Världskonferensen i Wien 1993 borde utgöra en milstolpe i arbetet med skydd för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Den deklaration och handlingsplan som antogs av konferensen gav tydliga anvisningar för regeringarna. Direktiv som inte får misstolkas.

Där finns en uppmaning till alla stater att se till att de olika konventioner som finns för mänskliga rättigheter verkligen följs upp av regeringarna. Staterna rekommenderas att upprätta nationella handlingsplaner i syfte att identifiera åtgärder för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.

När den svenska regeringen presenterat den första nationella handlingsplanen visar det sig att de fundamentala rättigheter som fortfarande inte uppfylls i landet inte ens finns upptagna för att åtgärdas i regeringens plan.

Regeringen överlämnade denna plan till riksdagen genom Göran Persson och Britta Lejon redan den 24 januari 2002. Men fortfarande har jag inte sett några kommentarer till denna skrift i pressen om innehållet till denna treåriga nationella handlingsplan.

Eftersom bilaga 4 i handlingsplanen också nämner alla de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat borde självfallet planen inkludera de uppenbara brister som finns i vårt land och där de viktigaste konventionsbestämmelserna fortfarande inte är införlivade.
Själv tänker jag genast på Den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som trädde i kraft den 3 september 1953.

Europakonventionen införlivades i den svenska lagstiftningen först i samband med Sveriges inträde i den europeiska unionen (EU). Och till vissa delar följs fortfarande inte i konventionen i Sverige.

Det gäller framför allt frågan om äganderätten som finns reglerad i ett tilläggsprotokoll som Sverige godkände den 17 april 1953. Redan i artikel 1 framgår tydligt att envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt och att ingen må berövas sin egendom.

I Perssons handlingsplan nämns ingenting om hur äganderätten kan stärkas i landet, vilket måste betraktas som märkligt med tanke på vad entreprenörer och företagare råkade ut för under den svenska bankkrisen 1987 — 1993.

Det kan knappast ha undgått Persson att 60 000 skötsamma företagare helt oförskyllt blev av med sin egendom och plundrade in på bara kroppen av både krisbankerna och staten.

Det är väl heller inte okänt för politikerna att "uppenbarhetsrekvisitet", som finns inskrivet i den svenska lagstiftningen, gör livet surt för många företagare. Det innebär att staten måste ha handlat uppenbart felaktigt för att det skall gå att få några rättelser i domstol när staten begår fel mot den enskilde näringsidkaren.

Jag känner inte till något annat större kulturland som har ett sådant rekvisit i sin lagstiftning och där lagstiftningen tillämpas på samma undermåliga sätt som i Sverige. Denna hemmagjorda regel strider uppenbart Europakonventionens grundläggande bestämmelser.

Frågan om äganderätt handlar ju också om näringsfrihet och det industriella rättsskyddet. I den nationella planen nämns inte ett ord om hur dessa rättigheter skall kunna förbättras.

Viktiga frågor om den materiella äganderätten brukar alltid hamna utanför diskussionerna i det socialdemokratiska partiet. Det märks också i den svenska handlingsplanen som inte med ett ord tar upp dessa viktiga frågor.

Inte heller talar skrivelsen i klartext om vilken gräns som finns för statens maktutövning mot enskilda. Och hur justitiedepartementet tänker göra för att "rätten till en rättvis rättegång" enligt Europakonventionens bestämmelser skall kunna uppfyllas, när domstolarna inte längre hinner uppfylla sina skyldigheter och målen samlas i allt större travar.

Mitt huvudargument mot planen är att den i huvudsak fokuserar på sociala rättigheter i stället för att ta upp de juridiska skyldigheter som staten har mot den enskilde och som fortfarande inte uppfylls.

För att den nationella handlingsplanen skall bli trovärdig måste det industriella rättsskyddet stärkas, och regeringen måste se till att börja värna om äganderätten i Sverige.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen