Nu börjar även den förre Volvo - och Skandiachefen Pehr G Gyllenhammar reagera i pressen mot den svenska Etik - och Förtroendekommissionens arbete under ledning av Erik Åsbrink, som inte leder någon vart, och som skulle presenterats redan hösten 2003.

I likhet med både mig och författaren och journalisten Anders Isaksson, som tidigare skrivit flera artiklar i pressen i denna fråga, anser han det mest verkar vara dravel, genom att nu börja diskutera etikfrågor, för att få stat och näringsliv att uppföra sig någorlunda väl.

När det gäller att ta ansvar för misstag och felsteg finns det få personer som civilkurage bland landets direktörer, skriver Gyllenhammar. Detsamma kan nog sägas om de riksdagspolitiker från både vänster och höger som deltog i de olagliga besluten som fattades under bankkrisen, och som fortfarande inte lett fram till några fällande domar.

Rikspolischefen Sten Heckscher (s) skyddar sina partibröder. Precis som han tidigare skyddat sina partikamrater kring Säpos olagliga och kränkande personregister, som Peter Bratt och Jan Guillou tidigare avslöjat, och upphovsmännen till Nordeas olagliga kränkarregister, som jag själv uppmärksammat i åtskilliga artiklar i både Finans Tidningen och Svenska Dagbladet.

I inget av fallen har hittills ingen blivit vare sig fälld eller undersökt, trots socialdemokraterna är djupt involverade i Säporegistret, och kränkarregistret som bevisligen kommer från Nordea.

När det gäller näringslivet innebär maktfullkomlighet och girighet att styrelseledamöter hamnar på ett sluttande plan. Själv har aldrig Per G Gyllenhammar sympatiserat med dessa omhuldade optionsprogram som felaktigt utgår från att mycket välbetalda direktörer skulle kunna göra ett bättre jobb om de fick ännu mer betalt.

Anders Isaksson anser i likhet med mig att det är elitens självintresse som talar. Ju starkare ljus som riktas mot mot Skandia och de andra skandalerna i försäkringsbolagen som jag tidigare redogjort för i min bok: Från folkhem till fattigstuga (Bankrättsföreningen, 2004 ) desto djupare faller mörkret över de egna skumraskaffärerna.

Både Gyllenhammar och Isaksson har förstås rätt i sin kritik. Men ingen av dem verkar ha förstått hur djävulskt skickligt Göran Persson hittills agerat i dessa ärenden. Han t o m lyckats spela bort tidigare riksdagsbeslut, som handlar om utreda bankernas och politikernas roll under bankkrisen. I detta beslut har vare sig moderater eller socialdemokraterna deltagit, eftersom de själva är de största syndarna.

I stället utreder nu de som var ställde till det för företagen under bankkrisen och som skulle ha utretts under enligt riksdagsbeslut själva hela näringslivets moral och etik. Vad som redan är klarlagt är ju att de goda lagar som kan hålla djungeln, borta enligt Erik Åsbrink i själva verket missbrukades i en utsträckning som Sverige aldrig sett maken till vare sig före eller efter den svenska bankkrisen.

Därför debatten om det går att reglera förtroendet för stat och näringsliv helt enkelt inte levt upp till förväntningarna.

Erik Åsbrinks åsikt att lagstiftning är av fundamental betydelse faller platt till marken, när det redan visat sig, att vare han själv, bankerna eller regeringen behövde bekymra sig om lagstiftningen under bankkrisen, när hela Sverige höll på att försättas i konkurs på grund av alla rättsvidriga beslut som fattades mot fastighetsägare och företagare under bankkrisen.

När det gäller de ekonomiska skandalerna i Sverige som jag hittills skildrat i två uppmärksammade böcker har Skandia hittills spelat huvudrollen i dramat. Upprördheten är stor vad som hittills uppdagats. Men i jämförelse med vad som hände under den svenska bankkrisen, måste Skandaliaaffären betraktas som miniaffär både när det gäller omfattning och konsekvenser.

Etik och förtroende hör ihop. Det vet varje läkare som arbetar med att rädda liv. Det är när läkaren sviker sin uppgift, och i stället börjar likvidera sina patienter som läkaren förlorar sitt förtroende och handlar oetiskt.

Samma sak gäller bankerna. I stället för att vårda sin egen ekonomi och följa internationella avtal bröt krisbankerna alla etik - och förtroenderegler som gick att bryta under bankkrisen, och började likvidera sina kunder i stället.

Det verkar riksdagen äntligen ha förstått och har bett regeringen att utreda frågan genom en oberoende kommission. Dock, i stället för att vara föremål för en oberoende kommissions utredning av de grova missgärningar de själva medverkat i, låter man nu förövarna försvara sig genom att själva utreda näringslivets etik och moral.