Axel Munthes berömda verk "boken om San Michele" (Albert
Bonniers förlag, 1930) är en blandning av fiktion och filosofi, av direkta lögner, drastiska
skrönor med mer eller mindre nära verklighetsanknytning och filosofiska
avsnitt som sammanfattar ledmotiven i Munthes eget liv och tankevärd.
Det skriver författaren Bengt Jangfeldt i den stora biografin om läkaren
Axel Munthes liv och författarskap i boken "En osalig ande" ( Wahlström &
Widstrand, 2003) Munthe själv var medveten om kluvenheten i sin karaktär.
Han var en enstöring som också rörde sig i den "stora världen" och han njöt
av sitt inflytande över dem som fötts till den ställning han själv fått
kämpa sig till.
I biografin över Munthe och hans verk visar Jangeldt också hur Goethes drama
Faust i mycket speglar författarens egen vånda och kluvenhet. Också Goethe
uppfattade sig som en "dubbelnatur" som hade sålt sig till hovet och
aristokratin, "de högfärdiga och missnöjda", som han kallar dem.
Här kunde Munthe se en parallell till sin egen karriär, skriver Jangfeldt.
Men identifikationen var djupare än så. Det framgår tydligt av boken om San
Michele, som är konstruerad som ett Faustdrama, med Axel Munthe själv i
huvudrollen.
I Goethes drama sluter den vetgirige doktorn en pakt med Mefistoefeles för
att få " rastlös verka" utan att fjättras av några mänskliga lagar, och få
tillgång till hemlig kunskap. Men priset är högt. Han måste få ger upp sin
själ. I boken om San Michele dyker Mefistofeles upp flera gånger, precis som
andra dubbelgångare, och avslöjar bluffen Munthe.
Redan i första kapitlet om sin vistelse på Capri skildrar Munthe hur han
försjunker i drömmar om sin framtid där. Då visar sig en "högrest gestalt,
svept i vid mantel" och berättar om den tribut som han två tusen år tidigare
utkrävt av Kejsar Tiberius för att denna skulle finna ro på ön: att hans
namn skulle vanäras för eviga tider.
När Axel Munthe frågar vilket pris han skall behöva betala för sina drömmars
förverkligande, för sin strävan, får han svaret att han måste avstå från sin
framtid och bli ett "oinfriat löfte" en "might have been". Uttrycket är
hämtat från dikten "supersciption" av den engelske poeten Dante Gabriel
Roseetti:
Look in my face; my name is Might have - been;
I am also called No - more,Too late, Farewell
Raderna finns inskrivna i ett av Munthes tidigare citatalbum, och att han
fyrtiofem år senare valde dem som skälvkaratäristik visar hur viktiga dessa
rader var för honom. Talet om "Might - Have - been" kan ses som ett utslag
av koketteri; i stället vittnar det om självinsikt och resignation, skriver
Jangfeldt.
Hade inte Axel Munthe förslösat sin talang hade han kunnat bli den framtida
forskare som inte bara han själv utan också andra såg embryot till under
studieåren. Men den möjligheten hade han offrat för den mer lättvunna
triumfen att bli "en läkare på modet" - precis som en gång Faust.
Axel Munthes identifikation med den tyske svartkonstnären var således inte
en litterär bara konstruktion.
Också Munthe trodde sig uppenbarligen äga övermänskliga färdigheter. Vad var
det för en "gåtfull kraft" som utgick från hans hand, som fick världens rika
och mäktiga att lyda honom, kvinnorna att falla för honom, och lapparna att
tro att han var helbrägdagörare, frågar sig författaren till boken om Axel
Munthes liv och författarskap. Varifrån kom den ? Var han, som lappfolket
trodde, i förbund med uldrorna ?
Boken om Axel Munthe visar också att han tagit sig mycket teknisk möda för
att undvika sammanblanding med verkligheten, vilket Axel Munthe också
erkänner. Samtidigt gör sig Munthe skyldig till historieförfalskning när han
påstår att han inte hittar på något utan bara skriver historiskt.
Det gäller inte bara de större händelser i Munthes bok, som arbetet i
Neapel under koleran och bergsklättringsolyckan i Alperna utan också
bifografiska detaljer: att Munthe valde colitis till sin medicinska käpphäst
berodde utan tvivel på att han själv på samma sätt som regissören Ingmar
Bergman under långa perioder led av colon irritabile, nervös mage.
Samtidigt finns det avgörande skillnader mellan bokens Munthe som skildras i
boken om San Michele och verkligheten. En är att han inte nämner sitt
kärleksförhållande till Drottning Victoria i boken; en annan att han att han
är ungkarl. Det var när han första äktenskap med Ultima kraschade som han
flydde från Paris, där han inte alls hade samma framgång som i Rom, som han
ger sken av i boken om San Michele.
Sitt andra äktenskap med Hilda, som flydde från Munthe sedan hon upptäckt
att han var henne notoriskt otrogen, nämner han inte heller i sin bok som är
tillrättalagd för att ge en så fördelaktig bild av honom själv i boken om
San Michele som det är möjligt.
Själv är jag en stor beundrare av Axel Munthe, både som stor djurvän,
författare, humanist och välgörare. Jag har läst boken om San Michele på
både på franska och svenska. Vad som redan då slog mig var att versionerna
skilde sig åt. Förklaringen ger Jangfeldt i biografin, där han klarlägger
att Munthe överdrev betydelsen av sina kontakter med såväl den berömde
professor Jean Martin Charcot i Paris som med Pasteur.
Möjligen bevistade Axel Munthe Charcots föreläsningar, men det behövde han
inte vara student för att göra. När boken om San Michele kom ut på engelska
hade Charcot hunnit avlida. Men hans son reagerade våldsamt mot påhoppen mot
hans far. Den 18 januari 1931 skrev han en ursinnig insändare i New York
Times Book Review som var ett angrepp på Munthes skildring av hans far och
av sina studier på Salpêtrière:
Han skriver att "Dr Munthe har otur av valet av datum. Jag var själv student
på Salpêtrière då och kan intyga att han inte tillhörde hans studenter och
att min far aldrig kände honom. Allt han säger om professero Charcot är
falskt eller översatt bokstavligen ur en en lögnaktig bok, skriven av en
författare som inte klarade proven".
Några år senare intygade Dr Adrien Loir, pasteurs systerson och assistent
under arbetet med de rabiessmittade bönderna som Munthe skildrar i sin bok,
att han aldrig stött på Munthe i sammanhanget.
Vad som är sant och osant vet vi fortfarande inte. Men när boken hösten 1934
utkom på franska var det i kraftigt censurerat skick, skriver Jangfeldt.
Kapitlen om Salpêtrière och hypnotismen var strukna liksom de flesta andra
referenser till Charcot; och avsnittet om Dr Péan, Höpital St.Louis
fruktansvärde slakare", saknas helt. Den fullständiga texten har än i dag
inte publicerats på franska.
Boken "En osalig ande" är mycket intressant och läsvärd. Jangfeldt ger de
flesta svaren till gåtan Axel Munthe, som fortfarande torde vara den mest
kände svenske läkaren som verkat utanför Sveriges gränser.
"En osalig ande" skiljer sig markant från tidigare böcker om Munthe genom
att den bygger på omfattande källmaterial: ett par tusen brev från, till om
Munthe som författaren under arbetets gång spårat upp i offentliga och
privata arkiv över hela världen samt opublicerade dagböcker och memoarer.
Boken ger därför en god helhetsbild av Axel Munthe både som person och
läkare, och hur han bar sig åt för att i sitt författarskap lägga till
rätta, pusslet om sitt eget liv.
Den enda pusselbiten som jag saknar är hur Axel Munthe lyckades finansiera
det underbara huset San Michele på ön Capri, som jag själv haft förmånen att
besöka några gånger, och som är det mest besökta svenska museet utomlands.
Men den gåtan kanske löses så småningom. När och om någon framtida
författare lyckas få kungafamiljen öppna de Bernadottska arkiven, som varit
det enda arkivet som varit helt stängt för Bengt Jangfeldt, när han skrev
boken om Axel Munthe och hans verk.
Mats Lönnerblad
Litteraturkritiker
