Medan skandalerna som skakar finansmarknaden i USA håller de amerikanska tidningarna fullt sysselsatta, är det fortfarande dödstyst i svenska media kring Sveriges  genom tidernas största rättsskandal.

Oegentligheterna som förekom i Sverige under den svenska bankkrisen 1987 - 1993 som jag redan skildrat i mina två böcker "Från bankkris till börskris" och "Från folkhem till fattigstuga" (Bankrättsföreningen 2003 och 2004) orsakade
mycket större skada på företagsamheten i landet och på hela den svenska ekonomin för en överskådlig framtid.

Vad det visar är att det juridiska systemet fungerar i USA. I Sverige går politik före juridik. Hittills har 10 stora mäklarfirmor fått böta stora summor sedan den amerikanske åklagaren Eliot Spitzer tvingat dem att betala tillbaka 1,4 miljarder dollar för att de lurade sina kunder under den glada IT-yran i slutet av 90-talet.

De lurendrejare som härjade i Sverige under samma period och som bl a författaren Karl Ågerup på ett förtjänstfullt sätt beskriver i boken "Sagan om Adcore" (Stockletter, 2002) fortfarande är helt ostraffade. I boken berättar han hur Adcores internationella expansion bäddade för katastrofen i bolaget. Redan ett år efter det formella bildandet av Adcore rasade bygget ihop som ett korthus.

Andra  amerikanska bolag med upplåsta resultat gör att många VD:ar nu avtjänar långa och välförtjänta fängelsestraff. Bolaget Rite Aids VD Martin Grass avtjänar ett åttaårigt fängelsestraff för han både blåst upp resultatet i bolaget Rite Aid och förstört bevis. Andra som dömts för grova oegentligheter vice finanschefen i energibolaget Dynargy som nyligen dömdes till 24 års fängelse, Andrew Fastow finanschef i det skandalomsusade Enron, har dömts till 10 års fängelse, och Sam Waksal grundare till Imclone som dömts till 7 år fängelse för olagliga insidesaffärer i bolagets aktier.

Varför döms då inte ledningar och styrelserna i de svenska krisbankerna för de brott som dom begick under bankkrisen ? Svaret är att ledande politikerna från vänster till höger var med och sanktionerade brotten. I stället för att begära sig själva i konkurs som lagen föreskriver,  försatte de svenska bankerna sina skötsamma kunder i konkurs. Första Sparbanken som var på obestånd redan 1990, valde in Erik Åsbrink som styrelseordförande i banken, och fick genast en statlig garanti på 3,8 miljarder hösten 1991.

Redan den  1 februari 1990 visste alla om att Gota Bank inte skulle uppnå den lagstadgade kapitaltäckningsgrad. Trots detta fortsatte banken att bedriva verksamhet. I stället för att granska bankens tidigare bedrägliga bokföring fick banken stora kapitaltillskott från den nya aningslösa ägaren Trygg Hansa, som hade lurats att köpa banken. 1993 fick banken ytterligare en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor från staten.

Nordea (gamla Nordbanken) som också var på obestånd 1990 fick staten att garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor 1991. Trots att banken var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1.2 1990. Hans Dalborg som var VD i banken 1991 är fortfarande på fri fot. Redan några månader efter nyemissionen stod klart för alla att både de privata aktieägarna och staten blivit ordentligt bedragna i samband med Nordeas nyemission.

Ändå påbörjades den finansiella rekonstruktionen av Nordea först under hösten 1992. Det stod snart klart att det samlade kapitalbehovet väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder som man befarade att banken behövde bara några månader efter den olagliga nyemissionen. Banken fick därför i november 1992 ett nytt aktieägartillskott på 10 miljarder kronor.
De sammanlagda stödinsatserna till Nordea och Securum uppgår 51,2 miljarder. Ännu har ingen granskning gjorts av Nordeas eller de andra bankernas uppblåsta balansräkningar gjorts. Statsminister Göran Persson som satt med i Bankstödsnämnden och beviljades dessa väldiga anslag till de konkursmässiga krisbankerna, har inte ens påbörjat den oberoende utredning om bankkrisen, som riksdagen redan har beslutat om.

Den stora Bank of America, som tillät finansbolaget Canary Capital att fiffla och fuska med bankens aktiefonder, tvingades i mars 2004 att betala 375 miljoner dollar i sanktionsavgift. Det fiffel och båg som förekommer i Amerika och som nu avslöjats är således ingenting mot den stora rättsskandal och de förödande ekonomiska konsekvenserna, för både företagen och landet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt