Om hur ledningen i försäkringsbolaget Skandia stjäl från sina kunder har författaren Jan Guillou  skrivit en uppmärksammad roman, med samma titel som denna rubrik. Bankernas stölder från konsumenter, har författaren Lars Ohlsson, under de tre senaste åren skildrat  i tre faktaböcker. Hur bankerna tillåts stjäla tillgångar från företagen under bankkrisen 1987 – 1993, har jag under samma period själv beskrivit i tre böcker.

Trots att bankernas stölder från företagare och konsumenter, både är mer omfattande  och fått så mycket större ekonomiska konsekvenser för Sverige, har alla dessa böcker hittills inte givit samma eko och genklang som Jan Guillous enda roman. Det visar en gång för alla,  att fria fantasier säljer bättre en verkligheten. Den svenska allmänheten verkar inte heller bry sig i samma omfattning. Vare sig om det är företagare eller konsumenter som blir drabbade av bankernas rån.

En annan orsak kan vara att den f  d finansministern Erik Åsbrink, genom bildandet av den famösa Etik- och förtroendekommission lyckats i sin desperata ansträngning, att försöka förvirra begreppen för den svenska allmänheten. Då brukar företagarna vara ett tacksamt objekt att attackera.

Förtroendekommissionen tillsattes av regeringen hösten 2002, med Erik Åsbrink som ordförande. Uppdraget var att ta fram ett åtgärdspaket för att återupprätta förtroendet för det svenska näringslivet.

Det var inte detta uppdrag som regeringen fått av riksdagen. Riksdagsbeslutet som regeringen skulle verkställa, var att tillsätta en oberoende kommission som skulle utreda vad som hände under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. När 60.000 företagare orättfärdigt fick sina krediter uppsagda och försattes i konkurs och 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Slutbetänkandet ”Näringslivet och förtroendet” kom efter två år, i april 2004.  När Erik Åsbrink visar upp ett nytt regelverk för bolagsledningar, ifrågasätts med rätta hans roll som etikkommissionär. Erik Åsbrink var ju tidigare ordförande i den kraschade Första Sparbanken och skulle ju själv utredas av för sin roll under bankkrisen. I stället flyttar han fokus genom den nya koden för företagsstyrning. Det har han redan tjänat en rejäl slant på.

Resultatet av alla dessa byråkratiska utredningar har nu blivit det nyinrättade Kollegiet för svensk bolagsstyrning. Kollegiet har fått Hans Dalborg som första ordförande. Dalborg var tidigare VD för statliga Nordbanken under sista delen av bankkrisen. För närvarande är han också ordförande för delstatliga Nordea.

Hans Dalborg  var en av de största aktörerna under bankkrisen och  en av dem som borde utredas ordentligt. Både  för sitt agerande under krisen, när han desinformerade alla bankens kunder om bankens obeståndssituation, samtidigt som han lurade såväl aktieägare som riksdagen om bankens verkliga kapitalbehov, i samband med bankens nyemission 1991.

Både Hans Dalborg och Erik Åsbrink satt med i kreditutskotten för Nordbanken och Första Sparbanken, när man i största hemlighet sålde ut Börje Ramsbros livsverk System 3R för en 1 krona, medan han  fortfarande ägde bolaget. Företaget var vare sig på obestånd eller hade misskött sina åtaganden mot bankerna.

Dalborg och Åsbrink kunde ostört och hittills ostraffat driva de bägge konkursfärdiga bankerna vidare genom att beslagta bankkundernas tillgångar trots att de var skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning, och försätta bankerna i konkurs.

Hans Dalborg var dessutom med och genomförde den olagliga uppdelningen av krediterna i banken, vilket gjorde att man ostört först kunde säga upp krediter för skötsamma företagare,  och sedan flytta bolagen till de statliga ”skräpkreditföretagen” där handläggarna fick provision för att likvidera bolag. Alla de företagare som blev utsatta för denna omilda behandling blev plundrade två gånger. Först av banken som lade beslag på alla likvida tillgångar, och sedan av det statliga skräpkreditbolaget Securum som sålde tillgångarna vidare.

Den fråga som jag ställer mig efter att ha tagit del av det mesta av det som utretts, är inte hur denna kod skall följas av bolagen, eftersom aktiebolagslagen reglerar det mesta. Den fråga som jag ställer mig, och som jag nu vill ha svar på, är när regeringen tänker sluta att slå blå dunster i ögonen på allmänheten, genom att utreda frågor om företagens heder, som inte riksdagen har begärt, när det är bankerna och politikerna som varit ohederliga.

När tänker regeringen tillsätta den oberoende kommissionen som skall utreda alla olagligheter som bankerna och politikerna från vänster till höger begick under bankkrisen ? I våra fall räcker inte med att ställa bankerna och politikerna vid skampålen. De fastighetsägare och företagare som drabbades kräver fortfarande ekonomisk upprättelse.


Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt