Efter att ha tagit del av uppgifter som tidigare varit hemligstämplade, kritiserar Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, Nordbankens agerande under bank- och finanskrisen under slutet av 80- och början av 90-talet. Lönnerblad menar att oberoende revisorer borde tillsättas för att bringa klarhet i krisbankernas verkliga kreditförluster under den här perioden.

Efter mitt överklagande till regeringsrätten om att släppa regeringens hemligstämpling kring finanskrisen och mina många debattartiklar i Fastighetstidningen våren 1998, där bl a den förre skatteministern Bo Lundgren går i svaromål om vad som hände i Gota och Nordbanken under finanskrisen, har den socialdemokratiska regeringen äntligen beslutat sig för att släppa på en del av sekretessen, som visar på krisbankernas agerande (Nordbanken) under den svenska bank- och finanskrisen (1987-1993).

Det material jag hittills tagit del av visar tydligt att åtminstone Gota och Nordbanken var likvidationspliktiga redan per den 1 februari 1990. Vilket de facto också innebär att ledningen och hela styrelsen i Gota och Nordbanken under denna period är personligen ansvariga för vad som inträffat efter detta datum, eftersom man under hela krisen undvek att begära sig själv i konkurs, vilket enligt den svenska banklagen är straffbart och innebär personligt betalningsansvar.

Om en bank lånar ut pengar mot goda säkerheter kan den låna ut mer pengar än om den lånar ut utan säkerhet. Detta betyder att lån mot säkerhet i fastighet kräver mindre eget kapital medan lån utan säkerhet kräver en större andel eget kapital. Att efter lån beviljats, mot godkända säkerheter, schablonmässigt nedvärdera dessa säkerheter och säga upp lånen mot fastighetsbolag och företagare under pågående avtalsperiod är ett grovt brott, både juridiskt och etiskt, eftersom konsekvenserna därmed blir oöverskådliga för låntagaren.

Genom den tidigare hemligstämplade rapporten framgår tydligt att det var på det sättet som Nordbanken löste krisen, genom att den dåvarande regeringen tillät banken plundra skötsamma företag.

Först genom att värdera ner kundernas fastigheter och övriga tillgångar med över 50 procent, sedan genom att beslagta företagens tillgångar. Det kapital som sedan blev över vid senare försäljningar behöll Nordbanken och Securum. Detta trots att en bank är skyldig att återbetala övervärden i samband med pantrealisation.

”... regeringen tillät banken att plundra skötsamma företag”

Men innan dess lurades finansdepartementet, regering och riksdag av Nordbanken att först tillskjuta kapital till den första nyemissionen där Nordbanken påstod sig endast behöva mellan 400 miljoner och 2,1 miljarder i ett första kapitaltillskott (enligt den tidigare hemliga rapporten) och senare kapitaltillskott på 7 miljarder, trots att Nordbanken redan då behövde betydligt större resurstillskott genom den vårdslösa kreditgivning som banken tidigare gjort sig skyldig till.

Nordbanken sade upp krediter för ”friska” kunder som inte tillhörde Nordbankens kärnkunder. Detta förklarar att de nedvärderingar som skedde endast var för att Nordbanken skulle kunna förvandla bra krediter till dåliga krediter och sedan ”avveckla sina dåliga krediter” utan protester eller några reaktioner från våra svenska domstolar.

För att detta skulle kunna ske i tillräcklig stor skala, måste dessa schablonmässiga nedvärderingar också gälla fastigheter, vilket krävde Finansinspektionens godkännande.

Den enda orsaken till att Nordbanken, dess styrelse och tidigare ledning sluppit undan straffansvar för dessa brott är att den tidigare regeringen först godkänt dessa åtgärder som sedan ”mörkades” genom regeringens hemligstämpling. Varken allmänheten eller svenska domstolar har därför tidigare kunnat bli informerade om Nordbankens onda uppsåt, vare sig mot finansmannen Erik Penser, eller mot alla övriga fastighetsägare och företagare som drabbades.

Att regeringen vid denna tidpunkt känt till och godkänt krisbankernas agerande framgår av de hemligstämplade rapporter som jag fått tillgång till, vilka kommer direkt från finansdepartementet, där ansvariga tjänstemän på eget bevåg ”maskerat” de hemliga uppgifterna om bl a bankens till regeringen redovisade kapitalbehov inför nyemissionen samt rapporten från Finansinspektionen från den 8.5.1992 som visar på Nordbankens ”verkliga kapitalbehov” samt rapporten om vilka åtgärder banken tänkte vidta mot sina ”friska” kunder.

”Nordbanken sade upp krediter för friska kunder”

Samma dag som finansdepartementet blev medvetna om Nordbankens verkliga kapitalbehov via Finansinspektionen den 8.5.1992 hemligstämplades alla handlingar. I plundringens spår förlorade Sverige under tre år (1991-1994) 353.000 jobb i den privata sektorn och 114.000 jobb i den offentliga sektorn.

En ordentlig genomgång av Gota och Nordbankens räkenskaper perioden 1987-1993 borde därför omgående föranstaltas av oberoende revisorer för att med facit i handen kunna konstatera Gota, Nordbankens och övriga krisbankers verkliga kreditförluster under denna period och när dessa förluster uppkommit. Tidigare bokslut i Nordbanken måste därför betraktas som rena skojeriet där såväl bankens revisorer som tidigare styrelser har ett personligt ansvar.