Redan 1997 skrev jag i Dagens Nyheter ( DN 1997-06-17 ) om att svenska domare måste följa EG-rätten. Såväl EG-domstolen i Luxemburg som Europadomstolen i Strasbourg har redan i en rad domar fastställt i många fall att den enskildes rätt går före statens. I Sverige får svenska staten nästan alltid rätt i domstol, även när staten begår grova fel.

Först den 13 oktober 2004 får jag äntligen rätt i sak, när EU- kommissionen i ett s k motiverat yttrande, starkt kritiserar rättsinstanserna i Sverige för att inte begära förhandsbesked i tillräcklig omfattning.

Att svenska domare, från Högsta domstolen (HD) och neråt har en helt annan uppfattning och fortfarande dömer ”efter svenska mått” är anmärkningsvärt och beklagligt. Min uppfattning som redan kommit till uttryck i mina 3 senaste böcker: ”Från bankkris till börskris” (2003) ”Från folkhem till fattigstuga” (2004) och ”Nollkoll” ( 2005) visar att det beror på den starka politiska styrningen, som kommer till uttryck i lagarnas politiska förarbeten.

Och av den mycket ”rättspositivistiska” inställningen till lagstiftningen som sedan decennier dominerar rättsväsendet i det socialdemokratiska Sverige. Det är detta som  resulterar i att staten ständigt gynnas och att den enskilde så ofta kommer i kläm.

Otaliga belägg visar att domstolarna inte längre förmår att döma på ett korrekt sätt, på grund av otydliga skrivna och ofta motsägelsefulla svenska lagar. Det är inte längre ovanligt att alla tre rättsinstanserna i Sverige dömer fel, och inte ens följer gällande lagstiftning.

Följden efter Sveriges inträde i EU, blir att allt fler mål samlas på hög. Domstolarna hinner inte längre med sitt arbete. Rätten till en rättvis rättegång inom rimlig tid, som står inskriven i Europakonventionens bestämmelser, gäller fortfarande inte i Sverige. Domstolarna kan inte garantera medborgarna ett rättssäkert och effektivt domstolsförfarande.

Domarna borde därför följa EG-rätten, i stället för politikernas bisarra och motsägelsefulla anvisningar som finns i inskrivna förarbetena. I dag är det EG-rätten och de olika artiklar som finns inskrivna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som gäller. Artiklarna ratificerades (giltigförklarades) av Sverige redan 1952. Men det var först i samband med Sveriges inträde i den Europeiska unionen, som de finns inskrivna i den svenska lagstiftningen.

Sveriges val av domare i den högsta rättsinstansen visar också hur regering och riksdag bedömer dessa makthavare – inte efter juridisk kompetens utan efter politisk följsamhet.

Genom avsaknad av författningsdomstol har rättssäkerheten successivt urholkats, utan att någon har reagerat. Det är först efter 1995, genom EG-domstolen, som Sverige kan komma till rätta med de problem som rör den fria rörligheten inom EU och konkurrensneutraliteten via Romfördraget.

När det gäller allvarliga brottsmål som mord och våldtäkt måste vi tyvärr fortfarande finna oss i att svenska domare inte följer många av de självklara rättsprinciper som gäller som lag i Sverige, men som av någon outgrundlig anledning fortfarande inte tillämpas.

Hur allvarlig situationen är för Sveriges vidkommande visar att EU-kommission nu ingriper mot svenska sistainstansers (HD och regeringsrättens) obenägenhet att begära förhandsavgöranden. Det motiverade yttrande som Kommissionen tillställde Sverige den 13 oktober 2004 är riktat mot att landet fortfarande vidtagit några åtgärder mot de högsta domstolsinstansernas praxis att i stor omfattning underlåta att begära förhandsavgöranden av EG-domstolen.

Enligt artikel 234.3 EGF föreligger en klar skyldighet för sådan nationell domstol att föra frågor om giltigheten av tolkningen av fördrag och rättsliga rättsakter till EG-domstolen.

Enligt en artikel i Europarättslig tidskrift (nr 1 2005) av professor Ulf Bernitz (professor i Europarätt) har en tydlig obenägenhet från Högsta domstolens sida att inhämta förhandsavgörande bland annat kommit till uttryck i NJA 2001 s 409, Börje Ramsbro ./. RÅ, angående brott mot personuppgiftslagen. Målet gällde uppmärksammade frågor som kommit till uttryck på Bankrättsföreningens hemsida, om förhållandet mellan integritetsskydd och yttrandefrihet vid uppgiftsspridning på Internet.

Målet gällde tolkningen av vissa bestämmelser i personuppgiftslagen av 1998 som bygger på EG-direktiv av 1995, personuppgiftsdirektivet. Vid tiden för HD:s dom, skriver Ulf Bernitz, var det föga känt om EG-domstolens syn på detta direktiv. Men HD inhämtade ej förhandsavgörande och anförde i domstolsmotiveringen sista stycke att domstolen ”inte bedömt det som nödvändigt” att göra detta. Hade man gjort detta skulle redan tingsrätten med en gång kunnat skapat klarhet i vilka regler som gäller. Nu förlorade Bankrättsföreningen i både tingsrätt och hovrätt, och vann målet först i HD.

Underlåtenheten från både tingsrätt och hovrätt att begära förhandsbesked betydde att Bankrättsföreningens webbmaster Börje Ramsbro tvingades delta i domstolsförhandlingar i tre rättsinstanser för att få rätt i sak, när saken lätt kunde ha klarats av redan i första rättsinstans om de inkallade politiska domarna inte hade agerat godtyckligt i frågan.

EU – kommissionen varnar också för att svenska rättspraxis kan kollidera med EG-rätten. Regeringsrätten och HD motiverat i dag inte varför prövningstillstånd meddelas eller ej, inte ens om den klagande hävdat att den överklagande domsten strider mot EG-rätten vilket skapar ytterligare oklarheter för de lägre rättsinstanserna vilka rättsregler som gäller.

Därför är det äntligen dags att börja ta EG – rätten på allvar och följa de direktiv som EG-rätten stipulerar och de bestämmelser som framkommer av Europakonventionen.

Nu hotas svenska domstolars och domares oberoende ställning ytterligare, när man i stället för att se till att domarna från början följer gällande europeiska rättsregler, vill att domarna skall börja arbeta på ackord. Domarkollegor i 31 europeiska länder har redan protesterat mot den nya lönesättningen som de politiska tjänstemännen i Domstolsverket och justitiedepartementet vill införa.

Vad justitieministern Thomas Bodström och regeringen inte vill förstå är att domarnas självständiga ställning redan har urholkats. Därför är det absolut nödvändigt att särskilja den verkställande om dömande makten, om vi på nytt skall kunna få fungerande domstolar i Sverige.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen