Det var inte bara under den svenska bankkrisen 1987 – 1993 som fastighetsägare, företagare och privata drabbades av stora ekonomiska förluster på grund av bankernas agerande. Som ekonomiska rådgivare företräder bankerna i dag många gånger sina  kunder med lika klent resultat.

En av dem som drabbats av vårdslös ekonomisk rådgivning är företagaren Peter Bergren från Karlshamn.  I slutet av 1990 – talet ägde han ett blomstrande och vinstrikt företag med 13 anställda. Sedan han gjort optionsaffärer med Sparbanken i Karlshamn, har han i dag vare sig företag eller några anställda kvar. I stället tvingas han att processa med banken för att få tillbaka sina tillgångar.

På väg över Öresundsbron efter semestern sommaren 2000 förstod Peter Berggren vad som hade hänt. Då nåddes han och hans familj av ett mobiltelefonsamtal från banken som uppmanade honom att komma in till banken ögonblickligen. Han fick då veta att han låg 1,6 miljoner på minus  på sitt värdepapperskonto. I pur förfäran höll han på att köra av bron.

Vad som hade hänt var att fondchefen i banken som skulle förvalta Bergrens överskott på kort tid gjorde av med alla hans egna, hans hustrus och barns pengar. Kvar blev i stället en skuld på 1,6 miljoner. Den fanatiske fondchefen på banken hade på kort tid lyckats urholka hela hans depåkonto, utan att han blivit ordentligt informerad vilka affärer som gjordes i hans eget och i familjens namn.

Spekulerade bort tiotals miljoner för kunderna

Men det var inte bara Peter Bergren och hans familj som drabbades i Karlshamn med omnejd. Den ambitiöse och agressive fondchefen hade fått ett hundratal av bankens kunder att satsa på högriskbolaget Target Games. På bara några år lyckades banken spekulera bort tiotals miljoner för bankens kunder, utan att informera om vilka risker som finns vid optionsaffärer.

Bankens egen förklaring till affärerna   är vårdslösa kunder och vikande börs. Banken anser inte att den har något ansvar för de affärer som genomförts.

Sparbanken är inte ensam att göra dåliga affärer för sina kunder. Det har 93 –åriga Elisabeth Weidemark från Stockholm fått erfara. Hon förmåddes sälja hela sitt innehav i Ericsson-aktier för att kunna köpa försäkringar och fondandelar i Svenska Handelsbanken.

Genom den usla affären tvingades hon därigenom betala reavinstskatt med nästan 3 miljoner kronor, vilket kunde ha undvikits, samt gick därtill miste om den senare kursuppgången i Ericssoninnehavet med mellan 6 och 9 miljoner kronor.

Skadeståndsskyldigheten för åtgärder av den typ av kontraktsförhållande berör en högaktuell fråga om konsumentskydd, vilken ej är tillräckligt berörd i praxis, eftersom Högsta domstolen (HD) sällan prövar denna typ av ärenden.

Lagen om konsumentskydd vid finansiell rådgivning som trädde i kraft den 1 juli 2004  belyser hur konsumentskyddet skall kunna tillgodoses. Även regeringen vill förstärka konsumentskyddet, vilket framgår av det statliga betänkandet SOU 2003:71.

Den fråga som jag därför ställer mig är varför inte Högsta domstolen bryr sig om att pröva några av de ärenden som kommer upp ?

Överklagat till HD

Elisabeth Weidermark som förlorade sitt mål i både tingsrätt och hovrätt hade via sin advokat Lennart Hane överklagat till HD, som utan någon motivering inte brydde sig om att lämna prövningstillstånd. De Karlshamnsbor som blivit lurade av banken har inte hunnit lika långt i sina processer. Är det därför inte snart dags för HD att fastslå praxis i dessa viktiga ärenden ? 

Vad de rättsliga underinstanserna ofta glömmer bort är bankernas dubbla roll som både rådgivare och försäljare av egna produkter. Hittills har både tingsrätt och hovrätt visat en  avsevärd inkompetens i fråga om att bedöma vilka kvalifikationer och kunskaper en professionell rådgivare bör besitta, hur dessa skall förmedlas till kunden, och vilka intressen som banken företräder.

Självfallet måste också banken sätta sig in i de skattemässiga konsekvenserna i de affärer som de gör för sina kunder. För Elisabeth Weidermark var det ej känt att skattekostnaden var en helt onödig utgift på grund av att två av hennes tre arvingar (barn och barnbarn) var bosatta i Schweitz sedan närmare 30 år varför dubbelbeskattningsavtalet mellan Schweiz och Sverige var tillämpligt.

När det gäller skatterådgivning har HD  i NJA 1992 s 502 redan uttalat att en skatterådgivare har långtgående förpliktelser när det gäller att belysa tilltänkt transaktions skattekonsekvenser. Därför förstår jag inte varför vare sig underinstanserna eller HD vill tillämpa den praxis man själv tidigare beslutat skall gälla i fallet med Elisabeth Weidermark

När det gäller Peter Bergren och hans familj har banken äntligen ersatt hans hustru och barn för de förluster som gjordes. Men fortfarande har inte Bergrens eget mål kommit upp i tingsrätten, eftersom banken hela tiden begär uppskov.

Fortfarande, mer än tio år efter den svenska bankkrisen har HD, inte brytt sig om hur underinstanserna skall tolka alla mål kring felaktigt gjorda uppsägningar av krediter. Trots att det åligger bankerna att bevisa att säkerheterna har försämrats, brukar bankerna slippa ifrån hela bevisbördan i dessa mål. När det gäller bankernas rådgivaransvar bryr sig HD heller inte om att ta ställning till vilka regler som gäller.

Min uppfattning är därför att svenska domstolar i allmänhet och HD i synnerhet, måste börja skärpa sig när det gäller prövningen av finansiella mål.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt