1937, mitt under den värsta Stalinepoken beordrade den sovjetiska politbyrån de lokala partisekreterarna att arrestera, förvisa eller skjuta ”de mest fientliga antisovjetiska elementen”. Både politisk engagerade och vanliga människor med politiskt avvikande uppfattning skulle komma att dömas och straffas av partiska domstolar och tribunaler.

Målet var en gång för alla att en gång för alla göra slut på samtliga folkfiender och dem som inte gick att uppfostra till socialism, och därigenom skynda på klasskrankornas försvinnande i syfte att inrätta det kommunistiska paradiset på jorden för massorna.

Under denna turbulenta epok bodde en ung flicka i Stalintidens Moskva som hette Nina Lugovskaja. För några år sedan hittade man i den ryska säkerhetspolisen arkiv en dagbok, som hon hade skrivit under denna tid. Den påbörjades 1932 när hon bara var tretton år, och avslutades 1937 när hon arresterades. Med dagboken och brev som bevis dömdes hon, hennes två systrar och hennes mor till fem års straffarbete för ”kontrarevolutionär aktivitet”, följt av sju års exil i Sibirien.

Den bittra erfarenheten tystade henne för alltid. I stället för att bli författare som hon hade drömt om blev hon konstnär. Hon dog 1993. Hennes dagbok – är en rysk motsvarighet till Anne Franks dagbok (som nyss utkommit i oavkortad version, Norstedts 2005). Nina Lugovskajas bok Jag vill leva finns nu också utgiven på svenska i översättning av Magnus Dahnberg ( Wahlström & Widstrand, 2005)

Nina anklagades för att ha förberett en terroraktion mot Stalin, som ett försök att hämnas behandlingen av sin far som redan tidigare hade arresterats. Som grund anfördes hennes egna dagboksanteckningar där hon i klara och tydliga ordalag förbannar Stalins egen terrorverksamhet mot både oliktänkande och oskyldiga.

I ett avsnitt kan man läsa hur Nina flera dagar låg i sängen och bara drömde om att få döda Stalin. När jag läser dessa rader hennes dagbok blir jag förvånad över att både hon och familjen kom så lindrigt undan. Mot Stalins skräckvälde i det forna Sovjetunionen reagerade hon lika starkt som hon skriver. Om Stalin uttrycker hon sig utan några förmildrande omsvep: ”Hans löften, diktatorn, fähunden och svinet, de eländige georgien, som stympat Ryssland… Jag knöt händerna i raseri. Döda honom, så fort som möjligt ! Hämnas för mig och min far.”

Boken Jag vill leva hjälper till att underlätta förståelsen av denna period i Sovjetunionen som delvis sammanföll med Hitlers envälde i Tyskland. Medan Hitlers förföljelser och mord på judar brukar kallas för genocid (folkmord) brukar Stalins skräckregim betecknas som democid (mord på det egna folket) – Stalin förvandlade klasskampen till förföljelser och mord på oppositionella.

Tonåringens dagbokssidor är fyllda av häftiga och oförsonliga uttalande mot bolsjevikerna och sovjetmakten, som delvis kan förklaras med föräldrarnas politiska engagemang. Fadern var medlem i det Socialrevolutionära partiet. (ett vänsterparti som 1917 som kom att konkurrera om makten med Lenins bolsjevikpart) Han ställdes ett flertal gånger inför rätta för sin aktiva politiska verksamhet. Som ekonom befann sig fadern på kollisionskurs med kommunisterna. Han arbetade aktivt för införande av NEP, den Nya Ekonomiska politiken, med ökat inslag av marknadsekonomi.

Efter tsarmaktens fall i Ryssland i februari 1917 engagerade sig hennes far än mer aktivt i politiken på riksnivå. När regeringen flyttade till Moskva 1918 flyttade familjen också dit, och den 25 december föddes den yngsta dottern, Nina. Två månader senare, den 11 februari 1919 arresterades hennes far tillsammans med de övriga ledande företrädarna för det Socialrevolutionära västerpartiet, men frigavs senare sedan han anslutit sig till partiets legalistiska flygel, som förhöll sig lojal mot de makthavande bolsjevikerna.

I sin dagbok speglar Nina Lugovskaja en tid fylld av hungersnöd och förtvivlan. Dödstalen för denna självförvållade svält vars enda syfte var att få Sovjetunionens planekonomiska system att fungera, låg så högt som närmare 10 miljoner döda, en tragedi som bara kan jämföras med den nazistiska och maoistiska terrorn. Hon berättar om vilka underliga ting som sker i landet. Om svält och kannibalism. Hur landsortsstäderna är fulla av svältande bönder i trasor. Man hinner inte ens städa bort alla liken från gatorna.

Skolflickan Ninas många beskrivningar hur det hårda livet i Sovjetunionen gestaltar sig är talande. Moskva knorrar. I de många matköerna står arga , hungriga och trötta människor som skäller på makten och förbannar livet. Ingenstans hör hon ett ord till försvar för de hatade bolsjevikerna. I hårda ordalag kritiserar hon Sovjetstaten, som efter att först skoningslöst ha krossat affärsmännen som etablerade sig under den Nya ekonomiska politiken på tjugotalet, sedan skapar sina egna statliga affärsidkare.

Beskrivningen av faktiska realiteter från en så ung flicka känns både vågat och utmanande. Jag häpnar över hennes brådmogenhet och intelligens när det gäller politiska realiteter. Det är lätt att känna sympati med henne och samtidigt dela hennes avsky och rädsla för de vidrigheter hon tvingas uppleva.

Faktiska omständigheter som hon inte själv råder över, gör att hon känner sig inkapslad och snärjd i ett system som hon inte vill tillhöra, men som hon ändå aldrig förmår att bryta sig ur.

Anne Franks dagbok i översättning till svenska av Per Holmer (Norstedts, 2005) är ett av de allra viktigaste dokumenten från den tyska Förintelsen och förföljelser av judar i både Tyskland och utomlands. Den utkom i förkortad version 1947. Nu ges för första gången ut i sin helhet på svenska.

Boken handlar om Anne Frank och hennes familj som flydde undan nazisterna och gömde sig i en lagerlokal i centrala Amsterdam i två år. Anne Frank föddes den 12 juni 1929. Tills hon var fyra år bodde hon i Frankfurt. Sedan tvingades familjen att flytta till Holland 1933. Undan förföljelserna av judarna i Tyskland.

Anne Frank var bara tretton år när hon och hela hennes familj och några släktingar och bekanta tvingades gömma sig för att överleva nazisternas förföljelser i Holland. I hennes dagbok får vi följa hur hon, trots sin påtvingade isolering på ett fantastiskt sätt både lyckas skildra den yttre omvärlden, och hennes eget liv i isolering tillsammans med åtta andra personer, som kämpar mot hunger och den ständiga rädslan för att bli upptäckta och dödade.

I augusti 1944 avslöjades gömstället. Anne Frank dog i koncentrationslägret i Bergen–Belsen tre månader före sin sextonårsdag.

Efter progromerna 1938 flydde Anne Franks bägge morbröder och hamnade i trygghet i Nordamerika. Redan två år senare tog all frihet slut alla judar i Tyskland. Först kom kriget, sedan kapitulationen och tyskarnas inmarsch. Det verkliga eländet för judarna tog sin början.

De diskriminerande judelagarna gjorde livet svårt för judarna både i Tyskland och i de ockuperade länderna. Anne Frank berättar om hur det gick till när hennes frihet försvann. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl 15.00 – 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen.

Judar får får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis –, landhockey – eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får offentligt inte utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen., inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor. Kort sagt friheten blev så starkt beskuren att de flesta judar inte tordes göra någonting alls.

Sedan följde händelserna slag i slag. Först den stora plundringen av judarna. Sedan deportationen och förintelsen av många judar. Att inte fler tyskar opponerade sig mot dessa omänskliga tvångsåtgärder och vidrigheter, har aldrig upphört att förvåna mig.

Den mest trovärdiga förklaringen hur detta kunnat ske utan några större protester ger den tyske historikern Götz Aly när han i den tyska nyligen utkomna men ännu ej till svenska översatta boken: Hitlers Volksstaat, Raub, Rassenkrieg und Nationaler Sozialismus (S Fischer Förlag, Tyskland, 2005) där han förklarar vad det beror på.

Götz Aly menar är att majoriteten av tyskarna tjänade ekonomiskt på Hitlers plundringar, så länge landet hade framgång i uppbyggnaden av landet och i kriget. Det var därför det bara förekom enstaka lama protester i det egna landet mot det utrotningskrig som Hitler förde mot judarna och oliktänkande.

Själv delar jag Alys uppfattning. Hitler –Tyskland måste betraktas som största plundrarstaten i modern tid. Genom att det tyska folket tjänade på naziregimens plundring av både judar och ockuperade stater framstår Götz Alys förklaring till den starka tyska uppslutningen kring regeringens avskyvärda politik som mycket trovärdig.

Den nationalsocialistiska regimen i Tyskland under åren 1933 – 1945 måste betraktas som en slags ”bekvämlighetsdiktatur” där oppositionen låter allting ske, så länge det gynnar den stora majoriteten.

Om dessa händelser i Tyskland och det ockuperade Holland förde Anne Frank dagbok från den 12 juni 1942 till den 1 augusti 1944. Från början skrev hon sina brev enbart för sig själv.

Våren 1944 när hon hörde undervisningsministern i exil, Bolkestein tala på Radio Oranje (Holländs radiosändare stationerad i London som var organ för exilregeringen) bestämde hon sig för att efter kriget publicera en bok baserad på dagboken.

Det är lätt att känna odelad sympati med Anne Frank när hon skriver varför det inte finns någon större fiendeskap på jorden, än den mellan tyskar och judar. Hon berättar hur rädd hon själv är för att själv hamna i händerna på de värsta bödlar som världen någonsin skådat. Hennes rädsla visar sig ju vara befogad. När gömstället till sist avslöjas avrättas de allihop. Bara för att de är judar.

Den starka och självupplevda berättelsen i dagboken om hennes alltför korta liv känns även i vår tid mycket viktig. Jag känner stor tacksamhet mot hennes far Otto Frank, som efter hennes död, hade styrkan för att tillmötesgå sin dotters önskan, att publicera hennes dagbok som i dag äntligen finns utgiven i oavkortad version.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Skribent i finansrätt