Fackföreningsekonom ger ny bild av 90-talskrisen:

Göran Persson medverkade till att i onödan förlänga den höga arbetslösheten under 1990-talet. Detta genom att föra en alltför stram finanspolitik. Det hävdar Per Lundborg, professor vid Fackförenings- rörelsens institut för ekonomisk forskning och Handelshögskolan i Göteborg. Den socialdemokratiska regeringen valde 1994 att överta de borgerligas besparingspolitik. Det motverkade den kraftiga ökningen av jobben inom den privata sektorn. Samtidigt med budgetsaneringen inledde Riksbanken en serie räntehöjningar som stramade åt ekonomin ytterligare. Därför dröjde det till 1997-98 innan den totala sysselsättningen kunde vända uppåt.

Knappast någon svensk har under 1990-talet helt undgått att känna av arbetslösheten, antingen direkt genom att själv bli arbetslös eller indirekt genom att någon nära anhörig drabbats. Arbetslösheten var 1990-talets stora ekonomiska fråga och fortsätter in på 2000-talet att vara ett huvudproblem för den ekonomiska politiken.
   Som jag ska visa i denna artikel var omfattningen av den utdragna massarbetslösheten ett resultat av såväl penningpolitiska som finanspolitiska missgrepp under 1990-talet. Svensk ekonomi hade kunnat komma ur massarbetslöshetens grepp betydligt snabbare med en alternativ ekonomisk politik.

ARBETSLÖSHETENS INLEDNINGSFAS 1991-92 var helt konjunkturellt betingad med inhemsk kostnadsskris ärvd från 1980-talets överhettning, kombinerad med en internationell lågkonjunktur. Exporten föll med 40 procent mellan 1990 och 1992 och privat sysselsättning föll mycket drastiskt. Hanteringen av denna situation är välkänd: Den fasta växelkursen hölls uppe alltför länge och någon beredskap att hantera en hög och stigande arbetslöshet i privat sektor fanns inte då regeringen förbundit sig till en kraftfull anti-inflationspolitik.
   Den privata sektorns fallande sysselsättning fram till 1993 ledde till minskade offentliga intäkter samtidigt som den brant stigande arbetslösheten orsakade kraftigt ökade utgifter. Tillsammans med kostnaderna för den uppkomna bankkrisen steg den offentliga sektorns finansiella underskott till 12 procent av BNP 1993. Samtidigt hade inflationen fallit från närmare 10 procent till 2 procent mellan 1991 och 1992 till följd av den mycket strama penningpolitiken.
   I denna situation, karaktäriserad av låg inflation, kraftigt budgetunderskott och hög och kraftigt stigande arbetslöshet, beslutade regeringen i budgetpropositionen januari 1993 att saneringen av de offentliga finanserna var en huvuduppgift för den ekonomiska politiken.
   Det fanns två sätt att sanera budgeten på. Antingen genom en kontraktiv (åtstramande) politik baserad på skattehöjningar och utgiftssänkningar eller genom en expansiv politik som skulle stimulera den privata sysselsättningen som 1990-93 fallit drastiskt. En expansiv sysselsättningspolitik skulle bidra till budgetsaneringen dels genom ökade intäkter (i huvudsak stigande inkomstskatter, arbetsgivaravgifter, moms med mera), dels genom minskade utgifter (i huvudsak genom minskade utbetalningar för arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsersättning, socialbidrag, bostadsbidrag med mera).

MEN DEN EXPANSIVA politiken förkastades med följande motivering i kompletteringspropositionen 1992/93: "Förtroendet för den ekonomiska politiken skulle allvarligt skadas ... Nackdelarna av en allmän finanspolitisk expansion i form av bestående högre budgetunderskott och, på grund av den därav följande högre räntan, lägre förtroende, lägre investeringar överväger därför klart de fördelar som skulle kunna uppnås genom en på kort sikt något högre aktivitetsnivå."
   Regeringen valde således att satsa på en stram finanspolitik, i huvudsak baserad på utgiftsnedskärningar i den offentliga sektorn. Men vad man inte riktigt uppmärksammade var det faktum att en kraftig ekonomisk återhämtning egentligen redan hade inletts 1993. Som en direkt följd av att kronförsvaret uppgivits i november 1992 och kronan kraftigt deprecierades inträdde den privata sysselsättningen i en mycket expansiv fas.

Mellan 1993 och 1995 ökade antalet nyanmälda lediga platser med 50 procent, från cirka 20 000 till över 30 000, och efter 1993 ökade den privata sysselsättningen varje år. Denna utveckling hade i sig en kraftigt positiv effekt på de offentliga budgetarna. De offentliga finanserna hade förbättrats kraftigt även utan några som helst aktiva sparprogram. Då de offentliga budgetarna automatiskt hade förbättrats hade också räntorna kommit ned.

Det viktiga i sammanhanget är budgetsaldots mycket starka beroende av aktivitetsnivån i ekonomin, ett samband som regeringen notoriskt underskattar. Vid sidan av en helt acceptabel budget- och ränteutveckling hade en mer avvaktande finanspolitik inneburit att arbetslösheten hade kunnat minskas från och med 1993.

NÄR DEN SOCIALDEMOKRATISKA regeringen tog över 1994, valde man att helt fortsätta på den av den borgerliga regeringen inslagna linjen med nedskärningar i offentlig sektor. De kraftiga offentliga utgiftsnedskärningarna gjorde att den positiva utvecklingen av den privata sysselsättningen helt kom att motverkas och att arbetslösheten kom att ligga kvar på denna nivå många år framöver. Åren 1993-97 föll sysselsättningen mycket kraftigt såväl i den statliga sektorn som i den kommunala och den positiva utvecklingen av antalet nyanmälda lediga platser vändes i en negativ utveckling.
   Hur många som förlorade jobben som en direkt följd av regeringens budgetsanering är omöjligt att i dag uttala sig om. En komplicerande faktor i sammanhanget är nämligen de privatiseringar som skedde under 90-talet och som i sig innebar minskad offentlig sysselsättning och ökad privat.

Men det står utom allt tvivel att en mycket stor del av förklaringen till att den öppna arbetslösheten låg kvar på 8 procent under hela perioden 1993 till 1997, trots kraftig expansion av privat sektor, är den motverkande effekt som den strama finanspolitiken medförde.

Ett uttryck för detta är sysselsättningsnedgången i "total (det vill säga privat och offentlig) hälso- och sjukvård och sociala tjänster". 1990 var denna närmare 900 000 personer, 1997 cirka 760 000 personer. Då den offentliga sektorn domineras av kvinnor kom arbetslösheten bland kvinnor att fortsätta att stiga kraftigt åren 1993-97 som en följd av åtstramningen.
   De kamerala vinsterna av att avskeda en person i den offentliga sektorn är mycket små. Stat eller kommun slipper visserligen betala lön och olika påslag för den som avskedas. Men den som avskedas betalar tillbaka mycket mindre i skatt och belastar budgeten i form av arbetslöshetsunderstöd, arbetsmarknadsprogram, socialbidrag, bostadsbidrag med mera. Nettot av en nedskärning är därför mycket litet och att sanera budgeten genom utgiftsnedskärningar är således en ineffektiv väg att gå.

DETTA OBETYDLIGA NETTO ska sättas i relation inte bara till den ökade arbetslösheten som budgetnedskärningarna orsakade utan också till den kvalitetsförsämring i den offentliga sektorn som blev följden. Sannolikt ledde också budgetsaneringspolitiken till betydande, och som det förefaller långsiktiga, förändringar av den partipolitiska kartan.
   Budgetsaneringen skedde i en situation där Riksbanken bedrev en klart åtstramande penningpolitik baserad på mycket små och alltför försiktiga räntesänkningar.
   En rimligare penningpolitik hade varit att i raskare takt sänka styrräntan för att därigenom driva ned realräntan. Nedväxlingen av inflationen hade då skett i ett något långsammare tempo men arbetslöshetsproblemet hade aldrig nått sådan omfattning som nu blev fallet. Såväl i England som i Finland sänktes styrräntorna betydligt snabbare.
   I Sverige, däremot, inledde Riksbanken i mitten av 1993 till och med en serie räntehöjningar som stramade åt ekonomin ytterligare.

Det var först under 1996 som Riksbanken dramatiskt och kraftfullt sänkte sin styrränta. Med den förväntade tidseftersläpningen vände den totala sysselsättningen uppåt 1997 och 1998 blev det första året under 1990-talet med en markant lägre arbetslöshet än året före. Samtidigt upphörde nedskärningarna i den offentliga sektorn.

Riksbankens fokusering på inflationen gör att man ofta glömmer bort att åtminstone på kort sikt, och möjligen även på lång sikt, har penningpolitiken en stor betydelse för sysselsättningen. Medan man räknar med att en penningpolitisk åtstramning drar ner inflationen inom 1-2 år, uppkommer normalt negativa sysselsättningseffekter tidigare än så. Varje penningpolitiskt beslut borde motiveras och förklaras inte bara utifrån inflationseffekter utan även utifrån de förväntade (kort- och långsiktiga) effekterna på sysselsättningen.

ETT GRUNDPROBLEM VID bedömningen av ekonomisk-politiska strategier är att regeringar konsekvent tycks felbedöma såväl budgetunderskott som budgetöverskott. Med insikt om den kraftiga sysselsättningsökningen i den privata sektorn efter 1993 och om sysselsättningens stora betydelse för budgetsaldot, kunde man ha undvikit den åtstramande finanspolitik som nu var fallet och som ledde till massavskedanden i offentlig verksamhet.
   Den åtstramande finanspolitiken i form av budgetsanering kom nu att, tillsammans med den kontraktiva penningpolitiken, hålla arbetslösheten uppe åren 1993-97 på ett helt oacceptabelt sätt.

Per Lundborg