Efter att under flera år följt bankkrisen och Skandiaskandalen, måste jag tyvärr konstatera när man väl kunnat lokalisera några av de skyldiga, har det varit lätt att köpa sig fri från allt ansvar. Det skriver Mats Lönnerblad.

Senast i raden är Lars Ramqvist som med styrelsens godkännande bara vill betala tillbaka 2,2 milj kr kronor i en uppgörelse med Skandia. Det var Ramqvist som var styrelseordförande i Skandia under åren 2000 — 2001, då han godkände att taket på det redan generösa bonusprogrammet Wealthbuilder lyftes bort.

Om beslutet att ta bort taket innebar att 546 miljoner kronor kunde betalas ut i bonus på framtida vinster, som man egentligen inte visste någonting om togs av hela styrelsen, måste dessa självfallet betraktas som ansvariga för vad de ställde till med. Trots att Skandias jurister kommit fram till att går att utkräva skadestånd från Ramqvist, avstår man ändå av någon märklig anledning.

Att åklagaren Christer van der Kwast nu avfört Lars Ramqvist från brottsutredningen måste därför betraktas som synnerligen anmärkningsvärt. Både med tanke på de miljardförluster som drabbat bolaget och livspararna och för den stora skada som aktieägarna lidit, på grund av Skandias tidigare styrelse och lednings agerande i olika sammanhang.

Lars Millberg som är chefjurist på Aktiespararna, menar att Lars Ramqvist borde stämmas på 546 miljoner kronor som är skadans storlek. Min uppfattning är att hela styrelsen i Skandia som borde bli solidarisk återbetalningsansvarig för de 546 miljoner som runnit ut ur Skandias kassa, om de övriga tillsammans med Ramqvist deltagit i beslutet.

Även när det gäller de stora ekonomiska förluster som uppkom under den svenska bankkrisen, 1987 — 1993 har ekonomiska uppgörelser kunnat ske i godo, med några av de mest belastade. Rune Barneus, tidigare VD:n i Nordea (gamla Nordbanken ) och Gabriel Urwitz (tidigare VD i Gota AB) har hittills sluppit alltför lindrigt undan, genom att bara behövt återbetala några miljoner vardera, som kunde dras från deras generösa fallskärmsavtal.

De har även sluppit undan allt straffansvar, trots de hiskliga ekonomiska följderna av bankkrisen, för både allmänheten och företagen. Bara stödinsatserna till Nordea och de statliga "skräpkreditföretagat" Securum uppgick till 51,2 miljarder kronor.

Vad många fortfarande inte känner till är att både allmänheten och företagen ytterligare straffats för att bankerna misskötte sig. Förutom de direkta kapitalinsatserna till bankerna under krisen på mer än 60 miljarder kronor, tvingade politikerna hela svenska folket, att "som grädde på moset" betala in ytterligare ca 20 miljarder per år i 3-procentigt "extra räntepåslag", ända fram till slutet av 90-talet.

Den slutsats man måste dra är — om man bara är tillräckligt mäktig — går det bra att köpa sig fri från både skadestånds— och straffansvar i Sverige. Dessutom kan de misskötta bankerna och bolagen bli belönade med feta bonusar och extratilldelning av ränteintäkter om misskött sig tillräckligt och sedan sköter sina kort på rätt sätt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt