[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När svenska direktörer går på bonusjakt
Av Mats Lönnerblad - Västerbottens - Kuriren  - 15 februari 2005

När Skandias chefjurist Jan-Mikael Bexhed skriver direktiven för utredningen hur Skandiaskandalen skall skötas, framgår det redan av utkastet att styrelsen i Skandia önskar att utredarna inte skall begära ut några siffror för det sålda American Skandia, från köparen Prudential. När man läser boken: Guldregn – Sagan om Skandia (Bonnier Fakta, 2004) är det lätt att förstå varför.

De flesta branschbedömare beskriver försäljningen av American Skandia till försäkringsjätten Prudential som århundradets affär. Strax efter försäljningen i niomånadersrapporten för 2003, kan Prudential redovisa en avkastning av 27 procent på det satsade kapitalet. Då värderas det forna American Skandia till över 2,4 miljoner dollar.

Efter detta fortsätter bara framgångarna. I halvårsrapporten skriver ordförande och VD (CEO) Arthur Rye i Prudential att kvartalet luftes av ett starkt resultat från annuitetsaffären, som fått en rejäl skjuts av American Skandia-köpet, som konsekvent levt upp till förväntningarna redan under det första året i försäkringsbolagets ägo.

Vilka som får stå med skammen och bitterheten för att Skandia efter mer än tio års ägande fick lämna ifrån sig hela makten och ägandet för en spottstyver av det verkliga värdet framgår med önskvärd tydlighet av författarparet Bengt Carlsson och Sophie Nachemsons lovvärda försök att berätta om alla turerna i Skandia i boken Guldregn – Sagan om Skandia.

Den fråga som man ställer sig när man läser boken är hur det kunde gå så illa med en från början lysande affärsidé som under lång tid visat sig fungera i praktiken ? Eftersom svenska ekonomijournalister i både affärspress och dagspress som regel är räddhågade, svarar inte Carlsson och Nachemson-Ekwall inte ordentligt på denna fråga. Läsaren tvingas därför själv bilda sig en uppfattning kring vad som står i boken.

Att de amerikanska medarbetarna är upprörda över att något som tagit över tio år att bygga upp slumpats bort till vrakpris är lätt att förstå. Prundential får ju köpa American Skandia för drygt 1 miljard dollar. För Skandia blir detta en finansiell praktskandal som huvudaktörerna kommer att få svårt att förklara bort.

Den utsparkade VD:n Lars Eric – Petersson skyller på Hans Dalborg som var VD för Skandia International på den tid då de stora belöningsprogram för de anställda i ledningen klubbades igenom, medan Dalborg nog anser att det var Lars Eric Petersson som förstörde American Skandia.

Det svar som jag vill ge efter att ha läst boken ordentligt är att det nog är lika goda kålsupar bägge två, vilket också kan sägas om många av de rådgivare de har umgåtts med och som får sägas vara ansvariga för de mer eller mindre olagliga internaffärer som Skandia genomfört under denna period.

Den tidigare VD:n i Skandia Björn Wolrath hade en alldeles egen syn på institutionellt aktieägande. Han talade öppet om att försäkringsbolagen behövde bli aktiva ägare, som enbart agerade för försäkringstagarnas bästa. Då dessa idéer också framfördes ansågs det vara ultraradikala synpunkter.

Redan 1981 kritiserade Wolrath Wallenberg- och Handelsbankssfären dominerande i Ericsson. Det skapade stora rubriker. Jag undrar vad han skulle sagt om handläggningen av Skandia sedan Lars –Eric Petersson tagit över ledarskapet.

Min egen uppfattning efter att ha läst boken är att Björn Wolraths skapelser den engelska Skandia Life och American Skandia kunde slutat på ett helt annat sätt, om man haft entreprenörer i den svenska ledningen i stället för tjänstemän, som i likhet med banktjänstemännen under bankkrisen bara verkade för sitt eget bästa, och som heller inte verkade förstå de affärsmässiga sammanhangen kring vilket ansvar man har för sina kunder.

Med facit i handen delas nog den uppfattningen av de flesta internationella bedömare. Både amerikanarna och britterna lät sig heller inte styras av den svenska ledningen, vilket var det som ledde fram till de omsättningsmässigt makalösa framgångarna i både det amerikanska och engelska bolaget.

Paul Bradshaw som satt i ledningen för det engelska bolaget Skandia Life var inte imponerad av Hans Dalborgs försäkringskunskaper. Dalborg talade mest talade om övergripande affärsstrategier medan Bradhaw talade detaljer. Bradshaw är känd som en gudabenådad aktuerie. Dalborgs svenska ekonomie doktors examen smällde inte högt i den brittiska försäkringsvärlden.

Idén med att koppla bonusprogram till värderingsmodellen embedded value som kom att slå rot i sparrörelsen visade sig också från början vara en korkad idé. Bara i Storbritanien tvingades Skandia att betala ut 80 miljoner pund, eller 1,1 miljarder kronor i bonusar för åren 1997 – 1992.

Det stora problemet med embedded value, skriver författarna, visade sig också när börskurserna föll efter år 2000. Då, om inte förr, stod det klart att embedded value inte är någon vanlig redovisningsmetod. Det har inget att göra med företagets verkliga kassaflöde. Det är ett styrsystem som kontrollerar lönsamheten.

De utbetalade bonusbetalningarna baserade på embedded value och goodwill reducerar värdet i bolaget i motsvarande mån. Sådant har man inte i Storbritanien. De tidigare styrelserna och ledningarna i svenska Skandia har från början godkänt att man tillåtit plundringen av de utlandsägda bolagen. Vilka effekter detta har haft för bolagens utveckling vill man självfallet inte utreda. Därför ingår det inte heller i styrelsens direktiv till utredarna.

Utredningen av Skandiaskandalen påminner därför mycket om de utredningar man gjorde kring bankkrisen 1987 – 1993 , där styrelsen för Nordea (gamla Nordbanken) också lyckades svära sig fri.

Knepet som man använde sig av var detsamma som under bankkrisen. Man använde sig t o m av samma utredare. Advokaten Otto Rydbeck som också utredde ansvaret för Nordea styrelse som inlämndades den 15 oktober 1993 och den 10 mars 1994, innehöll ingen kritik mot vare sig ledning eller styrelse för att man under en mycket lång period inte uppfyllde sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, trots att det var detta som sänkte bankerna.

Inte heller har Otto Rydbeck utrett vilken konsekvens gamla styrelsens beslut för de olika olagliga utdelningarna till ledande befattningshavarna fått för Skandias fortsatta utveckling.

Min uppfattning är att detta måste betraktas som anmärkningsvärt, med tanke på att det var därför som man till sist tvingades avyttra guldägget American Skandia till Prudential för en spottstyver av bolagets verkliga värdet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt


Västerbottens Kuriren

Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida