Onsdagen den 19 maj 2004 tvingas nordens största dagstidning Aftonbladet att på sin ledarsida erkänna, vad jag själv försökt hävda sedan några år tillbaka: att det svenska rättssamhället har kollapsat.

Medan Aftonbladet talar om enskilda fall, och i flera fall efterlyst opinion, mot de många kränkningar mot mänskliga rättigheter som Sverige gör sig skyldig till, anstränger jag mig  att i både dags- och fackpress att förklara de bakomliggande orsakerna till det svenska rättssamhällets kollaps.

Däremot är jag inte först med att varna för vad som skulle komma att hända, och som nu har hänt. Redan 1972 varnade advokaten och medborgarrättskämpen Lennart Hane (f 1931) i boken: "Smygande diktatur" (bokförlaget Novum 1972) för följderna av de politiska förändringarna i det svenska rättssamhället. Trots att Hane egentligen borde leva ett behagligt pensionärsliv, är han fortfarande aktiv och arbetar som advokat.

Lennart Hane är inte politiskt aktiv eller medlem i något politiskt parti. Däremot är han i likhet med mig styrelsemedlem i den svenska Medborgarrättsrörelsen, där jag sedan några år tillbaka är vice ordförande. Hane har förutom sin uppmärksammade bok: "Smygande diktatur" medverkat flitigt i fackpressen med artiklar om rättsväsendet i det forna Sovjetunionen och forna Tjeckoslovakien, samt skrivit en mängd civilrättsliga uppsatser, som givit eko långt utanför Sveriges gränser.

Egentligen tillkom hans bok av en slump. Författaren skulle i annat sammanhang studera rättsväsendet i en del öststater. Han kom därvid ingående att studera rättsväsendet och förvaltningsapparaterna i de forna länderna bakom järnridån liksom i Nazityskland. Det var så han fick ögonen på den politiska reformverksamheten i Sverige, som syftar mot ett annat håll än man officiellt vidgår.

Författaren väntade sig ingen blodig statskupp i Sverige. Han menar att man i det här landet arbetar med psykologiska metoder. Genom stressaktioner på olika plan har befolkningen bringats att okritiskt acceptera en lång rad lagreformer som på ett djupgående sätt påverkar det svenska rättssamhället, och den enskilde individens rätt och privatliv.

I sin bok analyserar Hane 60-talets lagstiftningsarbete i Sverige, liksom auktoritativa uttalanden av makthavande politiker och inflytelserika topptjänstemän. Genom saklig bevisföring påvisar han ur lagstiftningen - makt och inflytande -  alltmer drivits ur händerna på enskilda medborgare, för att i stället handhas av en grupp politiska elitmänniskor.

Han reagerar mot hur kompetensen hos ledamöterna inom Högsta domstolen (HD) i början av 70-talet förändrades genom en lagändring. Ämbetsmännen  i HD skulle i princip endast ägna sig åt prejudikatmål. Enligt honom innebär detta att Sveriges högsta rättsinstans sedan dess är utrustad med världens ömkligaste kompetens, om man jämför med andra demokratiska länder. Genom en annan lagändring passade man samtidigt på att minska antalet justitieråd.

Ändringar i rättegångsbalken har också gjort det betydligt svårare att överklaga till hovrätterna, eftersom man i princip infört förbud att i hovrättsrättegången införa nya omständigheter eller nya bevis. I praktiken är det detta som inneburit en rejäl beskärning av möjligheterna till rättelse i hovrätten av felaktiga domar i underrätten.

Här måste jag hålla med honom. Om inte den första rättsinstansen följer gällande lagregler, vilket sker allt oftare i både brottsmål och tvistemål, måste ju den som förlorat målet inför kommande förhandling i den högre rättsinstansen både kunna påvisa nya omständigheter och nya bevis för att < vinna målet i hovrätten, om han från början haft rätt i sakfrågorna.

Genom att vare sig få åberopa de faktiska förhållandena eller ny bevisning, är min egen uppfattning att  svenska domstolar inte längre följer de grundläggande regler för en "rättvis rättegång" som stipuleras i  Den Europeiska Konventionen (6art 1§) angående skydd de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen), som numera (sedan 1995) ingår i den svenska lagstiftningen.

I likhet med mig reagerar Lennart Hane också mot sättet att stifta lagar i Sverige och på vilket sätt  man tvingas tillämpa lagarnas politiska > förarbeten i våra domstolar.

Författaren menar också att vi svenskar är sedan åtskilliga generationer så bortskämda med att vår frihet och trygghet och vårt människovärde är skyddade att vi aldrig reflekterar över, vari skyddet egentligen består. Det ser vi tydligt i dag när svenskarna inte ens reagerar över det grova missbruket av den lagstiftande makten som i dag kommit att utgöra ett direkt hot mot vår frihet och människovärde.

De exempel som Aftonbladet pekar på i sin ledare visar tydligt hur det inte får gå till i ett rättssamhälle. Vad tidningen skriver om är det fall där de > politiska flyktingarna Muhammed el-Zari och Ahmed Agiza, som avvisades från Sverige till Egypten. För den svenska regeringen räckte det med försäkringarna från de egyptiska myndigheterna att de vid återkomsten skulle behandlas väl, så att Sverige inte bröt mot sin "folkrättsliga förpliktelser".

Det löftet bröt man mot så snart flyktingarna återkommit till Egypten. Bägge utsattes för tortyr.

Jag  rekommenderar gärna Lennart Hanes bok Smygande diktatur. Den är en knivskarp kritiskt juridisk analys om varför det det snett i det svenska rättssamhället. Författaren berättar också hur det kom sig att försämringen av  av det svenska rättssamhället inleddes, vilket också är intressant att veta. Nedrustningen av det svenska rättssamhället påbörjades redan under 60-talet.

Vad som gjorde att denna bok fortfarande inte rönt den uppmärksamhet som den förtjänar, beror nog på att Hane i boken också framför sin egen konservativa politiska analys kring vad som inträffat i det svenska samhället. De egna konservativa åsikterna som här framföres, upplever jag som lite väl starkt kryddade, även för min egen liberala smak.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt