Mats Lönnerblad ordförande i Bankrättsföreningen, skriver att ingen som inte redan är i klorna på bankerna vill vara kvar i Sverige med sina huvudkontor. Vem vill ha sitt huvudkontor i ett land där krediterna vilken dag som helst riskerar att dras in, trots att vederbörande skött sig?

BIKTEN förekommer i den katolska kyrkan i tvåfaldig bemärkelse. Stundom liktydigt med bot som anses som ett sakrament; men vanligen betecknande den syndabekännelse, som avlägges inför prästen och som utgör en del av detta sakrament.
- Protestantismen erkänner ingen annan syndabekännelse såsom nödvändig, än den som en kristen frambär inför Gud.
- I dagens avkristnade Sverige har bruket av offentlig syndabekännelse aldrig tillämpats i någon större utsträckning. Offentligt begångna och allmänt bekanta synder försöker i stället de politiska makthavarna inom regering, riksdag och byråkratin kamouflera intill oigenkännlighet.
- Sedan regering och riksdag såg till att ämbetsmannaansvaret försvann i Sverige 1976, är dessa synder också svåra att beivra i domstol.
- Detta gäller exempelvis synderna som begicks under den svenska finanskrisen (1987-1993). Genom prästsonen och koncernchefen i Merita Nordbanken Hans Dalborgs offentliga version, ges dessa grova brott en helt annan tolkning än vad som verkligen inträffade. I ett sexsidigt idolporträtt av Hans Dalborg i Dagens Industri (DI) den 9 januari 1999, finns inte mycket sanning kvar i vad som verkligen inträffade under den svenska finanskrisen och vilka effekter detta fick för hela det svenska samhället.
- Som ordförande i Bankrättsföreningen fick jag strax före jul förfrågan från Ålandstidningen om hur Nordbanken agerade för att det bara inom Viking Line skulle försvinna 1500 arbetstillfällen.
- Efter samgående med den finska banken Merita gillar nu inte Nordbanken att informationen om Nordbankens begångna olagligheter sprids utanför Sveriges gränser. Händelsen med Viking Line inträffade när Nordbanken sade upp samtliga lån i familjen Myrstens skötsamma familjeföretag under den svenska finanskrisen. Artikeln var införd i Ålandstidningen den 30 december 1998 och väckte, som mina tidigare, irritation hos ledningen i Nordbanken, vilken dock i vanlig ordning valde att inte gå i svaromål.
- Innan dess hade jag i oktober och november 1998, i bland annat Gefle Dagblad och Sundsvalls Tidning, berättat hur Nordbanken vilseledde marknaden, genom att besluta att Nobelindustrier utan juridisk prövning av tidigare avtal skulle tillskjuta två miljarder till det konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden i Göteborg. Dessutom påstod Nordbanken i samband med denna märkliga affär, att Nobelindustrier var konkursmässigt, när det i själva verket var Nordbanken som var på fallrepet!
- Hans Dalborg, koncernchef för finsk-svenska Merita Nordbanken, valde att i stället för att svara på sakfrågorna att låta sig porträtteras i Dagens Industri, i form av ett glättat idolporträtt tecknat av journalisten Per Öqvist.
- Eftersom han i artikeln indirekt passar på att svara på en del av mina inlägg, genom "att bära falsk vittnesbörd", vill jag gärna bemöta delar av artikelns sakinnehåll.
- Hans Dalborg påstår att "det står bortom allt tvivel att vi, med hjälp av övriga banker, räddade Nobel från finansiellt sammanbrott". Detta är en ren lögn.
- Nordbanken tillsammans med övriga banker höll på att sätta välskötta Nobelindustri i konkurs bara för att bidra till att rädda sin och andra krisbankers ekonomi!
- Nobelindustrier är och har alltid varit ett välskött företag som aldrig spekulerat på samma sätt som Nordbanken och övriga banker gjorde från 1987 och framåt.
- Dessutom hade aldrig Nobel behövt betala ut två miljarder till konkurshotade fastighetsbolaget Gamlestaden, om denna fråga innan utbetalningen gjordes, hade prövats av juridisk expertis i domstol!
- I artikeln i DI erkänner Hans Dalborg äntligen vad jag hela tiden påstått, att han kom till en bank "som varit i total finansiell kris". Men han erkänner fortfarande inte sitt ansvar och sin plikt som VD att sätta banken i konkurs, eftersom bankens obeståndssituation var uppenbar redan per den 1 februari 1990.
- Hans Dalborg, liksom sin företrädare, gjorde sig skyldig till brott genom att aldrig följa banklagen och sätta banken i konkurs, när han tillträdde som koncernchef i Nordbanken 1991. Därmed borde han också tillsammans med styrelsen vara personligen skadeståndsansvarig för vad som inträffat.
- I stället gav han sken av att banken "bara" behövde fem miljarder i kapitaltillskott och lurade hela den svenska aktiemarknaden, för att sedan tillsammans med kumpanen Lars Thunell (tidigare chef för Securum) nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd, stödd av dåvarande regeringen med Bo Lundgren som ansvarig minister, samt Finansinspektionen.
- "Genom de pengar som Nordbanken betalat tillbaka står staten i dag på plus. Nu har man genom utbetalningar och ökning i börsvärdet fått tillbaka drygt 70 miljarder kronor" hävdar Hans Dalborg i DI. Jag vill gärna att Hans Dalborg tydliggör detta märkliga uttalande för hela svenska folket.
- Exakt hur mycket har Dalborg via Nordbanken, Retriva och Securum betalat tillbaka i kontanta medel, av de bidrag skattebetalarna lämnat till Nordbanken, Retriva och Securum?
- Vad menar han med att "staten står på plus" när den dåvarande regeringen tvingades låna upp 500 miljarder kronor bara under åren 1991-1994, på grund av den massarbetslöshet som krisbankernas agerande mot bankkunderna under den svenska finanskrisen orsakade.
- Slutnotan för den svenska finanskrisen har vi fortfarande inte sett, men den överstiger med råge 500 miljarder kronor.
- Med facit i hand står det i dag klart att 60000 utvecklingsbara bolag slagits ut alldeles i onödan under perioden 1987-1993 med massarbetslöshet som följd, bara för att rädda de tre-fyra affärsbanker som i stället borde fått gå i konkurs och därmed ta fulla konsekvenserna av sitt handlande. Staten hade naturligtvis fått gå in och rädda spararnas pengar och det fick ju staten göra ändå genom den ökade arbetslösheten.
- På Per Öqvist fråga om inte Nordbanken och Gotabanken var hänsynslösa mot sina kunder slår Hans Dalborg också ifrån sig med ett "absolut inte".
- Med facit i hand, summerar Hans Dalborg, "kanske man dock hittar enstaka exempel där andra lösningar hade varit bättre - efterklokhet är ju en exakt vetenskap".
- Vad Hans Dalborg låter bli att berätta är att såväl Thunell som han själv var överens om tagen att föra över skötsamma företag till Retriva och Securum, för att se åderlåta dessa och försätta dem i konkurs. För att slippa kostsamma processer satte man också ägarna i personlig konkurs! I Stockholms Tingsrätt har det under denna mörka period i Sveriges finanshistoria funnits över 2000 processer - bara mot Nordbanken!
- Självfallet är det bankernas skyldighet att betala tillbaka övervärdet vid en pantrealisation. Att avtal ska hållas är jag enig med Hans Dalborg om. Men det var precis vad som inte skedde när Nordbanken sade upp krediterna för tusentals kunder. Det enda bankerna tänkte på var att rädda sig själva!
- När ska detta gå upp för svenska domstolar och vad tänker regeringen göra åt saken? Under tiden minskar bankernas kundunderlag sakta men säkert. Ingen som inte redan är i klorna på bankerna vill vara kvar i Sverige med sina huvudkontor. Vem vill ha sitt huvudkontor i ett land där krediterna vilken dag som helst riskerar att dras in, trots att vederbörande skött sig? Fallet med Nobelindustrier visar också vad som kan hända med stora börsföretag när bankerna på nytt börjar få ont om pengar!
- Det ska bli spännande att se vilken banktjänsteman som först vågar trotsa ledningen, genom att ta bladet från munnen och avslöja mera om krisbankernas oegentligheter som regeringen fortfarande sekretessbelagt.
-Allmänheten och företagen väntar på svar.