Därför är han heller inte förvånad över att många av de frågor som borde besvarats och komma upp i valrörelserna, aldrig blir föremål för någon diskussion överhuvudtaget. Det gäller både rättsvidrigt fattade beslut kring den politiska hanteringen av den svenska bankkrisen, börsbubblan och det nya pensionssystemet.

Finns det ingen politisk opposition eller några experter som varit emot är det svårt att i efterhand utkräva politiskt ansvar. Den långsiktiga betydelsen av detta får inte underskattas, menar Elmbrant. Han får medhåll från filosofen Hannah Arendt som har sagt att frånvaron av opposition är det som kännetecknar en totalitär utveckling.

Det fanns till exempel bred politisk enighet bakom riksbankens beslut att hösten 1985 avreglera finansmarknaderna. Det var säkert också nödvändigt. Men det skedde vid en tidpunkt och på ett sådant sätt att det resulterade i bankernas vansinneslån, till ett fåtal stora fastighetsaktörer. Det var för att bankerna lånade ut astronomiska summor till fastigheter med negativ direktavkastning, som skapade bankkrisen. Följden blev att både företagen och skattebetalarna fick skjuta till miljarder för att rädda bankerna.

Det fanns nästan totalt partipolitisk enighet om att privatisera delar av Telia. Sedan dess har en miljon svenskar har fått se sina Teliaaktier sjunka med 70 procent i värde.

De flesta partier i riksdagen från höger till vänster var ense om att de nya AP-fonderna inte skulle ha så mycket av sina tillgångar i stenhus eller obligationer, utan det mesta skulle ligga i aktier. På kort tid vräktes 300 miljarder ut över världens aktiebörser. Det stora värdefallet på svenskarnas besparingar de första åren var lika stort om om en av de fyra AP-fonderna gått upp i rök.

Den svenska politiken har reducerats till att vara reaktiv och att vara ögonblickets fånge. Det sägs om Göran Persson att han varje dag slår på Text-TV sidan 202 för att se hur börsen gått skriver Elmbrant.

I likhet med mig själv, som skrivit flera böcker om vad det var som hände från bankkris till börskris, efterlyser Björn Elmbrant någon form självkritik från politiskt håll. Han menar att det behövs en process, som talar om för allmänheten vad det var som skedde. Vad det var som var åt helvete.

Han kritiserar regeringen som tillåter att de inblandade tjänstemännen får utreda sina egna oegentligheter. Det gäller bland annat den förre finansministern Erik Åsbrinks roll under både bankkrisen och börskrisen. Erik Åsbrink gav bland annat glans åt affärsängeln Kjell Spångbergs spekulativa företag. Det skedde genom att låta väljas in i styrelsen för hans många bolag, som han sedan stöttade med pensionspengar. Bolag som sedan havererade.

När sedan riksdagen beslutade om att de olika aktörerna kring bankkrisen skulle utredas, valde Göran Persson i stället att utreda etik och moral i näringslivet, med Erik Åsbrink som ordförande för den statliga Etik – och förtroendekommissionen.

Enligt Björn Elmbrant är Erik Åsbrink en man med många kostymer. Ena dagen har han på sig den offentliga personen Åsbrinks kostym. Då är han finansminister och socialdemokrat, som förmanar medborgarna att ta ansvar för det gemensamma genom att betala skatt.

Andra dagen har han försvunnit in i den privata Åsbrinks kostym. Då har man inte socialdemokratiska värderingar, för då skall man spela och helst vinna på aktiemarknadens tombola. Inte ens risken att tjänstemännens inbetalningar till Alecta för sina pensioner kan ha hamnat i något skatteparadis, gör att han vill axla en offentlig roll. Erik Åsbrinks kostymer kan ses som en symbol för socialdemokraternas kris, menar han. Partiets företrädare låter ibland som om de står för en solidarisk politik i t e x skattefrågor, fast de flesta ”där uppe” med ”godsägaren” Göran Persson i spetsen egentligen inte gör det.

Björn Elmbrant är förvånad över att medierna inte granskar Erik Åsbrink förehavanden eftersom det bl a är hans beslut som orsakat tusentals människor arbetslöshet och tusentals företagskonkurser, som bäddat för gigantisk kapitalförstöring under både bankkrisen och börskrisen.

Han menar att Erik Åsbrink alltid klarat sig undan en mer närgången kritik med att lägga huvudet lite grann på sned, betrakta oss med sina våta hundliknande ögon och säga: ”det visste vi inte, att det skulle bli så här.”

Summan av de dramatiska bubbelåren, som Elmbrant skildrar med stor empati och inlevelse, är också att privatpersoner aldrig tidigare haft en så liten ägarandel som i dag på börsen. I dag är det är fonder och annat institutionellt ägande som dominerar.

I likhet med vad jag också skrivit om i mina böcker, hävdar Elmbrant att många kommer att bli besvikna på pensionsreformen. Politikerna sa för 10 år sedan att utfallet i stort sett skulle bli som med det gamla pensionssystemet. De oranga kuverten från pensionsmyndigheten har rymt schablonberäkningar av hur stor pensionen kan bli. Dessa vaga utfästelser kommer antagligen inte att kunna infrias, skriver han.

När AP-fonderna förlorade 100 miljarder på börsraset sa de ansvariga att det inte gjorde någonting, eftersom systemet var ”robust”. Men hur medborgarnas synvinkel kan det nya systemet knappast kallas för robust.

Det finns i det nya pensionssystemet inga garantier för hur små pensionerna kan bli. Ingen har skänkt en tanke åt hur man ska hantera de starka politiska krafter som kan komma i rörelse när politikerna inte längre förmår uppfylla sina utlovade förpliktelser mot medborgarna.

Förutom att vara författare är Björn Elmbrant journalist på Sveriges Radio. Han har skrivit ett tiotal böcker. Bland dem: Så föll den svenska modellen och Hyperkapitalismen.

I sin bok ”Dansen kring guldkalven” har Björn Elmbrant gjort ett imponerande arbete med att förklara uppkomsten av IT-krisen, börsbubblor och berätta om vilka som är vinnare och förlorare i den nya ekonomin. Trots det Elmbrant skriver redan har sagts av några tidigare författare, som jag själv, Lars Ohlson, KG Scherman och Karl Ågerup, ser Elmbrant de händelser som vi tidigare skildrat i en ny politisk belysning, som gör att boken ändå känns förfärande aktuell och blir både intressant och underhållande att läsa.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen