Ett stort slag utspelade sig på Östersjön i början av 1990-talet. Det handlar om den stora striden mellan Silja Line, och familjen Myrsten, en av delägarna till Viking Line.
- Sjöslaget startade egentligen på land genom att dåvarande Gotabanken och Nordbanken befanns vara konkursmässiga per den 1 februari 1990. Från och med detta datum kunde dessa banker inte uppfylla den lagstadgade kapitaltäckningsgraden.
- Men i stället för att gå i konkurs sade de upp krediterna för sina kunder. Detta drabbade den svenska sjöfartsnäringen. Det kom i ett slag att förändra hela konkurrenssituationen på Östersjön, genom att en av delägarna inom Viking Line i ett slag förlorade allt inflytande medan den andra stora aktören, Silja Line, gynnades på ett otillbörligt sätt.
- Två av familjen Myrstens bolag, Volo och Rederi AB Slite begärdes den 7 april 1993 i konkurs av ägaren efter bland annat hårda påtryckningar från Nordbanken. Orsaken till konkurserna var att krediterna stryptes samt den svenska och finska finanskrisen. Volo startades redan 1910 av Gustaf Myrsten och Slite startades 1945 av sonen Carl B Myrsten.
Bekymret för huvudägarna i de båda bolagen började 1991 när den politiskt valda styrelsen i det finska varvet Wärtsila passade på att begära varvet i konkurs medan VD i bolaget befann sig på resa utomlands. Genom denna konkurs förlorade familjen Myrsten, som höll på att bygga fartyget Kalypso på det finska varvet, 200 miljoner kronor.
- Nästa slag mot bolagen kom i november 1992 när dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent för att sedan låta kronan flyta. Nordbanken, precis som övriga banker, visste några dagar innan om vad som komma skulle och lät vissa kunder terminsäkra sina lån ordentligt, medan de kunder "man ville bli av med" inte fick någon information överhuvudtaget. Dit hörde familjen Myrsten som därmed förlorade ytterligare 300 miljoner kronor på det fartyg, Viking Line Europa, man höll på att bygga på ett tyskt varv.
- Nordbanken, såväl som de andra bankerna, lät sedan finansdepartementet och Finansinspektionen hemligstämpla alla handlingar som skulle avslöja vilka bolag som efter insidesinformation hann placera om sina lån i tid och vilka som drabbades. Besluten rörde också vilka bolag inom sjöfartsnäringen som skulle gynnas och vilka av dessa bolag som skulle "ut i kylan". Inom Nordbanken fattades dessa lotteribetonade beslut av bland annat bankens nuvarande ordförande Hans Dalborg, styrelsemedlemmen Bernt Magnusson, styrelseordförande Jacob Palmstierna och vice VD Lars Thunell.
- Men åter till vad som då hände inom färjetrafiken. Eftersom Silja Lines finanser var i sämre skick än familjen Myrstens valde Nordbanken att skydda Silja Line på bekostnad av Myrstens bolag. Nordbanken beslutade sig för att inte hjälpa Myrstens bolag under den kris som skapades när den svenska kronan fick flyta "fritt".
- Inom Nordbanken, som var husbank till Myrstens bolag, visste man också om att man skulle få tillbaka allting om såväl Volo som Slite begärdes i konkurs. Därför stödde heller inte Nordbanken familjen Myrsten när tyskarna erbjöd sig att hjälpa familjen ur den kris som politikerna och Nordbanken skapat.
En svensk regel säger att ju större skulder ett bolag har gentemot bankerna desto säkrare är det att man inte försätts i konkurs. Detta gällde således i högsta grad Silja Line där Bernt Magnusson hade en unik maktposition som både VD i Nordstjernan och styrelsemedlem i Nordbanken. Nordstjernan var dessutom delägare i NCC som vid denna tidpunkt var 40-procentig ägare i det svårt blödande rederiet Silja Line.
- Familjen Myrsten, som redan hade betalat cirka 300 miljoner till det tyska varvet för en båt som totalt skulle kosta cirka 1,5 miljarder, drabbades även här två gånger av olyckliga beslut. Dels fick man ingen hjälp från sin bank Nordbanken när man behövde hjälp på grund av devalveringen, dels slussades beställningen av Viking Lines nya flaggskepp Viking Europa vidare till Silja Line, som inte behövde betala ett öre för fartyget.
- Nordbanken ordnade i stället så att det räckte med att hyra fartyget mot en procentandel på de intäkter som fartyget genererade.
- Hur gick det då för familjen Myrstens fartyg? Banken ville att två av fartygen snarast möjligt skulle säljas på exekutiv auktion. Hade detta skett vid denna tidpunkt hade det varit rena kapitalförstöringen och Silja Line hade kunnat gå in och förvärva fartygen med lån från Nordbanken.
- Men detta motsatte sig konkursförvaltaren Rolf Åbjörnsson som stod emot krav från Nordbanken. Till stor besvikelse och vrede för Bernt Magnusson togs dessa fartyg inte omedelbart ur trafik, som bankens ledning begärt, utan trafiken fortsatte till en början normalt.
- Så småningom kom också ett bud på fartygen Kalypso och Athena från Kina. Och numera trafikeras dessa båtar mellan Singapore och Hongkong där de i dag fungerar som flytande spelkasinon för rika kineser.
Hur ser det då ut på Östersjön sedan krutröken skingrats? Bara inom Viking Line har 1500 arbetstillfällen gått förlorande. Konkurrensen på Östersjön är heller inte längre densamma. Den oligopolsituation som har skapats genom att de stora aktörerna numera samarbetar i stället för att konkurrera gör att det blir dyrare på både kort och lång sikt för konsumenten att vistas på Östersjön.
- Lärdomen av allt detta är att ju mer den svenska staten, visavi Nordbanken i detta fall, "lägger sig i" den kommersiella verksamheten, desto sämre blir det för företagen.
- Men att Hans Dalborg, Jacob Palmstierna och Lars Thunell tillåts fortsätta att göra affärer som ingenting hänt är egendomligt. De aktörer som skapade den finansiella krisen inom Credit Lyonnais under motsvarande period sitter redan i fängelse, och avtjänar för närvarande långvariga fängelsestraff.
- Men så försöker inte heller den franska staten rentvå dessa kriminella element, genom att hemligstämpla hela finanskrisen inom de franska bankerna, som politikerna tillåts göra i Sverige.