Lars Peder Sternlid står utanför den arbetsplats där han arbetet i 38 år. Här vid porten till Oxelösunds järnverk skulle det ha funnits en bankomat. Det lovade banken för många år sedan när de anställda fick sin lön insatt direkt på ett bankkonto. Tidigare hade de fått hämta ut lönen på posten.
   "Det är inte mycket som man har bankerna att tacka för", säger Lars Peder.
"Det vore billigare att få lönen direkt i handen. Nu får jag betala för att ha dem på banken. De vill bara mjölka oss på pengar."
   Lars Peder betalar sina räkningar över Internet.
   "Jag gör bankens jobb och tvingas ändå betala för det. Samtidigt får jag bara 0,25 procent på mitt lönekonto. Stötande."

Bankerna badar i pengar. Bara i fjol drog de tre helsvenska storbankerna Föreningssparbanken, SE-banken och Handelsbanken in nästan 30 miljarder i ren vinst. Den fjärde storbanken Nordbanken, (som numera ingår i nordiska Nordea) drog förra året in uppåt 27 miljarder kronor. Den vinsten motsvarar nästan tio företag med Volvo AB:s lönsamhet.
   Men bankkunderna ser sig inte som vinnare. Höjda avgifter, låg ränta på pengar man sätter in, hög ränta på lån och sämre service – allt detta frestar deras tålamod.
   "Det tycks som om de inte vill ha in kunderna på bankkontoren längre", suckar Lars Peder.
   Om det finns några bankkontor, ja. De blir färre och färre.
Mellan 1985 och 1998 halverades antalet bankkontor i landet. Sverige har minst antal bankkontor per invånare i Västeuropa, enligt ECB, Europeiska centralbanken.
   Samtidigt kan svenska banker skryta med att de har låga kostnader i förhållande till vad de tjänar. De är vad ekonomer brukar kalla kostnadseffektiva, ja faktiskt mest kostnadseffektiva i Europa enligt Bankstat, ett institut för internationell finansstatistik.
   Vi har också färre anställda på bankerna jämfört med andra europeiska länder. Antalet har på tio år halverats (i relation till bankernas tillgångar). Inget land i Europa har så få bankanställda som Sverige, enligt ECB.

Färre bankkontor med allt färre anställda ger feta banker. Svenska banker har ökat sin lönsamhet på ett uppseendeväckande sätt om man jämför med andra länder.
   Åren efter bankkrisen, 1994–1998, fördubblades lönsamheten (mätt som avkastning på eget kapital). I de flesta andra västländer sjönk i stället lönsamheten.
   Bankernas ökade lönsamhet har betalats av kunderna.
   Viktigaste inkomstkällan för en bank är räntenettot, alltså skillnaden mellan in- och utlåningsräntan. Man ger bankkunderna låg ränta när de sätter in pengar. Och så tar man hög ränta när man lånar ut. Skillnaden kallas räntenetto. Ju större skillnad, desto större inkomster. Själva affärsidén går ut på att banken tar mer betalt för att låna ut än vad man själv betalar för att låna in. Utlåningsräntan måste vara större än inlåningsräntan. Annars gör inte banken någon vinst.
   När bankkrisen var över 1994 skulle bankerna börja återhämtningen. Medlet var räntenettot. Bankerna ökade skillnaden mellan in- och utlåningsränta från cirka 5–6 till historiskt höga 7–8 procent. Det gav klirr i kassan. Sedan 1994 har de fyra storbankerna kammat hem 341 miljarder kronor bara på räntenettot.
Räntenettot fortsätter att vara bankernas största mjölkkossa.
   Föreningssparbanken ökade i fjol sitt räntenetto med hela 20 procent mot året innan. Men SE-banken var ännu mer framgångsrik: räntenettot steg med 69 procent jämfört med året innan. Nordeas räntenetto ökade med 57 procent.
   Men det finns ytterligare en viktig inkomstkälla för bankerna – och den ökar i betydelse: provisioner. När du går in på banken och köper fondandelar tar banken en avgift. Det kallas provision. De senaste åren har provisionerna till och med gett SE-banken mer pengar än räntorna. Provisionsnettot ökade i fjol med 66 procent från året innan. Nordeas med 58 procent.
   Sedan bankkrisen var överstökad har bankerna tjänat nära 100 miljarder bara på provisioner.
   Provisioner och räntor är alltså bankernas viktigaste inkomstkällor. De står för i särklass största delen av vinsten. Efter bankkrisen har de fyra storbankerna gjort en sammanlagd vinst på 186 miljarder kronor. Det är betydligt mer än vad landets i särklass mest lönsamma företag Ericsson orkade med under samma period, 103 miljarder.
   Att bankerna kammat hem mycket på räntor och provisioner har gjort svenska banker starka. De ligger i topp i Europa i vad som kallas kapitalstyrka. Det betyder att de är väl rustade att stå emot eventuella ekonomiska problem. Bättre rustade än de flesta av konkurrentländernas banker, visar jämförelser.

För tio år sedan var bilden en helt annan. Då var bankerna i djup kris, delvis självförvållad. Bankerna hade frikostigt lånat ut till fastighetsbolag som sedan inte kunde betala tillbaka. Bankerna gjorde kreditförluster i mångmiljardklassen och drog ner samhället i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talsdepressionen.
För precis tio år sedan kunde man i Veckans Affärer se rubriken "Spekulanterna drar med sig hela ekonomin i djupet". Spekulanterna var många. Banker, finansbolag, fastighetsbolag. Bankerna lånade ut till finansbolag som i sin tur lånade ut till mer eller mindre vidlyftiga fastighetsbolag.

Första tecknet på kris kom med fastighetsbolaget Allhus. Dess ägare, Leif Nordqvist, hade lånat 700 miljoner kronor av finansbolaget Nyckeln, men kunde varken betala av på lånet eller betala in räntorna. Han hade tagit sig vatten över huvudet när Allhus byggde kontorsfastigheten Elephant & Castle i London.
   "Vi borde ha låtit bli utlandet. Men på den här tiden betedde sig svenskarna som vildar när de köpte utomlands. Det var bara att lyfta telefonen och få ett lån", förklarade han i Dagens Industri.
   Allhus ställde in sina betalningar. Nyckeln kunde i sin tur inte betala igen de pengar man lånat av banken. På så vis gjorde banken en kreditförlust. Man fick inte igen det man lånat ut.
   På två år gick nära tusen fastighetsbolag i konkurs. Lavinen hade satts i rörelse.

Allt började egentligen flera år innan – den 21 november 1985. Lars Wohlin satt med sina medarbetare på kontoret efter lunchen. Wohlin hade varit både Saf-ekonom, statssekreterare hos moderatledaren Gösta Bohman i den borgerliga regeringen och sedan krönts med jobbet som Riksbankschef. Men det var han inte längre. Nu satt han som verkställande direktör på Statshypotek, ett institut som finansierar bygget av bostäder.
   Strax efter klockan ett får Wohlin beskedet: Riksbanken med hans efterträdare Bengt Dennis som chef släpper på kreditregleringen. Med andra ord: Banker och finansinstitut fick hädanefter låna ut hur mycket pengar man ville. Tidigare hade det funnits en gräns.
   Minuten senare förstod han.
   "Det här kommer att gå åt helvete."
Wohlin tittade på sina närmaste medarbetare. Han undrade om Riksbanken verkligen förstod vad den gjorde. Därefter gav han sina medarbetare i uppdrag att låna upp så mycket pengar som möjligt. Även om det skulle gå åt helvete så gällde det att skaffa sig en så stark position som möjligt. Det gällde att ha mer pengar än konkurrenterna.
   Klockan tre välkomnade Riksbankschefen Bengt Dennis till presskonferens för att förklara det historiska steget. Då, i samma ögonblick hade Stadshypotek på knappt två timmar lyckats låna upp 300 miljoner kronor.
Racet var igång.

I åratal dessförinnan hade bankerna tjatat på politikerna. Avreglera kreditgivningen, låt banker och finansinstitut själva avgöra hur mycket de ska låna ut. I Storbritannien hade premiärminister Thatcher visat vägen och släppt på regleringarna. Marknaden ville reglera sig själv.
Regleringarna spelade en mindre viktig roll. Det fanns pengar att låna på en internationell marknad. Efter 1970-talets oljekriser steg priset på olja. Prisökningarna ledde till jättevinster för oljebolagen. Jättevinsterna hamnade i banker som villigt lånade ut pengarna till allt från kommunistregimer i öst, militärdiktaturer i Latinamerika till storföretag i väst.
  Storföretag och banker argumenterade: "Vi kan låna utomlands, därför är den inhemska kreditregleringen överspelad." Pressen på politikerna ökade. Bankerna övertygade dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis som i sin tur lyckades övertyga finansminister Kjell-Olof Feldt.
  "Vad man inte förstod var att den tunga kreditgivningen ligger i fastigheter", säger Lars Wohlin.
Alltså: det mesta av utlåningen gick till fastigheter. Inte till exportindustrin som vid denna tid dels badade i vinster efter devalveringarna, dels kunde låna utomlands.
Riksbanken gjorde sig av medlet att styra kreditgivningen. Vad som väntade var en ökning av utlåningen utan like – och en inflationsbrasa som satte hela samhällsekonomin i brand. Lars Wohlin:
   "Det kunde bara gå galet. Det var ett skämt. Bara att vänta ut smällen."

Det fanns en sanning före den 21 november 1985. Och en helt annan efter den 21 november 1985. Tidigare var den allmänna sanningen – formulerad av självaste Världsbanken som "Domestic Credit Expanion Rate" – att utlåningen högst kunde öka med summan av den förväntade inflation plus den förväntade tillväxten. I 1980-talssverige innebar det att utlåningen skulle kunna öka 8–10 procent om året utan att ekonomin kom i obalans och inflationen steg.
   Men åren efter avregleringen ökade utlåningen med dubbelt så mycket – i snitt 18 procent. Inflationsbrasan kom att spraka.
   Låneexplosionen drev upp värdena på fastigheter. Att räntan var hög var inget problem för de som spekulerade i att köpa och sälja fastigheter. Eftersom inflationen var hög blev den verkliga räntan, realräntan – räntan efter inflationen – låg. Låneruschen byggde på hög inflation. På sex år byggdes det bostäder för 400 miljarder kronor – belåningen var nästan 100 procent.
   Byggkostnaderna steg och blev inflationsmotorn i samhällsekonomin. Inflationen skulle visserligen bekämpas, sa ansvariga politiker. Men debatten om inflationsbekämpning handlade inte om låneexplosionen.
   "Regeringen stirrade sig blind på lönebildningen och trodde att felet satt där", säger förre riksbankschefen Lars Wohlin.

Wohlin talar om en "politisk tystnad kring det explosiva förlopp som pågick ute på kreditmarknaden. De kritiska röster som fanns hördes inte. De enda som skrev något vettigt var LO-ekonomerna".
   "Feldt sa bara att 'vi ska noggrant följa utvecklingen'. Men den som sysslat med politik ett tag vet vad det egentligen betyder. Det är som att se en damm brista och man följer förloppet som ögonvittne, men man kan inte göra något åt det."
"Riksbanken och politiker brydde sig inte om rena lärobokkunskaper på 1980-talet. Man bortsåg från rena fundamenta!"
   Det slutade med en krasch. Fastighetskrisen blev en bankkris som kom att försätta det svenska samhället i den djupaste ekonomiska nedgången sedan 1930-talet.
   Bubblan sprack.
   Lars Wohlin satt på ett skenande tåg och han visste om det. Han visste att det var fel och att det skulle sluta med en smäll.
   Men han trodde räddningen skulle komma i form av en ny devalvering. Så som svenska regeringar löst kriser under 1970- och 80-talen när inflationen ökat för snabbt.
   Det blev ingen devalvering. Regeringen satsade i stället på att döda inflationen en gång för alla. Den nya normen hette prisstabilitet. Det innebar dödsstöten för uppblåsta fastighetspriser som närts av inflationen.
   Samtidigt genomfördes en skattereform som minskade värdet på ränteavdragen på lånen från 50 till 30 procent. Lånen blev dyrare för låntagaren.
   Den verkliga kostnaden för lånen fördubblas. Samtidigt halverades värdet på fastigheterna – priset på kommersiella fastigheter i Stockholm dök djupare än så.

Resultat: Bankerna fick inte igen sina pengar. De krisade och drog med sig resten av samhället. Företagskonkurserna tredubblades och den öppna arbetslösheten mer än fyrdubblades på ett år.
   Det blev till sist bankkunden som räddade bankerna. Bankkunden fick betala på många sätt. Låga räntor på bankkontot, höga räntor på lånen, sämre service, igenbommade kontor, nya avgifter.
   Men bankkunden betalade en gång till: över skatten.
   Skattebetalarna bidrog med 64 miljarder kronor i stöd (via bankstödsnämnden).
Staten gjorde stora ränteförluster på bankstödet. Staten fick betala hög ränta för att låna pengar till bankstödet. Och pengarna gav inga ränteinkomster. Statens förmögenhet minskade. Ränteförlusterna uppskattas till drygt 30 miljarder kronor.
Tidningen Affärsvärlden uppskattade statens totala kostnad för bankstödet till 108 miljarder. Men staten fick igen en hel del pengar, främst genom utförsäljningen av Nordbanken. Den slutliga nettokostnaden stannade, enligt Affärsvärlden, vid 55 miljarder kronor.

De pengarna avser kostnaderna för bankstödet. Men vad kostade bankkrisen egentligen? Den frågan är betydligt svårare att svara på.
   "Men intressantare och viktigare", anser ekonomen Carl Hamilton.
"Vår bruttonationalprodukt föll tre år i rad när en inkompetent riksbankschef (Bengt Dennis) och en dåraktig regering (Carl Bildts) förde hårdvalutapolitik mitt i en lågkonjunktur."
   För att skydda den svenska kronans fasta växelkurs lät Dennis räntan stiga till 500 procent vilket allvarligt förvärrade bankkrisen, enligt Carl Hamilton. Lars Wohlin instämmer:
   "Försvaret av kronan fördjupade bankkrisen. Titta på konjunkturnedgången i de andra industriländerna och jämför med Sveriges som var mycket djupare. Skillnaden kan förklaras med bankkrisen och vårt sätt att hantera en systemförändring."
   "Sverige tappade i BNP och svenska folket fick i slutändan betala ett mycket högt pris."
   Wohlin reflekterar:
"Konstigt att ekonomerna aldrig tog upp riskerna. Nu först säger de att de inte förstod. Men vi hade ju debatterat detta i minst tio år, minst."

Bankerna klarade krisen till slut. Med medborgarnas pengar. Med bland annat Lars Peder Sternlids pengar.
   På hans anslagstavla på järnverket sitter ett gulnat klipp ur Dagens Nyheter från i fjol. Det berättar om LO:s planer på att skapa en egen bank.
   Lars Peder drömmer om arbetarnas bank. En Internet-bank med låga avgifter och hyfsad ränta. En bank utan påkostade lokaler.
   LO utreder frågan och Lars-Peder intygar att "vi är många som otåligt väntar".
"Det är dags nu", säger han.

Harald Gatu