Det var inte bara under den svenska bankkrisen
1987 – 1993 som fastighetsägare, företagare och privata drabbades av stora
ekonomiska förluster på grund av bankernas agerande. Som ekonomiska
rådgivare företräder bankerna i dag många gånger sina kunder med lika klent
resultat.
En av dem som drabbats av vårdslös ekonomisk rådgivning är företagaren Peter
Bergren från Karlshamn. I slutet av 1990 – talet ägde han ett blomstrande
och vinstrikt företag med 13 anställda. Sedan han gjort optionsaffärer med
Sparbanken i Karlshamn, har han i dag vare sig företag eller några anställda
kvar. I stället tvingas han att processa med banken för att få tillbaka sina
tillgångar.
På väg över Öresundsbron efter semestern sommaren 2000 förstod Peter
Berggren vad som hade hänt. Då nåddes han och hans familj av ett
mobiltelefonsamtal från banken som uppmanade honom att komma in till banken
ögonblickligen. Han fick då veta att han låg 1,6 miljoner på minus på sitt
värdepapperskonto. I pur förfäran höll han på att köra av bron.
Vad som hade hänt var att fondchefen i banken som skulle förvalta Bergrens
överskott på kort tid gjorde av med alla hans egna, hans hustrus och barns
pengar. Kvar blev i stället en skuld på 1,6 miljoner. Den fanatiske
fondchefen på banken hade på kort tid lyckats urholka hela hans depåkonto,
utan att han blivit ordentligt informerad vilka affärer som gjordes i hans
eget och i familjens namn.
Spekulerade bort tiotals miljoner för kunderna.
Men det var inte bara Peter Bergren och hans familj som drabbades i
Karlshamn med omnejd. Den ambitiöse och aggressive fondchefen hade fått ett
hundratal av bankens kunder att satsa på högriskbolaget Target Games. På
bara några år lyckades banken spekulera bort tiotals miljoner för bankens
kunder, utan att informera om vilka risker som finns vid optionsaffärer.
Bankens egen förklaring till affärerna är vårdslösa kunder och vikande börs.
Banken anser inte att den har något ansvar för de affärer som genomförts.
Sparbanken är inte ensam att göra dåliga affärer för sina kunder. Det har 93
–åriga Elisabeth Weidemark från Stockholm fått erfara. Hon förmåddes sälja
hela sitt innehav i Ericsson-aktier för att kunna köpa försäkringar och
fondandelar i Svenska Handelsbanken.
Genom den usla affären tvingades hon därigenom betala reavinstskatt med
nästan 3 miljoner kronor, vilket kunde ha undvikits, samt gick därtill miste
om den senare kursuppgången i Ericsssoninnehavet med mellan 6 och 9 miljoner
kronor.
Skadeståndsskyldigheten för åtgärder av den typ av kontraktsförhållande
berör en högaktuell fråga om konsumentskydd, vilken ej är tillräckligt
berörd i praxis, eftersom Högsta domstolen (HD) sällan prövar denna typ av
ärenden.
Lagen om konsumentskydd vid finansiell rådgivning som trädde i kraft den 1
juli 2004 belyser hur konsumentskyddet skall kunna tillgodoses. Även
regeringen vill förstärka konsumentskyddet, vilket framgår av det statliga
betänkandet SOU 2003:71.
Den fråga som jag därför ställer mig är varför inte Högsta domstolen bryr
sig om att pröva några av de ärenden som kommer upp ?
Överklagat till HD
Elisabeth Weidermark som förlorade sitt mål i både tingsrätt och hovrätt
hade via sin advokat Lennart Hane överklagat till HD, som utan någon
motivering inte brydde sig om att lämna prövningstillstånd. De Karlshamnsbor
som blivit lurade av banken har inte hunnit lika långt i sina processer. Är
det därför inte snart dags för HD att fastslå praxis i dessa viktiga ärenden
?
Vad de rättsliga underinstanserna ofta glömmer bort är bankernas dubbla roll
som både rådgivare och försäljare av egna produkter. Hittills har både
tingsrätt och hovrätt har visat en avsevärd inkompetens i fråga om att
bedöma vilka kvalifikationer och kunskaper en professionell rådgivare bör
besitta, hur dessa skall förmedlas till kunden, och vilka intressen som
banken företräder.
Självfallet måste också banken sätta sig in i de skattemässiga
konsekvenserna i de affärer som de gör för sina kunder. För Elisabeth
Weidermark var det ej känt att skattekostnaden var en helt onödig utgift på
grund av att två av hennes tre arvingar (barn och barnbarn) var bosatta i
Schweitz sedan närmare 30 år varför dubbelbeskattningsavtalet mellan Schweiz
och Sverige var tillämpligt.
När det gäller skatterådgivning har HD i NJA 1992 s 502 redan uttalat att en
skatterådgivare har långtgående förpliktelser när det gäller att belysa
tilltänkt transaktions skattekonsekvenser. Därför förstår jag inte varför
vare sig underinstanserna eller HD vill tillämpa den praxis man själv
tidigare beslutat skall gälla i fallet med Elisabeth Weidermark
När det gäller Peter Bergren och hans familj har banken äntligen ersatt hans
hustru och barn för de förluster som gjordes. Men fortfarande har inte
Bergrens eget mål kommit upp i tingsrätten, eftersom banken hela tiden begär
uppskov.
Fortfarande, mer än tio år efter den svenska bankkrisen har HD, inte brytt
sig om hur underinstanserna skall tolka alla mål kring felaktigt gjorda
uppsägningar av krediter. Trots att det åligger bankerna att bevisa att
säkerheterna har försämrats, brukar bankerna slippa ifrån hela bevisbördan i
dessa mål. När det gäller bankernas rådgivaransvar bryr sig HD heller inte
om att ta ställning till vilka regler som gäller.
Min uppfattning är därför att svenska domstolar i allmänhet och HD i
synnerhet, måste börja skärpa sig när det gäller prövningen av finansiella
mål.
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt
