Lojalitetsplikten för advokater, domare - och berörda parter - är en grundläggande arbetsrättslig princip som innebär att både advokater och domare måste agera ärligt och lojalt mot både käranden och svaranden vilket i praktiken betyder att de inte får agera på sätt som skadar, eller göra så att hela målet, måste prövas på nytt. Avbildad:  Mats Lönnerblad

Denna plikt varar under alla rättegångar. Specifika regler gäller för bisysslor som kan vara förtroendeskadliga, och ordinarie domare har en skyldighet att på eget initiativ anmäla sådana bisysslor till sin arbetsgivare.　En domare som inte följer lagar och förordningar kan anmälas genom begäran om resning i domstol, som har skett i denna resning. En anmälan att en domare har felat i sin tjänsteutövning, exempelvis genom att inte följa gällande rätt och genom att agera partiskt som redan är bevisat i denna rättegång. En domares opartiskhet kan också ifrågasättas om det finns en risk för partiskhet som käranden redan visat i Mål T 391-15. Vad denna artikel handlar om är vilka krav som lojalitetsplikten ställer för ingående avtal, som inte får ifrågasättas som borde uppmärksammas i större omfattning.

Lojalitetsprincipen innebär att båda parter　i ett bindande avtal måste agera lojalt och ta hänsyn till motpartens intressen, inte bara sina egna. Denna plikt uppstår när ett avtal har ingåtts och är underförstådd, särskilt i varaktiga eller komplexa avtalsförhållanden. Principen förhindrar att en part från att agera på ett sätt som allvarligt skadar motparten innebär en skyldighet att aktivt upplysa eller hjälpa motparten vilket inlämnad bevisning i Uddevalla tingsrätt visar när huvudmannen brutit två bindande avtal i strid med Handelsagenturlagen i Mål 391-15 där domstolen i strid med gällande lagstiftning trots skriftligen godkända avtal och bindande bevis agerat så att målet inte gått att överklaga till högre rättsinstanser genom att lämna felaktig information om vilka förpliktelser som svaranden i detta fall aldrig har följt som tingsrätten tagit del av som är bindande bevis, som domstolen inte brytt sig om att vare sig förstå eller följa.

Kärnan i lojalitetsplikten för parterna　innebär både upplysningsplikt (informationsplikt) Parterna bör informera varandra om förhållanden som de förstår är viktiga för motparten vilket har skett i detta fall där parterna skriftligen godkänt både urspungsavtalet och förlängningen av detta avtal där tingsrätten i en mellandom påstår att förlängninsavtalet skulle vara preskriberat, trots att huvudmannen i detta mål skriftligen godkänt förlängningsavtalet men aldrig följt vare sig det första avtalet eller dess förlängning som bägge parter skriftligen godkänt. Det råder också omsorgsplikt och en part får heller inte agera vårdslöst på ett sätt som skadat käranden i detta fall. Dessutom råder skadebegränsningsplikt som tingsrätten inte heller har uppmärksammat när huvudmannen i detta fall inte försökt begränsa skadan, både för sig själv och motparten.

De Grova rättegångsfel i detta tvistemål　är allvarliga fel som domstolen gör under handläggningen av hela denna process, och som påverkat utgången av målet. Exempel inkluderar att felaktigt undanhållna bevis, inte tillåta hörande av viktiga vittnen, att domaren uppvisar partiskhet redan i sin mellandom som inte gått att överklaga. Eftersom sådana fel upptäckts redan i tingsrätten kunde käranden överklaga domen, och begära att domen ändras genom så kallad resning där målet nu är föremål för prövning. Vad som räknas som ett grovt rättegångsfel är de uppenbara fel domstolens som käranden redan påpekat i tingsrättens handläggning. Fel som har påverkat målets utgång och att tingsrätten i Mål T 391-15 inte följt grundläggande processregler.　För de bevisade ett grova rättegångsfel inträffat yrkar nu käranden att staten bli skyldig att betala skadestånd för de extra kostnader som felet har orsakat för käranden i form av utebliven lön under hela avtalsperioden.　

Att lämna felaktiga uppgifter i en mellandom　och i en dom är ett brott som kallas　falsk angivelse och falsk tillvitelse och borde leda till straffrättsliga konsekvenser redan i samband med att målet överklagas till nästa rättsinstans, och att hela målet ogillas. Uppsåtligt och medvetet lämnande av osanna uppgifter för att vinna ett mål, som skett i detta fall är ju ett brottsligt förfarande. När en part inte uppfyller villkoren i avtal som är skriftligt godkända är ju ett flagrant kontraktsbrott som　inträffar när svaranden i denna process aldrig inte uppfyllt de överenskomna villkoren, vilket domstolen inte redan i första rättsinstans aldrig förstått. Tingsrätten har felaktigt avvisat kärandens talan utan att ens pröva klagandens omfattande invändningar om ogiltigheten i beslutet att inte följa grundläggande lagar och förordningar.

Vad domaren i den första rättsinstansen　inte förstått och beaktat är att det är en plikt att iaktta och tillvarata motpartens intressen som skriftligen godkänts men som, aldrig huvudmannen aldrig följt. Huvudmannen i detta mål har heller inte främjat långsiktigheten i de träffade avtalen. Högsta domstolen förutsätter att man har en skyldighet att visa en lojalitetsplikt mot varandra eftersom Culpa in contrahendo som gäller. Som framgår även i NJA 1990 när det gäller avtalsförhandlingar, Samverkan för att undvika risker för rättsförluster vid illojala beteende gäller enligt NJA 2017 sidan 203. Lojalitetsplikten gäller ju som en självständig rättsregel (NJA s.943) Min förhoppning är nu att allmänhet förstår allvaret när domare inte följer lagar och förordningar och att Högsta domstolen i detta mål genom att skapa ytterligare ett predikat i liknande ärendet när målet efter 11 månaders väntetid äntligen blir blir föremål för huvudförhandling i HD.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt