Den ekonomiska krisen 1990-92 verkar avlägsen, trots att arbetslösheten ligger kvar på en till synes permanent hög nivå. Det var bankernas kris, som fick störst uppmärksamhet, innan de snabbt hämtade sig efter att kronans värde fallit och bankernas skulder garanterats av staten.
- Världsekonomin är åter i gungning. Ett antal länder i Sydostasien och Ryssland befinner sig i depression. Vad händer om Japan, som hankar sig fram, sjunker allt djupare och USA samtidigt stagnerar?
- Lägg till att datorerna år 2000 skapar kaos på många håll och att EMU bidrar till en europeisk djupdykning.
- Bilden ovan är pessimistens. Jag väntar mig inte att den ska bli verklighet, men den kan heller inte uteslutas. 1990 var bankerna helt oförberedda på att utvecklingen skulle bli en annan än den de förväntat, trots att deras expertis ska vara riskbedömning.
- Har lärdomar dragits?
- Bankerna, regeringen och reglerande myndigheter tycks vara nöjda med att bankerna hämtade sig så snabbt, och övertygade att bättre tillsyn förhindrar nya finanskriser.

Fokuseringen på bankernas överlevnad har varit och är så total att den allvarligaste effekten av den förra krisen kommit i skymundan. Tusentals företag gick omkull, då bankerna med statens goda minne bröt kreditlöften och återkallade lån, efter att egenmäktigt ha halverat värden på säkerheter.

- "Bankrättsföreningen" har bildats bland annat för att hjälpa företagare som gått till domstol mot bankerna. Rättsfallen har blivit många, som föreningens ordförande Mats Lönnerblad dokumenterat i dagspress.
- Den bankansvarige ministern i den förra regeringen, Bo Lundgren, har medgett att "Securum kan ha gått för hårt fram i vissa fall". Det finns anledning att tillsätta en kommission med uppgift att utreda om några bankers överlevnad skedde på bekostnad av arbetslöshet och många företagares ruin.
- Frågan är vilka förändringar i lagstiftning och regelverk som skulle kunna förhindra en upprepning i nästa kris.

Finansinspektionen i Sverige, liksom i andra länder, vill undvika bankfallissemang till nästan varje pris. Kombinera denna (missriktade) rädsla med kapitalkrav, insolvensprocedurer som ger bankerna oerhörd makt, statens företräde som borgenär samt domstolar med låg ekonomisk kompetensnivå, och vi har en brygd som kan förklara en mängd onödiga nedläggningar.

Då kreditförlusterna växer ser Finansinspektionen som sin roll att se till att bankerna uppfyller kapitalkraven. Bankerna tvingas till kortsiktighet och återkallande av lån.
- 50 kronor i kassan från ett företag som lånat 100 och satts i konkurs är bättre än ett lån med ett förväntat värde av 60 till ett rekonstruerat företag. Redovisningsprinciper som inte är marknadsvärderelaterade bidrar till problemet.

Staten har högsta prioritet som borgenär men bidrar inte till rekonstruktioner av företag. Trots säkerheter har banken inte alltid mycket att vinna på en rekonstruktion om staten inte kan förväntas vara i viss mån "förlåtande" i sitt krav.

Staten tycks emellertid inte vara förlåtande. Staten kräver till exempel personligt ansvar av företagare som inte försatt företag i konkurs då skatteskulder förfallit, även när bankens agerande tyder på att den trott på företagets överlevnad. När banken senare återkallat lån och framtvingat konkurs har det personliga ansvaret utkrävts till fullo (till exempel i mål T3-565-96, Malmö, Staten mot Staffan Lessner).
- Resonemanget här leder till två möjliga åtgärder som skulle minska risken att banker i kris försätter hälsosamma företag i konkurs.
- En banks kapital borde till fullo kunna tjäna som buffert trots kapitaltäckningskrav.
- Företagare borde kunna erhålla domstolars skydd mot banker, stat och andra borgenärer under en rekonstruktion.
- Konkurslagstiftningen tog ett steg i denna riktning 1996, men det är tveksamt om detta steg var tillräckligt. Det är angeläget att dessa frågor utredes i "goda" tider. I nästa kris är det för sent.

CLAS WIHLBORG
Professor i bank- och finansvetenskap vid Handelshögskolan i Göteborg, samt visiting professor vid Georgetown University, USA

Copyright