Stärker man ägarstyrningen genom att urholka ägarnas rätt att själva
bestämma över styrelsens sammansättning ? Den frågan måste man ställa sig
efter att ha tagit del av Etik - och Förtroendekommissionens politiska
utredning under ledning av den förre finansministern Erik Åsbrinks
betänkande som presenterades den 21.4. 2004. Drygt ett halvår för sent.
Men egentligen var det inte alls någon utredning om näringslivet, som
riksdagen hade beställt.
Vad riksdagen ville ha ett svar på var hur det kunde komma sig att
politikerna behandlade företagen så illa under den svenska bankkrisen (1987
- 1993). En fråga som fortfarande är obesvarad. Inblandade aktörer inte
gärna ville att en oberoende kommission skulle utreda hur bankerna och
politikerna betedde sig mot företagen under bankkrisen.
Därför beslutade Göran Persson, som själv aktivt deltog i Bankstödsnämnden
under krisen, och Erik Åsbrink som var ordförande i kapsejsade Första
Sparbanken, att man i stället för att själva bli granskade, skulle utse en
kommission för att granska näringslivet. Det är denna kommission som nu
äntligen slutfört sitt arbete i betänkandet: "Svensk kod för bolagsstyrning
(SOU 2004: 46)
Det har varit ett tungt arbete för kommissionen. Flera medlemmar har hoppat
av. Huvudsekreteraren, ekonomijournalisten Olle Rossander fick sparken från
sitt uppdrag redan hösten 2003. Han skrev sedan en bok om eländet, som jag
tidigare har recenserat.
Någon ordentlig utredning om hur företagen behandlades under bankkrisen har
det därför ännu inte blivit. Det såg flera av kommissionens tunga medlemmar
till, som bland annat bestod i Hans Dalborg, fd VD för den tidigare kapsejsade Nordea (gamlaNordbanken) och Jacob Palmstierna f d
styrelseordförande för samma bank.
Vilka var det då som ville att en oberoende kommission skulle utreda vad som
hände under bankkrisen ? Från början var det inga politiker som var villiga
att utreda någonting alls. Därför anordnades en konferens och
heldagseminarium om "saneringen av den svenska bankkrisen, politiska beslut
och konsekvenser" den 9 maj år 2000, där jag själv medverkade,
i min egenskap som ordförande i Bankrättsföreningen. Det var första gången
som politikerna ställdes till svars, och var tvungna att försvara sig.
Vilket inte lyckades något vidare.
Seminariet leddes av den erfarne journalisten Bo Holmström i form av en
hearing. Samtliga deltagare fick i god tid före seminariet en
sammanställning av föredragarnas/debattörernas synpunkter. Efter en kortare
inledning till varje ämne var debatten snart i full gång. Drabbade
företagare fick för första gången berätta hur de orättfärdigt blivit
plundrade av bankerna och deras "skräpkreditföretag" under krisen, vilket
skett med politikernas godkännande
De många politiska representanterna som var närvarande blev chockade av vad
de fick höra från alla inblandade. Lena Ek (c) Rolf Åbjörnsson (kd) Siw
Persson (fp) lovade därför omgående att vidtaga åtgärder ör att en oberoende
utredning skulle bli av . Bo Lundgren (m) tvingades att hålla god min i
elakt spel, och medge att en utredning var nödvändig. Representanten från
socialdemokraterna kom aldrig.
Den största rättsskandalen som framkom vid konferensen var att man hade
räddat bankerna på företagens och skattebetalarnas bekostnad. Skötsamma
företag hade fått sina krediter uppsagda alldeles i onödan.
Bo Lundgren som var med på mötet, gjorde sitt bästa för att bortförklara
sitt eget agerande som bankminister i den borgeliga regeringen, men lyckades
inget vidare. Han lovade ändå att medverka till att en utredning blev av.
Ett löfte som han skyndade sig att bryta, så fort han kom tillbaka till
partikansliet efteråt. Varför moderaterna senare inte heller stöttade den
utredning som riksdagen senare beslutade om.
Det gjorde inte socialdemokraterna heller. Socialdemokraterna var inte ens
närvarande vid mötet. Trots att Erik Åsbrink hade lovat att komma. Han
ville sedan inte heller inte godkänna den utredning, som riksdagen senare
beslutade om. Därför kan man förstå att både Göran Persson och Erik Åsbrink
gjort sitt bästa för att denna viktiga utredning aldrig skulle bli av.
Det var ju både Finansdepartementet och Finansinspektionen som tillåtet Nordea och Gota Bank att bedriva bankverksamhet trots att bägge bankerna var
på obestånd redan den 1 februari 1990 när ingen av dessa banker uppfyllde
sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad.
Vad den politiska utredningen kring den svenska koden för bolagsstyrning
handlar om, är att man ska följa koden eller förklara utförligt, varför man
inte gör det. Någon förklaring varför man inte följde vare sig lagar eller
koder i samband med bankkrisen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Det är således varit "mycket väsen för ingenting", kring en utredning där
det redan finns tillräckligt med lagstiftning, som reglerar både
storbolagens ledningars och styrelsers arbete. Att ovanpå denna lagstiftning
lägga på ytterligare synpunkter för hur företag skall uppföra sig har ingen
eller mycken liten effekt. Ägarna till storföretagen gör ändå som dom själva
vill, så länge dom följer befintlig lagstiftning.
Karin Forseke, VD för Carnegie Fondkommission kritiserar också med rätta Etik
- och Förtroendekommissionen genom att man inte tillämpar en internationell
standard för hur styrelsens arbete skall gå till.
I ett särskilt yttrande till det presenterade kodförslaget kritiserar hon
resultatet. Framför allt för att definitionen av oberoende ledamöter inte
överensstämmer med internationella koder där fler ledamöter än i det svenska
förslaget ska vara helt fristående från bolag ledning och storägare.
Vad som betyder något är däremot hur regeringar och banker behandlar
företagare när det uppstår en ekonomisk kris för bankerna. Det är en viktig
fråga, som riksdagen redan lovat att utreda, men där den svenska regeringen
gör allt för att en oberoende utredning om hur företagen behandlades under
bankkrisen inte skall bli av.
Vad jag redan har avslöjat i böckerna: "Från bankkris till börskris" och
"Från folkhem till fattigstuga" (Bankrättsföreningen 2003 och 2004) och i
ett otal artiklar är moderaternas inblandning i bankkrisen. Allvarliga
avslöjanden som fick Bo Lundgren att avgå som partiledare, och moderaterna
att göra sitt sämsta val genom tiderna.
Vad som nu återstår att undersöka genom en oberoende utredning är
socialdemokraternas inblandning i bankkrisen, och hur de bar sig åt att
dölja att två av Sveriges största banker kunde driva verksamhet trots att
såväl Gota Bank som Nordea, var på obestånd redan den 1 februari 1990.
Men kanske får vi väntar på en sådan utredning tills det på nytt blir en
borgerlig regering, som vi lär får vänta länge på om inte moderaterna börjar
göra avbön, för vad det ställde till med under bankkrisen.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
