Inlägg av Jan Engström vid seminarium om bankkrisen den 9 maj 2000

Mina synpunkter kommer från en erfarenhetsbakgrund från den exekutiva verksamheten i Securum. Mina befattningar var dels som regionchef och ledamot av det centrala kreditutskottet under den första delen av projektet, då det största antalet uppgörelser med kunder genomfördes och dels som projektansvarig för ett antal av de större tillgångsavvecklingarna under projektets senare fas. Därtill var jag också under denna senare del av projektet ansvarig för Securums externa information.

De synpunkter jag kan tillföra debatten om "bad banks" har alltså bäring på dessa erfarenheter från den praktiska hanteringen av Securum-projektet.

Den mediala debatten kring Securum har i hög grad kommit att handla om hur urvalet skedde av de låntagare vars krediter överfördes till Securum och hur Securum gick tillväga vid avvecklingen av dessa krediter, Det har härvid i många sammanhang påståtts att konkurser skulle ha drivits fram medvetet av Nordbanken och/eller Securum utifrån någon form av illasinnad önskan att bemäktiga sig låntagarnas tillgångar.

Vissa bakgrundsfakta kan vara på sin plats inför den fortsatta diskussionen.

Först ska sägas att det naturligtvis i ett så stort projekt som Securum-projektet inte går att helt säkert säga exakt hur varje enskilt fall har blivit behandlat. Jag har dock inte själv kännedom om några avvikelser från det som diskuteras nedan.

1. Till Securum överfördes endast engagemang vars totala storlek uppgick till minst 15 MSEK. Redan genom detta konstaterande borde debatten om övergrepp på den lille företagaren kunna hyfsas i någon mån. Det får antas att flertalet företag med krediter i denna storleksordning hos en enda affärsbank stod under professionell ledning som självständigt kunde utvärdera sina affärsrisker.
   
   

2. Det kan också noteras att totalt c:a 400 sådana engagemang överfördes till Securum. Det rörde sig alltså inte om någon masshantering utan varje kundengagemang behandlades med individuell noggrannhet. Innan åtgärder vidtogs föredrogs handlingsplan för engagemanget i det centrala kreditutskottet. Denna procedur tillämpades för samtliga dessa 400 engagemang.





3. Krediterna i Securum hade ett mycket stort fokus mot fastighetssektorn. I flertalet rall rörde det sig om rena fastighetsbolag, men det förekom också ett antal fall av blandad kreditgivning där ett företag som bedrev en i grunden sund affärsrörelse fått problem därför att de också gjort mer spekulationsbetonade investeringar i fastigheter.





4. De fastigheter som låg som säkerhet för kreditgivningen genererade vanligen inte kassaflöden som tillnärmelsevis täckte räntorna på de lån som upptagits. De var ofta köpta till höga priser rimligen med en förhoppning att de skulle kunna säljas vidare med vinst, snarare än att de skulle kunna täcka sina direkta räntekostnader. I många fall av annars sunda fastighetsföretag knäcktes finanserna av en internationell expansion som finansierades med lån med bolagens svenska fastigheter som säkerhet.





5. När bankerna inte längre ville låna ut nya pengar till att täcka räntekostnaderna på tidigare lån uppstod därför snabbt likviditetskris hos fastighetsföretagen. Detta hade givetvis inget som helst samband med någon omvärdering av de säkerheter som lämnats. Vad som hände var helt enkelt att kontanterna tog slut.





6. En stor majoritet av de konkurser som förekom bland Securums kredittagare inträffade antingen redan innan ärendet fördes över till Securum eller på initiativ av företagsledningen som av förklarliga skäl inte ville hamna i en situation med personligt betalningsansvar för skatter eller sociala avgifter.





7. I sitt första halvårsbokslut, per 1993-06-30 gjorde Securum en värdering av riskerna i lånestocken. Värderingen gjordes med utgångspunkt från bedömningar från utomstående revisorer och investmentbanker om de underliggande panternas marknadsvärde. Denna värdering hade ingenting att göra med vilka förhandlingar som fördes med kunderna utan hade endast till syfte att bedöma värdet av lånestocken på total nivå. Värderingen resulterade i en nedskrivning av lånestockens värde med över 17 miljarder SEK. Även om den inte ger klart besked om ett enskilt låneärende ger siffran ändå ett visst mått på hur stora hålen i de underliggande värdena faktiskt var.





8. I de fall av i grunden sunda rörelsedrivande företag som förstört sina finanser med fastighetsspekulationer gjordes i allmänhet en uppgörelse som innebar att rörelsen fortsatte med de gamla ägarna som minoritetsdelägare. Detta gav både dem och verksamheten chansen att utvecklas vidare. Konkurser i rörelsedrivande bolag förekom endast i ett fåtal fall.





9. Bland de rörelsedrivna företag som överfördes till Securum fanns också ett antal som efter hand av egen kraft kunde avveckla sin relation till Securum och återgå till det vanliga kreditväsendet.





10. En väsentlig orsak till att det var bråttom att skaffa kontroll över fastighetspanter i havererade fastighetsbolag var att värden tenderade att förstöras mycket snabbt. Det kunde tyvärr konstateras att de företagare som insåg att deras kapital var borta i många fall inte tog hand om sina fastigheter på ett ansvarsfullt sätt. Det kunde ofta ifrågasättas om tillgängliga kassaflöden på ett korrekt sätt kom borgenärerna tillgodo. Det kunde även förekomma misstanke om ett illojalt undandragande av värden.

Jan Engström