2003) har jag tidigare
berättat om hur bankerna bar sig åt för att beslagta många företagares
egendomar under bankkrisen 1987 - 1993, genom att först beslagta
bankkundernas egendomar, för att sedan också begära sina kunder i
konkurs.
Sedan boken publicerats har många som läst boken både skrivit och ringt
till mig, både i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen och
skribent i finansrätt och berättat att det är inte bara i samband med
bankkrisen sådant förekommer, utan även i andra tvistemål som förekommer
i svenska domstolar.
Att det är många som processar i domstol bara för att vinna egna fördelar
på någon annans bekostnad, verkar svenska domare fortfarande inte ha förstått.
Det är enkelt för bankerna att använda sig av både av
konkursinstrumentet och andra olagliga metoder för att vinna en pågående
process, utan att de domare som handlägger tvisterna reagerar.
Fördelen för den som orättfärdigt lyckas sätta sin motståndares
bolag i konkurs är att denna under en lång period förlorar sin rättskapacitet.
Det gör även den som försätts i personlig konkurs. Den som lyckats att
försätta sin motpart i konkurs (vilket inte är svårt för en bank) kan
då förhandla med konkursförvaltaren direkt och tillskansa sig egendomar
gratis, eller för bara en bråkdel av vad priset annars skulle blivit i
annat fall.
I ett fall som jag tidigare beskrivit i boken "Från bankkris till börskris"
blev företagaren och entreprenören Börje Ramsbro av med sitt bolag,
trots att han alltid skött sina åtaganden mot bankerna och alltid
betalat amorteringar och räntor i tid. Ett lån som under flera år löpande
hade förlängts förlängdes inte trots tillfredställande säkerheter.
Senare visade det sig att bankerna redan sålt bolaget medan han
fortfarande ägde det.
De som tillskansade sig bolaget kunde tillgodogöra sig mycket stora tillgångar
nästan gratis. Entreprenören som skapat bolaget under 25 år fick bara
en krona från banken som han senare stämde. Medan de som
tillskansat sig bolaget, senare kunde sälja det vidare för närmare
trehundra miljoner kronor.
Efter flera års processer (där domstolarna inte verkade förstå vad
processerna handlade om) gjorde han upp i godo med bankerna, medan han
fortfarande inte fått ett öre i ersättning från
dem som stal hans företag.
Ett annat fall Case of Allard v. Sweden (application 35179/97) där inte
bankerna för en gångs skull inte var involverade, gick ärendet ända
upp till Europadomstolen. Det gäller en samägd fastighet som genom tvångsklyvning
skulle delas upp mellan ägarna. Dag för huvudförhandling i
Fastighetsdomstolen var fastställd till den 22 augusti 1996.
Inför huvudförhandlingen hade Fastighetsdomstolen begärt
in yttrande från Lantmäteriverket i Gävle. Av denna inlaga framgår
tydligt att fastighetslantmätaren tillämpat reglerna i
fastighetsbildningen felaktigt då han inte lagt ut en tomt till Inga
Allard som han borde.
Lantmätaren hade motiverat sitt beslut med att det pågick en
rivningsprocess mot Inga Allard. Som framgick av Lantmäteriverkets
yttrande borde tvärtom rivningsprocessen mot Inga Allard berättiga henne
till en tomt, även i ett tilldelningsmässigt tveksamt fall.
Själva poängen med rätten till tvångsklyvning är ju att en
trakasserad minoritet, som i detta fall, skall kunna upplösa en icke
fungerande samäga. Denna princip hade inte lantmätaren kunnat tillgodogöra
sig. Han hade i stället tillämpat principen så att trakasserierna mot
Inga Allard använts som argument för att hon inte skulle få någon tomt
över huvud taget !
Inga Allard hade hamnat i denna situation på grund av lantmätarens
felaktiga handläggning. Advokat Per Lindquist som företrädde Inga
Allard förklarade hela situationen på ett mycket tydligt sätt för Högsta
domstolen. Högsta domstolen beviljade dock inte Inga Allard prövningstillstånd,
varför Inga Allards hus revs.
Därefter tilldelades hon en tomt av Fastighetsdomstolen, runt det numera
rivna huset.
Verkställigheten av rivningen av Inga Allards bostad skedde två månader
före huvudförhandling i Fastighetsdomstolen. Att den genomförda verkställigheten
stred mot både äganderätten och artikel 6 i Konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
uppmärksammades inte av Högsta domstolen när beslutet att inte bevilja
prövningstillstånd togs.
Ärendet överklagades sedan till Europadomstolen som dömde Sverige att
betala ett stort skadestånd för att domstolarna misskött processen. Den
lagakraftvunna domen i Europadomstolen från den 23 juni 2003 visar
tydeligt att trots att Europakonventionen sedan 1995 ingår i den svenska
lagstiftningen, så bryr sig vissa svenska domare fortfarande inte om att
tillämpa Europakonventionens grundläggande rättsregler. Det gäller
domare i både tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen.
Svenska domstolar bryter fortfarande mot Europakonventionens grundläggande
regler om äganderätten (Artikel 1 i tilläggsprotokollet) och att
domstolarna är skyldiga att tillhandahålla "en rättvis rättegång
enligt 6 artikeln 1 §. Detta kan fortfarande ske utan att regeringen på
något sätt hittills har reagerat på de stora rättsövergrepp som för
närvarande sker i svenska domstolar.
Mats Lönnerblad
Ordförande Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
