I slutet av maj gick remisstiden ut för förslaget från Basel-kommittén om nya regler för kapitaltäckning för olika slags risker (kreditrisker, marknadsrisker i aktier, obligationer och valutor. operativa risker) i världens banker.
   De nya reglerna riskerar tyvärr att ställa till med en hel del elände. På grund av massiv kritik från alla världens hörn har implementeringen av det nya förslaget blivit uppskjutetet ett år, från 2004 till 2005, för att man ska hinna med fler synpunkter.
   Det främsta skälet till att det nya förslaget kan ge icke önskade effekter är att de nya reglerna helt utgår från hur de största amerikanska bankerna opererar redan idag.
   När övriga banker tvingas att leva upp till samma modell, uppstår kostnader som i slutändan drabbar kunderna.
   De nya kapitaltäckningsreglerna kommer därför att leda till en kraftig fusionsvåg, där i synnerhet de stora bankjättarna i ännu snabbare takt än hittills lägger under sig banker, främst i mindre utvecklade länder. Ar detta verkligen en önskvärd utveckling?
   Därutöver är också konstruktionen av de nya reglerna sådan att de snarare ökar instabiliteten i världens finansiella system. De motverkar därför syftet, att skapa stabilare banker och ett sundare finansiellt system.

En kort bakgrund:
Kapitaltäckningskrav enligt en gemensam internationell modell har funnits sedan 1988. Det ursprungliga Basel fördraget (Basel I) har undertecknats av mer än 100 länder. Formellt gäller kraven bara internationellt verksamma banker, men med hänsyn till konkurrensen mellan olika slags banker appliceras kraven på alla, ned till minsta sparbank.
   Detta har varit möjligt för att kraven är så lätta att förstå och implementera. Alla banker måste ha kapital som motsvarar minst 8 procent av sina riskvägda tillgångar. Med detta menas tillgångar av olika slag, multiplicerade med en riskvikt som anger hur riskabel tillgången anses.
   Fordringar på stater inom OECD anses riskfria, liksom (i Sverige) utlåning till kommuner och landsting.
   Alla fordringar på företag, oavsett storlek, kreditvärdighet eller säkerheter, kräver full kapitaltäckning, 8 procent.
   Bostadslån däremot anses bara vara hälften så riskabla och kräver bara 4 procent.
   Syftet med reglerna var dels att bankerna skulle förbättra sin soliditet (öka sin kapitalstyrka) för att bättre klara finansiella kriser, dels att konkurrensen skulle skärpas då alla följer samma regler. Regelverket skulle vara enkelt och lättbegripligt för att vinna allmän acceptans.

Därutöver kommer det snarare att försämra stabiliteten i världens finansiella system.
   Det finns minst tre skäl till varför mindre banker får svårt att hänga med jättarna.
l. Användningen av interna system för mätning av kreditrisk premieras. De banker som kan visa upp att de med sina egna system kan mäta sannolikheten för all kunden går i konkurs (JP Morgan Chases system "Creditmetrics" är en av världslikarna) får ett lägre kapitalkrav än mindre sofistikerade banker.

2. En bank måste offentliggöra en mängd uppgifter om sin egen verksamhet för att bevisa hur stark den är. Denna "transparens” kan synas bra, men ställer stora krav på datasystemet.

Uppgifterna är också mer inriktade på krav från stora internationella placerare än på de krav som ställs av en liten sparbanks lokala marknad. Ändå måste sparbanken följa samma regelverk.

3. Bedömningen av kreditvärdigheten blir i fortsättningen mer beroende av externa kreditvärdighetsprövningar. ”ratings". från sådana organisationer som Standard & Poors och Moodys.
   Hittills har alla utvecklade OECD-stater ansetts vara lika kredit värdiga. Nu däremot sker en diskriminering efter "rating". Vinnarna blir i fortsättningen högt klassade icke-OECD-länder som Chile och Singapore. Förlorarna är lågt klassade OECD-ländcr som Korea, Polen, Ungern, Mexiko och Turkiet.

Det blir därför väldigt svårt för dessa u-landsbanker att konkurrera med USAs eller Europas storbanker,
   Svaga länder som Thailand och Korea drabbas också av att lägre rating automatiskt utlöser högre kapitalkrav i deras skulder. Därmed kan en ny kris i Sydostasien (eller Brasilien eller Turkiet eller...) skapa en ännu värre likviditetskris för ländernas banksystem än förra gången, 1997.

Johan Lybeck
Professor,
VD för Finanskonsult AB

Copyright